söndag 29 december 2013

Fredagsgalleri och lördagstema: Halvåret som gick

Båda temadirigenterna, Gnuttan och Annika, har gett oss uppgiften att se tillbaka på det senaste halvåret, ett återkommande tillfälle att minnas vad som hände. Människans minne är annars ca 14 dagar, fick jag lära mig under mina medicinstudier. I alla fall i de frågor som doktorn brukar ställa i anamnesupptagningen som när var senaste mens, när blev du vaccinerad, har du ätit något ovanligt, har du haft nåt liknande förut, etc.
Men här kommer en liten kavalkad med utplock från mina senaste 6 månader.

I juli prunkade mina agapanthus som bäst,



och i sista juliveckan drog jag till fjälls.



I början av augusti stannade jag till i Värmland hos dessa goda vänner..



..för att sedan fortsätta till Åland och vännerna på Pettas. Jag lärde mig mycket mer om Ålands historia och inte minst Skarpans, Ålands första stad, och Krimkriget.



I september slog det ut en ny knopp på familjeträdet, njesens Videungen.






I oktober plockade vi nypon i Skäret. De slet sen ut drivremmen i hushållsassistenten så att ny fick införskaffas. Rem, alltså. Men soppan blev gudomlig.



I november for jag till Kalifornien. Här väntar S på clam chowder med utsikt över Morro Bay och Rock.



Sol har vi inte sett mycket av i december men de stunder som finns tar katterna vara på, Olga..



..och Sonja.



Juldagarna blev tragiska men så här vill jag helst minnas 2013 när Malena fick en fantastisk betessäsong från tidig maj till mitten av oktober tillsammans med sin ungdomskompis Bally och hennes föl.

















torsdag 26 december 2013

Hvis du vil være fri for sorg og savn...

..saa maa du intet elske her paa jorden.

Så stod det på en liten lapp jag fick av min danska ridekamerat Anne-Marie när jag efter en olyckshändelse måste avliva min förra häst med stor sorg och bedrövelse. Idag värmer de orden mig igen.
Malena kom hem till mig Annandag Jul 1991. Då var hon 4 år och vi hade bekantat oss och jobbat ihop några månader hos en kompis som hjälpte mig med inridningen som bara var knappt påbörjad under sommaren.
Nu, 22 år senare, lämnade hon mig Annandag Jul 2013.

Hon blev sjuk på julaftons eftermiddag och sen varierade tillståndet en del. Ett tag hoppades vi att det skulle vända till det bättre, men efter veterinärundersökning i går och ny bedömning idag fattade jag beslutet att inte låta henne ha det besvärligt mer. Hon var så trött och förbi och hade inte kunnat äta på två dagar.

Trotjänartjänst i Eslöv, som hjälper till vid sådana här tillfällen visade sig vara i Värmland och fira jul men Mats Nilsson lämnade familjen kvar och åkte ner till Skåne för att hjälpa mig och ett par hästägare till som stod i samma situation mitt i julhelgen. Jag är honom oändligt tacksam.

Malena var lugn och förtroendefull när jag gick ut med henne till Mats och det skedde något förunderligt när hon kom ut på gräset som som ju är grönt i denna milda vinter - hon började beta! Hon, som inte ätit något på två dagar, fick grönt gräs som sin sista måltid. Hon fick beta i fred en lång stund och medan hon fortfarande åt lugnt slutade hon sina dagar.

Ett stort tomrum blir kvar efter henne och alla våra år tillsammans. Vi har tränat för goda ridlärare men framför allt ridit i skogen, upp och ner för branta backar, vadat över bäckar och galopperat långa sträckor. Hon har bott hos samma stallägare i alla år som hjälpt mig pyssla om henne på bästa sätt. Hon har  varit älskad av alla som kommit i kontakt med henne. Hon var världens absolut snällaste och goaste häst.

Så här trivdes vi båda allra bäst - ute i skogen.

måndag 16 december 2013

Jul på Övedskloster


Mina favoriter bland Skånes julutställningar var redan i november när jag befann mig på annan ort så jag botaniserade bland de litet senare. Jag fann Övedskloster som är ett vackert slott i södra Skåne och på söndagen begav vi oss dit, maken och jag. Sedvanligt skånskt decemberväder rådde, dvs regn och grådask, inget fullt dagsljus infann sig på hela dagen.  Men vi är vana och har bra regnkläder inklusive skodon för lervälling. Alla utomhusbilder är f ö alldeles naturligt "softade".

Det visade sig vara ett utomordentligt populärt utflyktsmål och parkeringen var gigantisk. Dessutom belägen åtskilliga hundra meter från slottet  och utställningen. Men alldeles gratis körde en strid ström av traktorer med vagnar oss alla fram till entrén och sedan tillbaka till parkeringen! Ena vägen fick vi rent av åka i täckt vagn!


Vid entrén var det kö.


För att få energi att bese allt började vi med en god fika.


Sen var det dags att undersöka de tre stora husen med utställare. Lättare sagt än gjort; det var väldigt trångt och maken, som inte gillar folksamlingar, såg allt mer besvärad ut. Dock höll han tappert ut i det längsta. Litet luft mellan varven hämtade vi gårdsplanen där alla barn kunde få grillad korv  och åka häst och vagn.


Det var dock inte särskilt många som traskade runt i lervällingen någon längre stund. Det var betydligt trevligare inomhus.




Ett par saker fick följa med hem, en spettekaka och ett halmhjärta till ytterdörren. 



Innan vi åkte tillbaka till parkeringen hälsade vi på Övedsklosters egna sötnosar, alpackorna. Blöta och rufsiga, men nyfikna var de. 


Sen blev skjutsade av tomten, som sig bör!




lördag 14 december 2013

Lördagstema: Idag...

... ska jag njuta av detta:



Jag kan inte nog rosa möjligheterna att se högklassiga föreställningar live på bio. Vad jag kan förstå är Metropolitanoperan i NY den institution som satt igång företeelsen men andra följer i spåren, Bolsjoj och Stockholmsoperan, bl a.

Peter Gelb, Mets chef, intervjuades i radio för en tid sen och berättade bl a att i början var sångarna inte alls roade av att kunna skärskådas på nära håll och tvekade att medverka. Sedan dess har det nu blivit tvärtom - man har insett vad det betyder för karriären att bli exponerad för millioner åskådare!

Förhoppningsvis ökar intresset för att se opera, balett och teaterföreställningar på hemmaarenorna också.

Men IDAG laddar jag för Falstaff, ledd av James Levine som gjort en remarkabel återkomst efter flera års rehabilitering efter sitt olycksaliga fall med svår ryggmärgsskada. Andens seger över materien!


fredag 13 december 2013

Galleri Fredag: Luciaminnen

Att Luciafirande kan väcka så mycket negativa känslor och resultera i hatkampanjer mot rektorer och dagisledningar lär utgöra framtida minnen av årets 13 december. Alla borde väl t ex begripa att barn med skyddade identiteter inte ska figurera på bilder på nätet och därmed respektera fotoförbudet på hela tåget, vare sig det finns några sådana barn med eller ej. Saltis i NY föregår med gott exempel och suddar ansiktena på alla barn som hon inte säkert vet får synas på nätet men så smarta är inte många.

Sen tycks många tro att Luciafirande är en urgammal svensk tradition inklusive tomtar och pepparkaksgubbar. Icke så! Men trevligt, vackert och högtidligt med fin musik till räcker långt. Sen är det en välsignelse att skönhetstävlandet börjat avta också. Dagistågen med alla som Lucia och inga tärnor är i sann demokratisk anda; nu väntar jag bara på små gossar med ljuskrona i håret också istället för struten som får vissa att tänka på nåt helt annat....
Nog har jag många minnen av Luciafirande genom åren. Många vackra tåg på sjukhusen jag jobbat på, en del spexiga under studieåren, högtidliga under skolåren och ridande Luciatåg med ridklubben. En storvuxen stjärngosse skulle rida min förra häst som fick panik av hans stjärngossestrut och fick övertalas en lång stund innan han kunde sitta upp. Sen gick det galant.

På studentkorridoren gick en annan storvuxen yngling med levande ljus i håret och smälte ned plastkåporna på alla lysrörsarmaturerna i taket. På sjukhuset trodde en holländsk långtradarchaufför att han var död och hade kommit till himlen när stadens lucia skred in kl 7 på morgonen efter hans trafikolycka.

Minnet min bild illustrerar är från Luciadagen 2009 när det stora Pariserhjulet gästade Stortorget i Malmö och en väninna och jag tog en tur i den kalla och kristallklara kvällen och skådade staden från ovan. Bilderna från ovan blev dåliga men minnet finns kvar!


Widgeten finns hos Annika i Reston som också är värdinna i december.
En fin Luciadag tillönskas alla!

torsdag 12 december 2013

tisdag 3 december 2013

Gilroy, vitlökens mecka.

Ca 4 mil söder om San Francisco längs väg 101 ligger Gilroy, vitlökens mecka i Kalifornien. Nästa gång jag åker till USA:s västkust ligger ett besök där i planen; den här gången passerade jag bara förbi. Varje år avhålles där en vitlöksfestival med pompa och ståt och mat av alla de slag som kryddats med vitlök, t o m glass. Vitköksdoften lär ligga tät över nejden.

Jag besökte ett par marknader där man kunde köpa olika grönsaker och frukter och olika delikatesser och lyckades hitta det jag letade efter - elefantvitlök. Tyvärr inte ekologisk men man kan inte få allt. De jag fann var inte de allra största jag sett. Jag har någon gång hittat lökar på närmare 500 g, dessa vägde knappt 300. 10 klyftor har jag satt i mitt vitlöksland och håller nu tummarna för en bra odlingssäsong. Glass och desserter tänker jag inte krydda med vitlök men använder mycket i annan mat.

Jag såg en hel del varor som angavs vara ekologiska men saknade någon form av certifiering. Min amerikanska "syster" S kunde inte ange någon sådan och menade att man nog måste vara litet skeptisk till sanningshalten emellanåt och bara handla hos seriösa leverantörer för att vara på säkra sidan. Här hemma bör man nog också hålla ögonen öppna och skärskåda KRAV-märkningen så att den verkligen stämmer.








Nere till vänster i bild syns vitlök av den vanliga storleken.
Jag har försökt laborera med bildstorleken i BlogPress-appen. Får se om kvalitén blir bättre.

lördag 30 november 2013

San Francisco backe upp och backe ner

Återbördad till fosterjorden kan jag nu se tillbaka på två härliga veckor i Kalifornien. Om jag har lämnat mitt hjärta i just San Francisco är väl tveksamt men stor bit finns i alla fall på olika orter i The State of California. Liksom det finns bitar på flera andra håll i världen där jag haft fina upplevelser och träffat fantastiska människor.
Det här var mitt tredje besök i SF. Det första var på 1970-talet. Då var jag på mitt första återbesök hos min amerikanska familj efter mitt skolår 62-63 då jag bodde utanför LA. Den gången hade min amerikanska "Dad" skaffat privat flygplan, en liten Cessna med beteckningen 05-ROMEO. Flera dagar tog han mig på flygtur till något ställe där vi åt lunch och en dag valde vi SF.
Vi landade i Oakland, hyrde en bil, körde över the Bay Bridge och åt lunch i Fishermans Wharf. En stunds sightseeing hann vi med, bl a av The Cannery, innan vi måste flyga tillbaka efter att ha tagit en tur i fint, klart väder över staden och Golden Gate-bron. Det är ett mycket kärt minne och blev sista gången jag träffade Dad; han dog tragiskt alltför tidigt bara ett par år senare.



Efter detta blixtbesök dröjde det tills för 5 år sedan då jag kom till SF med goda vänner med massor av kulturella aktiviteter inplanerade. Av allt detta blev emellertid intet. En av vännerna svimmade några minuter efter vår ankomst till första konstmuseet och sen tillbringade vi tre dagar väntande på att han skulle skrivas ut från sjukhuset utan att kunna företa oss något. Till all lycka hade vi sammanstrålat med andra vänner bosatta i en förort där vi mest satt och telefonerade till sjukhuset. Det tre-kvarts dygn vi satt på akutens väntrum var i och för sig ett intressant studiebesök för mig men väldigt oroligt, förstås.

Nu var det sålunda dags för ett nytt försök och det gick som jag redan berättade i förra inlägget alldeles glimrande bra. S och jag bodde på Cow Hollow Motor Inn (som kan rekommenderas) i en trevlig stadsdel med nära till buss och med bra garage. Vi utnyttjade både trådbuss och bil och det bör påpekas att bilkörning i San Francisco är helt acceptabel vad beträffar trafikmiljön. Det finns parkeringsmöjligheter, rytmen är lugn och medtrafikanterna artiga och hjälpsamma när man vill byta fil.



Staden ger intryck av småstad utom i allra innersta affärsdistriktet kring Union Square där man lätt kan tro sig förflyttad till Manhattan. I övrigt är det låga, vackra hus längs de otroligt branta gatorna. Några så branta att de måste utformas som serpentinvägar, annars vore de lodräta - ändå kantade av bostäder! Inget för rörelsehindrade med tanke på alla trappor som måste till.

Det finns en Chinatown och ett Little Italy men i miniatyrskala om man jämför med NY.
Även utanför Chinatown är SF den stad där man ska äta på kinakrog, man får verkligen "riktig" kinamat!











Sista dagen körde vi runt och bara njöt. Solen sken, luften var frisk. Vi stannade till vid olika utsiktpunkter och det finns åtskilliga med bedårande vyer över bukten och den vita staden. Vi smög längs gator med alla de vackra husen och S gladde sig över att bilen var automatväxlad så att hon slapp växla själv när det bar brant ömsom uppför, ömsom nerför.


Från centrum tog det ca en kvart till flygplatsen som är den bästa jag sett av USA:s internationella. SAS flyger direkt från Kastrup och det är väldigt bekvämt för en skåning.
Som alltid är det också skönt att komma hem till sin egen säng hur trevligt man än har haft under resan.



söndag 24 november 2013

Trötta fötter

Om vi i går var kulturella i San Francisco och besökte de Young-museet och Hockneyutställningen där liksom Legion of Honor of Honor-museet och Zornutställningen där så var vi desto "turistigare" idag.

Efter frukost på The Home Plate tog vi en trådbuss till en hållplats där den korsade den berömda Cable Car-linjen. Bussen kostar 75 cents för panschisar medan kabelspårvagnen kostar 6 dollar för alla. Man hoppas verkligen att dessa ålderstigna vagnar har bromsarna i gott skick för det går upp och ner i branta backar. Den kraftige föraren manövrerade sina två spakar mycket med hjälp av sin avsevärda vikt medan han mest hela tiden ivrigt drog i snöret till den pinglande klockan samtidigt utförande en liten dans på stället. Fort går det inte men man har ju en bedårande vy över Hyde Street och de vackra husen som klättrar i backarna.






Vi klev av vid ändhållplatsen vid Market Street och traskade en tur kring Union Square där jättejulgranen redan tronar och skridskobanan är full med folk.






Ganska snart styrde vi dock bort från shoppingområdet, hittade en ny buss mot turistmagneten nr 1, Fisherman's Warf.





Efter en rejäl promenad längs med hamnen som kantas av pirer kunde vi hoppa på en "vanlig" spårvagn och åka några hållplatser till The Ferry Building som nu är en jättemarknad med restauranger och massor av fina små affärer.
Det myllrade av folk men vi lyckades få plats utan att köa och få var sin tallrik clam chowder som smakade himmelskt.






Ytterligare promenad i omgivningarna gav mig ett oväntat möte med en Jean Dubuffet i rostfritt stål innan vi haffade en Pedicab som tog oss tillbaka till en lämplig busshållplats.


















Utmattade hittade vi ett lämpligt café för en väl förtjänad cappucino innan vi vacklade tillbaka till hotellet där vi nu vilar våra trötta fötter.

PS. Det ser ut som om bilderna blir suddiga på bloggen men om man klickar på dem blir de skarpa! Mysko.

lördag 23 november 2013

The jellies experience

På väg norrut från The Central Coast of California gjorde S och jag en avstickare till Monterey för att besöka det stora akvariet där. Det är ett påkostat etablissemang med pedagogisk inriktning för att befrämja varsamhet med havsnatur hos alla besökare och massor av skolbarn gör utflykter hit från långa avstånd.
Trots den goda avsikten tycktes en del avsnitt mig alltför små och torftiga för sina invånare, särskilt havsuttrarna och pingvinerna.

Maneter och koralldjur, däremot, fascinerade mig enormt och jag antar att de inte har samma förmåga att vantrivas och bli deprimerade som högre stående organismer så jag kände mig inte så beklämd i de avdelningarna.
Det som störde oss båda, S och mig, var den högljudda skrälliga musiken i lokalerna. Det hade passat mycket bättre med t ex Vivaldi i bakgrunden till dessa fascinerande och skimrande varelser med deras graciösa dansande i vattnet.























torsdag 14 november 2013

November är en utmärkt månad....

.....att rymma till varmare breddgrader.
Så det har jag gjort igen; den här gången till Kalifornien. Här har jag vänner sedan 40 år. Den sorten där vi fortsätter precis där vi slutade även om det ibland är väldigt länge mellan gångerna vi ses. En ovärderlig gåva.

Det borde vara kalifornisk höst här vid centralkusten men hittills är det som svensk högsommar. Problemet här är den nu mångåriga torkan - allt som inte vattnas intensivt är svartbränt och brandfaran enorm.
Just nu bor jag hos min amerikanska "syster" S från mitt kaliforniska skolår längre söderut på 1960-talet, om ett par dar åker jag inåt landet till andra vänner.
Vi pladdrar och trivs, åker till "stan" och flanerar och gör vanvettsaffärer (jag, så klart).
I går skrev jag under detta papper:



- Min syster S är vad man kallar docent dvs hon är volontär för att leda vandringar till en fyr vid kusten och berätta vad man ser och historien om fyren. Vandringen går vindlande längs berget och är på vissa ställen en aning obekväm. Trots en krånglande höft ville jag inte missa tillfället och utrustad med gångstavar, två flaskor vatten, solskyddskräm och ryggsäck gav jag mig i kast med äventyret. Det gick alldeles utmärkt om än långsamt men ingen tycktes ha bråttom alls.















Efter några miles ömsom uppför - mest, så klart - och nedför nådde vi den vackra fyren, som byggd i slutet av 1800-talet las ner 1974 i takt med teknologins framsteg. I många år förföll den tills entusiaster på ideell väg nu renoverat den ytterst väl och visar upp den för besökare och arrangerar diverse tillställningar som t ex bröllop för att få ihop pengar till fortsättningen.















Den fantastiska Fresnellinsen och mistlurarna kan beskådas och man kan även klättra upp i själva tornet för en mycket obekväm trappa. Man vill ju inte missa något så jag klättrade och fick mitt straff - höften skrek. Men jag såg ju utsikten....
När det sen bjöds en möjlighet att få åka bil tillbaka istället för att vandra de dryga 3 km samma stig tillbaka ner till hamnen varifrån vi startat tog jag den. Det var ytterligare docents närvarande varför också S kunde åka med ner.

Sen tog vi oss ut på piren och handlade fisk och tittade på sjölejonen som ivrigt tutande och gnabbande väntade på dagens middag som fiskebåtarna skulle komma med.









Anledningen till att jag måste skriva under pappret överst är att vandringsleden går över marker tillhörande kärnkraftverket som ligger här. S och hennes familj deltog i flera år i protesterna mot dess tillblivelse men förgäves.



Detta är jordbävningsområde och Fukushimakatastrofen har gjort bitterheten ännu större. Att japanerna som byggde Fukushima var här och samlade ideer och tips om säkerhet gör inte saken roligare. Lagringen av utbränt bränsle är inte heller löst här.
Människan är människans största fiende.