fredag 13 oktober 2017

Veckans rubrik: Klippdockor

Å, en av min barndoms stora fröjder, det var klippdockorna. Tillsammans med ”styckena” - som vi skåningar kallade bokmärkena eller glansbilderna - så var klippdockorna kära samlarobjekt. Hade man bara en klippdocka i lagom styv kartong så kunde man i vanligt papper klippa ut egna kreationer och i fantasin låta dockan delta i alla slags äventyr och festligheter. Stycken bytte man med väninnor men klippdockorna var ens alldeles egna och jag brukade leka ensam med dem. Vackra flickor som man kunde klä i flotta balklänningar och spädbarn som fick gulliga sparkdräkter var favoriter.

Jag gissar att klippdockorna blev omoderna ungefär vid Barbiedockornas intåg på arenan. Jag såg dem först i USA 1962 och tyckte de var gräsliga men har ju förstått att småflickor blev alldeles förförda. Klippdockorna var ett billigt nöje, ingen kunde skära guld med täljknivar på dem och reklamens makt är oerhörd. 

Jag säger inte alls att barn ska nöja sig med kottar och klippdockor men ibland går det för långt med leksaker - och andra prylar - en masse. Max Gustafsons satirteckning tycks mig inte särskilt överdriven.


En fin klippdocka hittade jag på nätet. Det står inte vem som gjort den men det borde vara Ingrid Vang Nyman som ju illustrerade Pippi. Om nu inte någon bara snott barnansiktena och sen gjort kläderna.





tisdag 10 oktober 2017

Återkomst och lördagstema: 2037

Det blev ett låångt uppehåll i bloggandet helt oavsiktligt! Det liksom bara inte ville sig men nu hoppas jag komma igång igen med lördagstemat som denna veckan är en framtidsspaning.

En sak är nog klar, 2037 är jag inte med längre för jag blir säkert ingen 100-årsbloggare. Dessvärre är jag inte heller klimatoptimist så min bild av hur det ser ut i världen om 20 år är rätt dystopisk. Jag tror klockan slagit 12 för länge sedan trots alla  varningsrop som tyvärr klingat ohörda. De optimistiska toner vi hört med Parisavtal och annat tystnar allt mer och med Trump i USA, Erdogan i Turkiet, alla indier som skaffar egen bensinbil, accelerande kortsiktiga miljöförstörelser av skog, hav och jord, fortsatt kärnkraftsutbyggnad i många länder falnar i alla fall min optimism. Om inte Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima räcker, om inte tilltagande väderkatastrofer räcker, om inte galopperande extremnationalism räcker - vad ska då till för att mänskligheten ska besinna sig?

Som en blinkning till förra veckans tema, Blek, vilket jag missade, konstaterar jag dystert att eftertankens kranka blekhet lär komma för sent. Problemen kommande generationer står inför har bara börjat.

Samtidigt harvar jag på i min egen vardag med solceller på taket, ekomat i köket, sopsortering, flergångskasse och potatisland i trädgården. 



fredag 13 januari 2017

Veckans rubrik: Börja om från början och Vintervila

Att börja om från början har varit och är första åtgärd när det kör ihop sig i den digitala världen. Förr var det mest i sällskapsspel man fick börja om, som i Fia eller Monopol när man hamnade på fel plutt eller ruta. Nu är det när datorn, skrivaren, iPaden eller smartfånen hänger sig. Räcker det inte med vanlig omstart så finns det TVÅNGSAVSTÄNGNING och TVÅNGOMSSTART också. Man får vara glad att de moderna bilarna med sina "svarta lådor" inte kräver att man ska återgå till startorten när man fått motorstopp 50 mil hemifrån.
I sanningens namn ska sägas att det blir alltmer sällsynt att manickerna hänger sig men häromdan ringde en kompis som försökt skriva ut en bilaga från eposten utan att lyckas trots många upprepade försök att övertala skrivaren. "Har du startat om skrivaren?" Nej, det hade hon inte tänkt på. Efter omstart fick hon sin utskrift meddetsamma. I väldigt många exemplar...... 
En annan kompis meddelade dystert att hennes iPad hade döden dött. Men, si, knepet med tvångsomstart fick även den på rätt köl. Det gäller bara att veta hur och komma ihåg att pröva.
Jag tänker också på alla de gånger jag gjort fel när jag sytt eller stickat och måste sprätta eller riva upp och börja om från början. I de fallen lider jag av en tvångsidé; innan jag sen slutar måste jag ha hunnit dit jag skulle varit om jag inte gjort fel! Det har genom åren blivit ett antal sena nätter innan jag kunnat gå och lägga mig.



Vintervila gäller väl mest växtligheten - annars är ju vintern den mest intensiva säsongen för både arbete och kulturliv. Men just därför är jag glad att trädgården ligger i dvala vid den här tiden så att man har tid att ägna sig åt just kultur. Som t ex att ta med gudbarnen på opera i Malmö och se Snödrottningen. Fika var förstås också obligatoriskt i den vackra foajén.





Att dvalan inte är total visar sig förstås, bl a blommar den vita julrosen för fullt i rabatten. Sen gissar jag att det pågår aktivitet inne i vissa knoppar som ända sen i höstas förbereder sig för att explodera när  vårsolen värmer tillräckligt. Nog händer det saker nere i jorden med alla lökar, inte minst undrar jag vad min vitlök har för sig. 
Sånt man INTE vill ska pågå är ju mördarsniglarnas väntan på att få attackera. Maken uttryckte häromveckan en stilla förhoppning om att mördarsniglarna skulle frysa ihjäl i den plötsliga stränga kylan. Ha, säger jag cyniskt, de bara kryper längre ner! Sommaren lär visa vem som får rätt.


Att växterna har en klocka är ju uppenbart. Julkaktusen vet att det är dags att blomma så då gör den det.


Men klockan kan gå fel som t ex hos en av mina agapanthus som aldrig blommade i somras utan kom igång  först efter att den via växthuset kom in i uterummet i november. Och det kommer fler knoppar nerifrån! 


Så, tja, vintervila för vissa, inte för andra!