Var sak har sin tid....

Alla epoker tar slut på ett eller annat vis.
Ridskolan i vår by där min första häst började sin tid med mig drevs helt ideellt ända från början. Entusiastiska ryttare byggde om stall och lada på den gamla nerlagda gården till spiltor, boxar och ett litet, men dock, ridhus. Paddock anlades på gården och staket sattes upp kring de hagar man fick disponera. Kommunens insats var, såvitt jag jag förstår - jag var inte med på den tiden - att upplåta marken och låta klubben arrendera.
Bostadshuset, ett vackert trähus, typiskt för bygden, har så länge som jag bott här (36 år) varit dagis med en stor härlig park och hästar på andra sidan staketet.

För ett par år sedan klarade inte klubben längre ekonomin. Det hade länge gått på skruvar. under 90-talet föll elevantalet när alla familjer inte hade råd till terminsavgiften. Kommunens aktivitetsbidrag räckte inte långt, hästarna måste ha mat, staketen måste underhållas, ja, ni vet. Alla frivilliga krafter slet. Till slut blev kvaliteten på det hela inte vad den varit och borde och ridskolan lades ned för ett par år sedan.

Orten har en ganska flådig idrottsanläggning med isbana, eget hockeylag, simhall, ett flertal andra lokaler för innebandy och ett antal andra sporter. Sen finns flera stora uteplaner för fotboll, både gräs och grus med belysning. fina staket och ständigt nyklippt och nykritat sommartid.Allt detta kostar förstås skjortor att underhålla.

Det kommunen lagt på ridskolan är kaffepengar. Aldrig något underhåll av vare sig botten i ridhuset eller sladdning av paddocken. Där har småflickorna fått gå och kratta och skyffla grus. Nej, jag vill inte gnälla, bara konstatera fakta. En sport som huvudsakligen utövas av flickor får inga pengar. Under några år var jag sekreterare i styrelsen och hade kontinuerlig kontakt, skriftlig och muntlig, med kommungubbar (ja, gubbar) som nickade förstående och gjorde ingenting. I många år jobbade vi för att antingen på plats bygga större ridhus eller få tillgång till annan anläggning på orten och förslag saknades inte. Bara vilja från kommunen...

Det allra sorgligaste är att även föräldrar gjorde stor skillnad på söner och döttrar. Vi som jobbade med ridklubben såg hur söner som spelade ishockey ideligen skjutsades till träning och matcher i full mundering medan döttrarna kom till ridhuset cyklande eller traskande. Någon eldsjäl i klubben förbarmade sig över flickor som ville tävla med andra klubbar och hjälpte till med egen hästsläp och massor av tid, bara några enstaka föräldrar ville hjälpa sina döttrar.

Vår klubb har fostrat flera duktiga tävlingsryttare, däribland syskonen Brink, Carina och Jan. Många andra ungdomar har haft en utmärkt fritidsgård och lärt sig ha kontakt med och ansvar för djur.
Dagisbarnen har kunnat se hästar på nära håll varje dag.

Nu är epoken definitivt slut. Hela gården är riven, inklusive boningshuset där dagis varit inhyst. Jag orkar inte ens fotografera eländet. Enligt uppgift ska ett nytt dagis byggas, det låter ju bra.
Men en gång såg det ut så här när eleverna hade uppvisning:

Ridhusbyggnaden, den gamla logen, skymtar till vänster, dagiset är det gula huset till höger.

Ridsugna barn och ungdomar måste numera åka flera mil för att gå på ridskola. Jag vet inte hur många från byn som gör det men knappast de över hundra per termin som en gång kunde gå eller cykla hit.