Veckoteman: Kvarta och troll

På efterkälken hade kanske varit ett mera korrekt tema men nu kombinerar jag kvarta och troll som englundskan hittat på.

Jag har nyss återvänt hem efter en dryg veckas tågresa i Europa. Det går nämligen utmärkt att åka tåg i Europa, t om nattåg. Detta är tredje gången jag är med på en resa med tåg och kultur på kontinenten arrangerad av Frank Stenvall i Malmö och förhoppningsvis inte sista. Den här gången samlades gruppen i Köpenhamn fvb till nattåget i Hamburg för att nästa morgon vakna i Zürich. Sen är det fr a mindre järnvägar som gäller och det skulle bli 21 äntringar på olika tåg innan jag var hemma igen efter 9 dagar. Oplanerat blev det en extra och två bussäntringar dessutom.

Kvartade gjorde vi, förutom 2 nätter på tåg,  på hotell, en natt i varje stad utom Venedig där vi stannade två nätter. De flesta hotellen var rätt ointressanta med standardrum och standardfrukost och vänlig, hjälpsam personal. Två stack ut, de i Lucca och Parma. I Lucca låg hotellet i ett gammalt hus utan hiss och med många våningar med smala, höga trappor. Rummen var anordnade i sviter om ett dubbelrum och ett enkelrum som delade ett badrum, beläget i dubbelrummet! Inte ett helt enkelt pussel för reseledaren som fått en helt annan beskrivning vid bokningen. Mitt enkelrum rymde en gigantisk säng och inga fler möbler. Väggarna täcktes av skåpdörrar bakom vilka jag fann en diskmaskin och ett stort antal tomma hyllor. En TV och en fuskbrasa fanns också. I Parma var det vanlig standard men vi döpte om det till Hotel Sura Gubbar eftersom receptionen betjänades av två lika vresiga äldre män som röt order åt oss.

En sak står i alla fall klar, i Norditalien tvättar man sig i rumpan. Alla hotellbadrummen var försedda med inte bara handdusch(!) utan även bidé. Här har USA verkligen något att lära.

Tågresorna gick det troll i! 

I Schweitz går tågen i tid, det är inget att snacka om. Och i Schweitz finns det höga berg där järnvägen bjuder på magnifika utsikter. En av de vackraste sträckorna är den mellan St Moritz och Tirano som går genom Berninapasset på  ca 2500 meters höjd och utnämnd till Världsarv av Unesco. 

Det var andlöst vackert med hisnande snöklädda toppar och djupa dalar. Ända tills vi kom till passet. Där rådde snöstorm och sikten utanför tågfönstret var några få meter. Och helvit. Sista biten in mot Tirano slår tåget knut på sig själv i en spiral. Klicka på länken så får du se.

Vi skulle få flera troll i tågåkandet. En dag stannade tåget plötsligt pga ett inte förut annonserat spårarbete och vid ersättningsbussarna utbröt total italiensk kaos. Nästa dag stannade tåget lika plötsligt mitt på linjen då någon tydligen beslutat taga sig av daga. Efter ca 1 1/2 timme kunde tåget ta oss till närmsta station där vi fick gå av och sen på ett annat tåg som redan var ganska fullt med passagerare. Dagen för hemresans anträdande från Venedig satt vi ett gäng i den utmärkta österrikiska restaurangvagnen och min mat var ännu inte serverad när det plötsligt proklamerades italiensk tågstrejk och vi kastades av i Verona. Återigen ersättningsbussar  med italiensk totalbrist på logistik. Utan mat i en proppfull buss i 4 timmar mot Innsbruck med osäkerhet om att hinna till nattåget mot Hamburg kunde de flesta hålla sig för skratt. Värst var det för en i gruppen som hamnade i en buss som stannade vid alla mjölkabord och medan vi andra fick tid att både gå på toa och dricka ett glas juice i Innsbruck så fick han löpa för att hinna med tåget. Dessutom var det beckmörkt när vi körde genom Brennerpasset. Vi hade bergspass- otur......

Våra vanliga pass hade vi bara användning för i Danmark och Sverige. Interrailbiljetten gäller bara tillsammans med pass och liksom vid mina tidigare resor av detta slag har den danska biljettkontrollanten varit oerhört nitisk och barsk och nagelfarit allas dokument. Därefter har ingen brytt sig om passet och bara någon enstaka har tittat på biljetten ända tills vi kom tillbaka till danska gränsen och sedan Hyllie, då måste alla visa passet igen! Gränserna från Danmark till Tyskland, Tyskland till Schweitz, Schweitz till Italien, Italien till Österrike samt Österrike till Tyskland märktes över huvud taget inte.

Resan innehöll flera kulturella inslag. I Brescia besökte vi stadens på 1800-talet återupptäckta romerska forum och stadsmuseet med hektar av romerska fynd (pust) och ett klostermuseum. Under klostret hade man hittat två romerska bostadshus vars rester hade bevarats tack vare att klostret byggts ovanpå dem. 

I Lucca finns ett Puccinimuseum i hans födelsehus där vi visades runt av en ovanligt trevlig och humoristisk guide. Hon berättade bl a att Puccini inte ville flytta tillbaka till Lucca efter att ha blivit skandaliserad och utfryst pga sin föräktenskapliga förbindelse med sin blivande hustru. Lucca är påvetroget och än i dag rysligt konservativt och katolskt. Vi fick också veta att Giacomo rökte ihjäl sig vid 66 års ålder. I Lucca var vi på opera, dock en av Donizetti, Pia d’Tolomei, inte Puccini.

I Parma fick vi veckans operahöjdpunkt i Donizettis Roberto Devereux. Sedan jag såg den i direktsändning från Metropolitan för ett par år sedan hör den till mina verkliga favoriter. På grund av tågstrul höll vi på att komma för sent och fick springa i ösregnet för att hinna i tid!

Sista anhalten på resan var Venedig, turistfällornas turistfälla. Men man kan komma till trevligare kvarter om man går på ”fel” håll. Och letar fram en sån pärla som La Fenice, en av Italiens mest historiska och för operakonsten betydande operor, där vi var på både visning av den vackra teatern och på föreställning av La Boheme med ett ungt gäng som gjorde en välljudande men ack, så sprallig version. I alla fall av första akten som närmast blev musikalliknande, sen blev det ju allt sorgligare, som sig bör. 

 Teatern byggdes 1792 och brann 1836. Då byggdes den upp i den då förhärskande stilen barock- rokoko. 1996 renoverades teatern och ett par elektriker tyckte de fick för dåligt betalt och tuttade på. De hade tänkt sig en mindre brandskada men hela härligheten brann ner. Släckningen försvårades av att man just tömt kanalen utanför för rensning så brandkåren hade initialt inget vatten. Den här gången byggde man upp den så som den var före den andra branden med åtskilliga kilo bladguld och återinvigningen skedde 2003.

Under en promenad tittade jag in i en kyrka och fann att den tekniska utvecklingen där hade avskaffat stearinofferljusen och infört elektriska sådana. Kanske bra med tanke på brandrisken men inte vackert. Min yrkesskada gjorde sig som vanligt i katolska kyrkor påmint när jag äcklades över vigvattnet som alla rättrogna stoppar sina fingrar i. Brrr.

En av medresenärerna råkade ut för ett slutligt troll. På färjan från Puttgarden valde han fel trappa ner på tågdäck och kom på den sida av tåget där man inte kunde stiga på. Det slutade med en halvmara till stationen i Rødby där tåget fick invänta honom i en dryg kvart. Stackars man, han var inte glad då.

Jag ser fram mot fler resor av det här slaget! Jag gillar både tåg och opera. Men inte ersättningsbussar......