tisdag 12 december 2017

Veckans rubrik: Utanför

Anki ligger bakom rubriken Utanför. 

Nog känner vi oss alla utanför ibland. När samtalsämnet rör sig om sånt man inte kan eller intresserar en det allra minsta eller pågår på ett språk man inte kan trots att man för tillfället tillhör sällskapet. Jag tänker ofta på det när det gäller invandrare som kämpar med att lära sig svenska men som har väldigt olika förutsättningar, ambitioner och ork. I mitt jobb hände det ibland att en patient bott i Sverige både 10 och 20 år och ändå inte hade lärt sig svenska, oftast kvinnor. Vilken fruktansvärd känsla av utanförskap det då måste vara att försöka bli integrerad. Då är det ju inte så konstigt att man helst samlas i områden med folk från ens eget land! 

Jag har tydliga minnen från en medicinsk studieresa i Georgien på 1970-talet, på den tiden en av de 15 sovjetrepublikerna. Jag hade en rysk tolk med mig men hon talade inte georgiska. Det var mycket tydligt att kvinnor hade en tillbakadragen roll i samhället men en gäst, vem det vara månde, skulle underhållas och var en utmärkt anledning att ställa till fest. Och det gjorde man. Ideligen under de två veckor jag gick runt på olika sjukhus. Där satt min ryska tolk och jag som enda kvinnor bland bullrande karlar som ideligen skålade och för varje skål talade de allt mindre ryska. Maten var alltid fantastiskt god - jag håller det georgiska köket för det godaste jag smakat överhuvudtaget - men vi var ju helt utanför. När georgier utbringar en skål håller de ett långt tal, antagligen om vad och vem de skålar för, och det gjorde dessa herrar med besked. Sen vände man sig till min tolk och bad henne översätta för mig. Flera gånger log hon milt och konstaterade: ”Jag talar inte georgiska!” 

Förstår man språket men inte den sociala koden känner man sig också utanför. Nyligen berättade Lotta Lotass, ledamot av den nu så skandalomsusade akademin att hon slutat gå på möten och tillställningar eftersom hon inte kände att hon hörde hemma i den sociala miljön. Där fick jag en stark igenkänning! Jag var den första i min släkt att läsa vid universitetet och fann snabbt att jag var, om inte den enda på min kurs, så i alla fall en av mycket få som inte hade gedigen akademisk bakgrund. Jag kunde inte fikonspråket och definitivt inte de sociala koderna alls. Det var mycket jag inte fattade av det studentikosa livet och när jag nosade litet på det kände jag mig bara utanför och inte alls trakterad. Jag kom att få väldigt goda vänner i en ganska liten krets där vi snart slutade gå på kursfester som oftast urartade. Jag minns en gång när vi tre stycken tjejer fick nog och tidigt gick från festen och roade oss på egen hand och bestämde att vi fortsättningen slapp vara ”lojala” och ställa upp på dessa blöta kalas. Sen hade vi hur roligt som helst med egna påhitt.

Utanför i flerdubbel bemärkelse är dessa arma rumänska romer som sitter utanför våra butiker med sina muggar. Utanför i sitt eget land där de diskrimineras å det grövsta och utanför i Sverige där de inte hittar husrum och inte kan kommunicera på något språk. Och i de rikaste kommunerna stör de gatubilden till den grad att man där vill lagstifta bort dem. Nog var det ett misstag att släppa in vissa länder i EU som inte hade tagit itu med en del grundläggande ting i sina hemländer, liksom det nu ställs alldeles för litet krav på dem att ta bättre vara på sina medborgare och då ska vi inte tala om att de europeiska länder som själva producerat allra flest flyktingar det senaste seklet inte vill dra sitt strå till den stacken heller. Religiösa är de så det stänker men den barmhärtige samariten har man aldrig hört talas om.

Laura Fords skulptur, Hemlös räv, som finns på hörnet av Strömgatan och Drottninggatan i Stockholm får illustrera mitt bidrag till Utanför.



lördag 9 december 2017

Veckans rubrik: Rikedom

Anki håller i taktpinnen över rubrikerna i december och denna veckan är det Rikedom.

Alla vet att lyckan inte ligger i pengar även om det hjälper att ha en smula av den varan. Det som gör att jag känner mig rik är att få ha rimlig hälsa, goda relationer till nära och kära och vänner. Man kan inte äta sig mer än mätt och även på rysk kaviar lär man bli trött i längden. 

Jag känner mig rik när jag njuter av musik och konst och prioriterar operabiljetter och resor till operahus framför fin bil och nya tapeter.

Jag känner mig rik när mina händer kan åstadkomma något fint av råmaterial som silverplåt, ull, tyg eller en kaplin (som blir till en hatt) eller när jag kan skörda min egen sparris och potatis i trädgården. För att inte tala om att för 10:e året i rad kunna plocka citroner på mitt eget träd mitt i vintern! 

Jag känner mig rik när jag träffar ungar som är kreativa, nyfikna och entusiastiska.

En gång om året gör jag en bilresa på egen hand i Sverige och känner mig rik när jag kan svänga in på en väg som faller mig in och hitta nåt jag inte sett förut eller återse ett smultronställe. Jag känner mig rik för att jag ÄR rik som bor i ett rikt land.

Men alla i Sverige är inte lika priviligierade som jag och det gör mig ont. Jag vill vara solidarisk och dra mitt strå till den gemensamma stacken men inte känna mig god genom att idka välgörenhet. Skattefusk är bland det fulaste jag vet och det är så tragiskt att de som har allra mest pengar är de som fuskar mest medan vi lever i en tid där sjuka, arbetslösa och fattigpensionärer får det allt tuffare. Allt medan svensk ekonomi sägs vara i toppform och mångmiljonärer frågar ”Vad fan får jag?” Jo, en hel del för pengar som andra slitit ihop åt den girige. De allra rikaste svenska kommunerna är också de allra njuggaste mot flyktingar och tiggande migranter. 

Jag känner mig rik som kan ge av mitt överskott till människor i länder som behöver hjälp, särskilt om hjälpen leder till att man klarar sig bättre själv.

"Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, Jag fått glans och rika håvor, du fått ringhet, du och nöd;” står det i Fänrik Ståls sägner och aforistikern Stig Johansson spetsar till det: 

”Ödets lotter faller inte bara olika - en del kommer inte ens med i dragningen.”

Men, så fasen heller, att en ”högre vishet” skulle ha bestämt att det ska råda ojämlikhet! 

Nej, livet är förvisso inte rättvist i många avseenden, men en hel del rikedom kan och ska vi fördela på mycket bättre sätt.





fredag 1 december 2017

Rubriker i december

Teman att fundera över i december har Anki gett oss:

Vecka 49 – Rikedom


Vecka 50 – Utanför


Vecka 51 – Kris


Vecka 52 – Upplyst

torsdag 30 november 2017

Veckans rubrik: Kultur

Vi har säkert skrivit om kultur förut och vad man kan lägga in i detta jättebegrepp som kan sägas innefatta all mänsklig aktivitet. Idag väljer jag den här diskussionen.

Kulturprofil, hederskultur, kulturlandskap, kulturskola, kulturutbud, kulturjournalistik, populärkultur, mångkultur, snobbkultur, kulturelit, tystnadskultur, ja, listan har förstås inget slut. Somliga begrepp ses som positiva, andra negativa beroende på vem som uttalar dem. Tystnadskulturen om sexuella trakasserier får i dessa dagar med alla #me too-upprop en kraftig törn i vår del av världen, tack för det! Skammen läggs förhoppningsvis där den hör hemma, inte på dem som utsatts. Dock tror jag att det dröjer innan skamkänslan när man utsatts för t ex tafsning försvinner. När jag påminner mig om sådana tillfällen kommer den känslan tillbaka hur arg jag än är. Låt oss också komma ihåg hur kvinnor i andra delar av världen ännu länge kommer att ha det. Och det är nog ingen slump att kvinnor även i Sverige som lever i sk hederskulturer inte har något #me too-upprop! I det sammanhanget lär det dröja innan skammen läggs där den hör hemma, dvs på dem som plågar och mördar sina döttrar för att skydda sin missriktade ”heder”. 

Här är en lista på uppropen fram till idag.

Massor av kulturella företeelser skylls på religion utan att det går att visa att det är så, och skulle det eventuellt stå något i religösa skrifter som tas till intäkt så är det ju vanliga människor som skrivit dem utifrån sina egna åsikter. Och människor som tolkar skrifterna och, inte minst, översätter efter sitt sätt att tolka vad man skrivit för flera tusen år sedan. För mig är det absurt att en viss gud skulle ha åsikter om vem som ska ha vad på huvudet i eller utanför templet där denna gud dyrkas eller vad som får ätas eller inte elller hur maten ska tillagas medan en annan gud har motsatta instruktioner. Allt är naturligtvis mänskligt påhitt och ingår då i ”kulturen”. Det är t ex inte särskilt länge sedan en gift, anständig svensk kvinna skulle dölja håret med klut. 

Läs här vad en professor i exegetik (bibelvetenskap) kommer fram till vad beträffar klädregler i olika religioner utifrån de religösa texterna. Allt är kultur!


Alla bilder är från nätet.




tisdag 21 november 2017

Veckans rubrik: Eko och/eller närproducerat

Emellanåt tycks det råda en viss förvirring mellan vad det är för skillnad mellan ekologiska varor,och det som anges vara närproducerat. Men står det ”närproducerat” eller ”närodlat” och inget mer kan man i alla fall vara säker på att varan INTE är ekologisk. Det finns ingen officiell definition på vad som är närodlat. Bara organisationen Bondens egen marknad har en överenskommelse att det inte får vara mer än 25 mil från där varan säljs. Det tycker nog jag låter litet väl långt men det är i alla fall en uppgift. Det mest närodlade, förutom från eget köksland, jag hittat var rödbetor i ICA-butiken från en kvinna här i byn som odlade dem i sin trädgård. Hon hade en handskriven etikett på varje påse med namn och telefonnummer så jag ringde en dag och talade om att jag gillade hennes rödbetor. Hon blev glad, förstås, och hade just fått ytterligare beställning från affären där de gick åt som smör i solen.

I vår ICA säljs mjölk från Wapnös gårdsmejeri i Halland och dit är ca 8 mil från vår butik. Den är inte märkt som ekologisk men betecknas som ”härproducerad”, kanske eftersom det är 30 m mellan kossorna och mejeriet. Vi brukar välja den ohomogeniserade varianten. Wapnö beskriver sin verksamhet som ett ekologiskt kretslopp. http://www.wapno.se/media/73178/kretslopp_a3_konsument_sve_hi.pdf


 Helst köper vi KRAV-märkt ekomjölk i automaten på Gunnaröds gård dit vi har ca 3,5 mil. Dit kör vi inte ena ärendet efter mjölk utan när vi ändå har vägen förbi eller när det är öppet i gårdsbutiken och vi köper även annat.


Helst vill vi ha ekologiska livsmedel av flera skäl. Miljö- och klimatpåverkan är mindre, ingen giftbesprutning, ingen antibiotika till djuren, snällare djurhållning och slakt, bättre arbetsmiljö för dem som jobbar med odling och uppfödning och med all sannolikhet hälsosammare att äta. Det senare argumenterar vissa emot men jag anser att bevisbördan ligger hos dem att bevisa att den cocktail av bekämpningsmedel man får i sig av konventionellt framställda livsmedel är ofarlig. Återkommande kontroller visar 0 rester i ekomaten och ofta rester i den konventionella. Det påstås då vara ofarligt per substans men hur det är med kombinationen av dem alla vet ju ingen! I alla fall skulle jag helst se att barn fick bara ekomat och där har skolköken ett stort ansvar. Måtte det snart vara slut med thailändsk kyckling till våra ungar!

Ekologisk mat är dyrare av naturliga skäl men inte alltid så mycket dyrare som påstås. Arbetsinsatsen i produktionen per enhet blir större. Min princip är ”hellre en liten välsignad bit än ett stort förbannat stycke” och att inte kasta något. I typ Mossagårdens grönsakslådor får man produkter efter säsong och bra tips på användning. ”Soppa på en spik” är gott och tar hand om många rester så att man inte behöver kasta något. http://www.mossagarden.se/index.php?id=5

I valet mellan närproducerat och ekologiskt ska man ta hänsyn till transporten. Åker ekoäpplena båt hit kan de vara bättre för miljön än konventionellt odlade här hemma. Flygtransport är förstås aldrig godtagbart. 

Kött köper vi direkt på ekogårdar nära oss där vi kan träffa bonden och själv se hur djuren har det. Ekouppfödning ger mindre miljöavtryck än konventionell men köttfria dagar är också ofta återkommande. Självklart är det ett privilegium att vi bor så att vi bara har ett par mil till våra leverantörer. Entusiasmen hos ekobönderna är imponerande och deras produkter är värda varenda krona! http://www.kallunda.se/mop/


Fanatiskt renläriga är vi alls inte, ibland blir det hämtpizza. Närproducerad någon km bort av garanterat oekologiska ingredienser.

För övrigt är jag just nu klädd i en hemstickad kofta av garn jag själv spunnit av alpackaull jag köpt på en ekologisk alpackafarm några km bort.


Nästa vecka handlar det om kultur och därefter tar Anki över taktpinnen.

lördag 18 november 2017

Veckans rubrik: Plasten i mitt liv

Om plast har vi skrivit förut, jag vet. Men sen dess har ”plastbantning” blivit en spridd uppmaning och jag tycker man fokuserar fel. Det är gräsligt att haven är fulla av plast och helt horribelt att fylla smink och hygienprodukter med microplast. Men det är ju inte fel på plasten, det är fel på folk! Varför i fridens namn kan man inte lägga var sak på sin rätta plats? Sopor i havet eller i annan natur är ju bara helvidrigt.

Om man istället för att slänga återvinner plasten så kan den  cirkuleras 9 gånger och sedan destrueras på ett miljövänligt sätt!

Plast är en fantastisk uppfinning och behöver inte alls tillverkas av olja. Plast är ett samlingsbegrepp för en lång rad olika produkter. Den kan tillverkas av restprodukter i olika biologiska material, t ex sockerrör eller majs eller trä. Den kan göras komposterbar och lättnedbruten - förutsatt att den hamnar i rätt kompostmiljö. Slängs även den sorten i havet fungerar förmodligen inte nedbrytningen.

Jag tänker verkligen inte byta ut all plast i mitt kök mot t ex trä. Jodå, jag har för länge sedan slutat med teflonpannor men inte för att jag blev orolig att de var ohälsosamma utan för att de var så dåliga och fick bytas ut stup i ett. En gjutjärnspanna är för tung för mig men kolstål fungerar fint. Och är outslitligt.

Och, nej, jag värmer inte mat i glassförpackningar men däremot i sådana som märkts med att det är lämpliga för micron. Det är helt olika sorts plast. Det finns otaliga typer plast för olika ändamål och vad som behövs är eftertanke om vilken användning en viss typ är bra för. Plastpåsar i kyl och frys är oöverträffade och kan återvinnas om de sorteras rätt. Vår återvinningsverksamhet har försett alla med en praktisk anordning där man knyr ner påsarna och knyter ihop och lägger i plastbacken i soptunnan.



Plastmaterial har revolutionerat medicinen. Konstgjorda blodkärl, hjärtklaffar, ledproteser, ögonlinser, suturmaterial och stödbandage, blod- och vätskepåsar och allehanda sonder och katetrar för att bara nämna några.

Men all plast är förstås inte bra. Är alla medvetna om att det mesta av våra kläder i dag består helt eller delvis av plastmaterial som nylon, polyester och elastan? Är vi villiga att återgå till ribbstickade ullstrumpor och oelastiska plagg med tillräcklig rörelsevidd för att slopa plast? Jag är mycket förtjust i naturmaterial men vet att bomull inte heller är så miljövänligt att framställa. Ull är ett av de mest miljövänliga textilmaterialen, åtminstone om vi är snälla mot fåren. Både bomull och polyester kanske ska bytas ut mot olika typer av viskos som lär gå att framställa miljövänligt ur olika sorters cellulosa och varför inte öka användningen av hampa, lin och liknande växter. Ur hampa får man både ätbara frön, god olja och fiber till kläder precis som från lin. Hampa går dessutom utmärkt att odla på våra breddgrader, liksom för övrigt också lin.

Jag såg för en tid sedan ett reportage om en butik ”helt utan plast”. Jag undrar, jag. OK, inga plastburkar eller påsar, bara papper, glas och plåt till förpackningar. Glas bryts f ö inte heller ner i naturen och ska inte heller slängas där utan återvinnas, det också, aluminium likaså. Men vad för slags golv och vilken slags färg hade lokalen? Och vad för kläder har personalen? Hur betalar man? Med plastkort, kanske?

Jag håller på att slopa alla kläder och filtar av fleece sedan jag förstått att varje tvätt skickar ut miljoner micropartiklar i avloppet och köper förstås inga hygienartiklar med microplast. Sedan minst 10år har jag med mig återbrukbar kasse när jag handlar, precis som i barn- och ungdomen.

Och mina inopererade ögonlinser av plast är jag mycket glad över!


lördag 11 november 2017

Veckans tema: Julhysteri?

Jag har själv angett veckans rubrik, Julhysteri?, och ser med både bävan och resignation fram emot de kommande fem veckorna. Bävan för att jag själv kanske grips av hysterin och resignation för att man inte kan värja sig.
Jag konstaterade att den kommunala granen i vår by redan kommit på plats även om lamporna ännu inte tänts, tack och lov. Redan för 10 dagar sen började man i den närbelägna staden montera upp granstjärnor i lyktstolparna.
Veckoslutet tillbringar jag på kurs på Hemslöjden i Landskrona som har ett stort bord med varor med 50% rabatt för att göra plats för julsakerna som kommer på plats på måndag.
I storstäderna är det enligt envisa rykten redan i full gång med julsånger i butikerna och julklappstips för att inte tala om all reklam som jag gör mitt bästa att blunda för.
Jag hinner bli trött på julen långt innan den äger rum.
EN hantverksutställningar inför julen vill jag besöka, oftast Hushållningssällskapets Skånejul som sedan många år äger rum på Hässleholmsgården i slutet av november. Längre bak i tiden ambulerade den runt på olika orter i Skåne men nu är den stationär. Men snart sagt varenda by med självaktning har en egen julmässa och kvaliteten på hantverket är högst skiftande. Dem undviker jag.
Jag har också redan hört en del börja tala om sina julföreberedelser vilket gör att jag försöker blunda med öronen. Här byts inga gardiner eller putsas några fönster för att det ska bli jul. Det ser ingen i mörkret ändå.
Ju mer det hetsas, ju långsammare blir jag och desto färre förberedelser gör jag. Handeln förutspår som alltid nya försäljningsrekord. Mina julklappar, i den mån de förekommer, består alltmer av presenter från typ Unicef som t ex vaccinpaket, katastrofpaket, varma kläder till flyktingbarn eller något annat som någon annan behöver betydligt bättre än vi i Sverige. Även de litet större barnen i släkten får numera sådana. De har redan tonvis med leksaker och kan ofta inte ens säga vad de önskar sig. Till de mindre barnen försöker jag hitta på nån upplevelse vi kan dela vid lämpligt tillfälle och för gudbarnen brukar det bli ett operabesök på jullovet. Hittills har inget barn uttryckt besvikelse för sådan gåva, de flesta vuxna har blivit lättade och glada över att slippa fler prylar. Bara ett par personer har genom åren sett ogillande ut, en sa t o m surt att ”det vet man ju att de pengarna ändå aldrig kommer fram”.
Så julhandeln tjänar inte så rysligt mycket på mig.
Robert Nyberg ger oss en tankeställare inför vissa inköp:

Jag skulle önska mindre hets och jippo före jul, helst inget alls före 1:a advent och istället att julen fick sträcka ut sig med frid och samvaro med nära och kära från julafton och framåt ända till nyår! Men då bryter ny hysteri ut med rea och klappbyten. I affärerna städas julen raskt ut som om den aldrig hade hänt.
Som det nu är springer folk sig halvt fördärvade med förberedelser i sex veckor och sen upphör allt med en knall efter annandagen.
Vart tog det vägen att julen varar till påska?
F ö anser jag att fastlagsbullar till 1:a advent är en styggelse.


torsdag 2 november 2017

Veckans tema: Invintring

Enligt SAOL betyder invintring att skydda eller ta in för vintern. Det är precis vad de flesta av oss i detta kalla land håller på med nu. Vi ställer undan trädgårdsmöblerna, tar in pelargoner och andra växter. Kanske satsar vi ett tag på ”bollkryss” eller ljung för att inte utemiljön ska bli alltför abrupt avskalad.

Naturen vintrar in sig med att fälla löv, pälsa på knoppar som ska vila till våren och alla kryp gräver ner sig.

Sommarkläderna hängs undan, långkalsongerna letas fram liksom dunkappor, mössor, vantar och halsdukar. Snart har jag stickat klart en kofta av alpackagarn jag spunnit i sommar så frysa ska jag inte. Jag har också äntligen hittat en dunkappa jag ville ha. Den fick inte vara svart, inte ha fast kapuschong (jag avskyr kapuschong), inte metallblixtlås och så måste den ha innerficka. Gissa var den fanns! Hos Gudrun Sjödén, förstås. Dessutom sydd i återvunnet tyg och fylld med återvunnet dun enligt uppgift. Jag har redan blivit kallad modig som går omkring så färgglad. Vad är det för modigt med det?


Här har de flesta krukorna ställts i växthuset med en fläkt som frostvakt, andra har redan fått plats i uterummet. I början av december brukar allt komma in i uterummet men det är skönt att ännu en tid ha litet svängrum där.


Att åka längs vägarna i bokskogstrakter bjuder på ett  varierat färgspel och idag mötte jag stolparen, dvs bilen som planterar snöpinnarna i vägkanterna. Förra vintern behövdes de inte en enda dag i våra skogiga trakter där snön inte fyger som på slätten, men man vet ju aldrig. Extremväder börjar bli vanligt så det är bra att vara förberedd även på snöoväder.


Några dagar nu är det Ljusstämning i parken på Sofiero och i morgon åker vi dit. https://sofiero.se/event/ljusstamning/

Ett ytterligare sätt att invintra sig!

onsdag 1 november 2017

Novemberteman

Jag har inte kunnat hitta att någon publicerat några veckoteman för november så här kommer förslag:

V 44 Invintring

V45 Julhysteri?

V46 Plasten i mitt liv

V47 Eko o/el närproducerat?

V48 Kultur - vad väljer du?

Som vanligt öppet för fritt spånande och tyckande.

Just nu tycker jag att bokskogen är fantastisk - som alltid!


"No tree in autumn is more noble and honourable than the beech. Its dark leaves at first turn yellow; but the last stage before they fall is rich dark brown. As in spring there should be a Sunday set apart for seeing the young green beech leaves in their first beauty, so there should be a "beech Sunday" for the colours in autumn." (The Charm of Birds by Viscount Grey of Fallodon, 1927, sid 104.)

onsdag 25 oktober 2017

Veckans rubrik: Myriader

”Det största tal som de gamla grekerna namngav var myriad. Numera står myriad för ett fantasibelopp – eller för ett ofattbart stort antal – men på grekernas tid stod det för beskedliga tiotusen: hundra gånger hundra. Givetvis visste grekerna att det fanns mycket större tal, hur stora som helst, men det största tal som de definierade lär ha varit en myriad myriader, alltså hundra miljoner. Arkimedes bollade med det talet.”
Citatet är ur Språktidningen http://spraktidningen.se/artiklar/2013/11/nu-behover-vi-tala-om-stora-tal
Där kan man få rett ut den förvirring som råder när det gäller skillnaden i språkbruk om de stora talen man läser om t ex olika länders budgetar eller kostnader för diverse katastrofer.

Min egen första association till myriader är flyttfågelflockar av småfåglar men sen kommer tanken på bilder från länder som Kina och Indien där det myllrar av folk i t ex trafiken och på marknader.

Men jag ägnar mig idag åt myriader av porträtt. Det finns det nämligen på National Portrait Gallery i London beläget på baksidan av det stora National Gallery.
I alla fall finns det myriader av gubbar, gubbar och åter gubbar!


Just därför gick jag nyligen några timmar och letade efter kvinnoporträtt.

Jag har ett favoritporträtt sedan mitt första besök i början av 1970-talet, nämligen Stuartdrottningen Anne som på 1600-talet misslyckades med sin viktigaste uppgift, förutom att vara regerande drottning, nämligen att föda en tronföljare. Hon genomgick 18 graviditeter varav inte ett enda barn överlevde sin barndom. Den sistfödde dog när han var 11. Hon ser inte glad ut på porträttet heller.



Många av porträtten är inte avsedda att smickra personernas utseende utan visar hur de såg ut och deras personlighet. En betydande 1700-talskvinna är Catherine Macaulay, historiker och politisk aktivist. Hon skrev en engelsk historia i 8 band, var radikal och stödde de amerikanska självständighetsplanerna. Hon kom även att resa till Amerika och träffa George Washington.


En annan 1700-talskvinna är Flora Macdonald som hyllas som hjältinna för att ha räddat livet livet på Bonnie Prince Charlie genom att klä ut honom till sin kammarpiga. Att jag kommer ihåg henne beror på att jag i min garderob har ett plagg, en slags cape, som kallas just Flora MacDonald och som jag köpt i Skottland en gång i tiden.




The Chevalier d’Eon, född 1728, var en fransk soldat, diplomat, spion och fäktmästare som från 1777 levde som kvinna. Han var man, det konstaterades vid obduktionen, men man skulle kunna tro att han var vad vi idag kallar transperson. Han undervisade och gjorde uppvisningar i fäktning klädd i klänning som på bilden.



Adelina Patti var en av 1800-talets stora operasångerskor, jämförbar endast med de samtida Jenny Lind och Kristina Nilsson. Hennes karriär varade i nästan 60 år vilket får en att tänka på Placido Domingo. Patti gifte sig tre gånger, den sista med en svensk friherre Cederström.


Dame Eileen Younghusband undervisade i många år vid London School of Economics samtidigt som hon engagerade sig i arbete för fattiga och flyktingar och i socialt reformarbete.



Helen Kennedy, född 1950, är en ledande jurist i Storbritannien. Hon är specialist på mänskliga rättigheter och arbetar mot våld mot kvinnor och barn och mot diskriminering.



Avslutningsvis uppehöll jag mig vid porträtt av ytterligare några drottningar bland vars främsta gemensamma merit nog är att de behållit sitt ämbete rysligt länge, nämligen Elisabet I, 45 år, Viktoria, 64 år, och Elisabet II, nu på det 65:e året.

Bettan nr 1. I den här klänningen spelade Sonya Radvanosky drottningen i Metropolitans uppsättning av Roberto Devereux häromåret.




Ett ungdomsporträtt av Vickan. Litet roligare än alla de av den tjocka, sura tanten som finns.





Nuvarande Bettan 2 som inte vill släppa fram sonen.....
Genom alla tider finns det myriader av betydande kvinnor inom alla områden och fram till 1800-talet kände man allmänt till dem. Det är inte medeltiden som är mörk, ur ett kvinnoperspektiv är det 1800-talet, då männen lyckades skriva ut kvinnor ur historien. Hög tid för revansch!

fredag 13 oktober 2017

Veckans rubrik: Klippdockor

Å, en av min barndoms stora fröjder, det var klippdockorna. Tillsammans med ”styckena” - som vi skåningar kallade bokmärkena eller glansbilderna - så var klippdockorna kära samlarobjekt. Hade man bara en klippdocka i lagom styv kartong så kunde man i vanligt papper klippa ut egna kreationer och i fantasin låta dockan delta i alla slags äventyr och festligheter. Stycken bytte man med väninnor men klippdockorna var ens alldeles egna och jag brukade leka ensam med dem. Vackra flickor som man kunde klä i flotta balklänningar och spädbarn som fick gulliga sparkdräkter var favoriter.

Jag gissar att klippdockorna blev omoderna ungefär vid Barbiedockornas intåg på arenan. Jag såg dem först i USA 1962 och tyckte de var gräsliga men har ju förstått att småflickor blev alldeles förförda. Klippdockorna var ett billigt nöje, ingen kunde skära guld med täljknivar på dem och reklamens makt är oerhörd. 

Jag säger inte alls att barn ska nöja sig med kottar och klippdockor men ibland går det för långt med leksaker - och andra prylar - en masse. Max Gustafsons satirteckning tycks mig inte särskilt överdriven.


En fin klippdocka hittade jag på nätet. Det står inte vem som gjort den men det borde vara Ingrid Vang Nyman som ju illustrerade Pippi. Om nu inte någon bara snott barnansiktena och sen gjort kläderna.





tisdag 10 oktober 2017

Återkomst och lördagstema: 2037

Det blev ett låångt uppehåll i bloggandet helt oavsiktligt! Det liksom bara inte ville sig men nu hoppas jag komma igång igen med lördagstemat som denna veckan är en framtidsspaning.

En sak är nog klar, 2037 är jag inte med längre för jag blir säkert ingen 100-årsbloggare. Dessvärre är jag inte heller klimatoptimist så min bild av hur det ser ut i världen om 20 år är rätt dystopisk. Jag tror klockan slagit 12 för länge sedan trots alla  varningsrop som tyvärr klingat ohörda. De optimistiska toner vi hört med Parisavtal och annat tystnar allt mer och med Trump i USA, Erdogan i Turkiet, alla indier som skaffar egen bensinbil, accelerande kortsiktiga miljöförstörelser av skog, hav och jord, fortsatt kärnkraftsutbyggnad i många länder falnar i alla fall min optimism. Om inte Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima räcker, om inte tilltagande väderkatastrofer räcker, om inte galopperande extremnationalism räcker - vad ska då till för att mänskligheten ska besinna sig?

Som en blinkning till förra veckans tema, Blek, vilket jag missade, konstaterar jag dystert att eftertankens kranka blekhet lär komma för sent. Problemen kommande generationer står inför har bara börjat.

Samtidigt harvar jag på i min egen vardag med solceller på taket, ekomat i köket, sopsortering, flergångskasse och potatisland i trädgården. 



fredag 13 januari 2017

Veckans rubrik: Börja om från början och Vintervila

Att börja om från början har varit och är första åtgärd när det kör ihop sig i den digitala världen. Förr var det mest i sällskapsspel man fick börja om, som i Fia eller Monopol när man hamnade på fel plutt eller ruta. Nu är det när datorn, skrivaren, iPaden eller smartfånen hänger sig. Räcker det inte med vanlig omstart så finns det TVÅNGSAVSTÄNGNING och TVÅNGOMSSTART också. Man får vara glad att de moderna bilarna med sina "svarta lådor" inte kräver att man ska återgå till startorten när man fått motorstopp 50 mil hemifrån.
I sanningens namn ska sägas att det blir alltmer sällsynt att manickerna hänger sig men häromdan ringde en kompis som försökt skriva ut en bilaga från eposten utan att lyckas trots många upprepade försök att övertala skrivaren. "Har du startat om skrivaren?" Nej, det hade hon inte tänkt på. Efter omstart fick hon sin utskrift meddetsamma. I väldigt många exemplar...... 
En annan kompis meddelade dystert att hennes iPad hade döden dött. Men, si, knepet med tvångsomstart fick även den på rätt köl. Det gäller bara att veta hur och komma ihåg att pröva.
Jag tänker också på alla de gånger jag gjort fel när jag sytt eller stickat och måste sprätta eller riva upp och börja om från början. I de fallen lider jag av en tvångsidé; innan jag sen slutar måste jag ha hunnit dit jag skulle varit om jag inte gjort fel! Det har genom åren blivit ett antal sena nätter innan jag kunnat gå och lägga mig.



Vintervila gäller väl mest växtligheten - annars är ju vintern den mest intensiva säsongen för både arbete och kulturliv. Men just därför är jag glad att trädgården ligger i dvala vid den här tiden så att man har tid att ägna sig åt just kultur. Som t ex att ta med gudbarnen på opera i Malmö och se Snödrottningen. Fika var förstås också obligatoriskt i den vackra foajén.





Att dvalan inte är total visar sig förstås, bl a blommar den vita julrosen för fullt i rabatten. Sen gissar jag att det pågår aktivitet inne i vissa knoppar som ända sen i höstas förbereder sig för att explodera när  vårsolen värmer tillräckligt. Nog händer det saker nere i jorden med alla lökar, inte minst undrar jag vad min vitlök har för sig. 
Sånt man INTE vill ska pågå är ju mördarsniglarnas väntan på att få attackera. Maken uttryckte häromveckan en stilla förhoppning om att mördarsniglarna skulle frysa ihjäl i den plötsliga stränga kylan. Ha, säger jag cyniskt, de bara kryper längre ner! Sommaren lär visa vem som får rätt.


Att växterna har en klocka är ju uppenbart. Julkaktusen vet att det är dags att blomma så då gör den det.


Men klockan kan gå fel som t ex hos en av mina agapanthus som aldrig blommade i somras utan kom igång  först efter att den via växthuset kom in i uterummet i november. Och det kommer fler knoppar nerifrån! 


Så, tja, vintervila för vissa, inte för andra!