lördag 22 oktober 2011

Det här håller jag med om.

Thomas Millroth tycker till om Malmö Moderna  i dagens Sydsvenska. Jag håller nog med om det mesta efter vad som kommer fram allt eftersom.T ex det här.

fredag 21 oktober 2011

Narkosläkaren frikänd

Dom har fallit i det förfärliga utdragna målet mot narkosläkaren - inte barnläkaren - som hämtades av polis mitt under arbetet på sjukhuset ett halvår efter det ifrågasatta dödsfallet.
Hennes liv är ödelagt, föräldrarna till det döda barnet har inte fått svar på sina frågor och processen har pågått i tre år.
Nu ska åklagaren "analysera" domen och ta ställning till om han ska överklaga. Mänskligt att döma kan man inte komma längre än alla dessa experter i utredningen redan gjort. Jag har följt alla skriverier i Läkartidningen och Dagens Medicin förutom dagspress, radio och TV.

Jag har arbetat som narkosläkare i 35 år och bl a deltagit en hel del i palliativ vård, dvs vård i livets slutskede, så jag vet en del om uppgifterna den nu frikända kollegan stått inför. Jag önskar att hon nu får gå vidare och att hon får all hjälp som kan uppbringas att komma tillbaka till ett meningsfullt arbete.
Måtte åklagaren besinna sig.

Fredagstema: Kryddor

En gång i tiden var kryddor en mycket dyrbar lyx i vår del av världen medan vi idag ser det som en självklarhet att välja och vraka bland de mest exotiska sorter. HeLena tycker att vi ska filosofera över kryddor denna fredag. Visst finns det bildlika sätt att använda begreppet också men jag håller mig till det konkreta och doftande. Dessutom doftar mina händer just nu underbart av rosmarin sedan jag nyss tog i plantan för att fotografera den!

Salt och peppar kan man ju inte vara utan och numera finns det t o m olika saltsorter att välja mellan även om jag nog tycker att den salta smaken är ganska lika mellan de olika sorterna. Det är mest priset som skiljer. Dock kan det vara litet speciellt med stora flingor på vissa rätter.

Peppar finns i en hel massa olika varianter där allt verkligen inte är peppar som kallas peppar! Gemensamt är bara att de smakar starkt. Jag använder mycket svartpeppar, kryddpeppar, sichuanpeppar och chili. Nyligen hittade jag långpeppar i en gårdsbutik och fick veta att detta var den allra första pepparsorten som kom till Europa men som numera inte är så lätt att komma över. Jag köpte hela avlånga frukter som man mortlar, ju finare, ju starkare smak. Sichuanpeppar mortlar jag också helst själv men har på senare tid fått litet bakläxa av mannen som inte uppskattar att den killar på tungan!

Min älsklingskrydda alla kategorier är vitlök även om jag inte är så nördig att jag vill ha den i glass och efterrätter som lär förekomma. Jag odlar själv min vitlök och ska i november sätta fyra olika sorter.

Årets skörd
Vi har nog vitlök i någon del av maten varje dag, hel, hackad eller bara lätt tilltryckt med knivbladet och med i kok eller wok, mera sällan pressad.
Jag säger bara vitlöksspäckad lammstek...

Våra vanliga "hemodlade " kryddor, dill, persilja och gräslök har jag förstås också i kökslandet och har just häromdagen skövlat persiljan, hackat och frusit in. Gräslök är ett måste till saltsillen och till den stekta ska det vara ett rejält lager dill eller persilja emellan filéerna. Gräslöken blir inte så bra fryst så på vintern får hackad rödlök eller purjo vikariera. ALLA sorters lök är fö ovärderliga kryddor!

Min basilika åt nån annan upp i år - det blev stora fula hål i alla blad - men min butik har fin KRAV-odlad basilika varje dag så det går ingen nöd på den fronten heller.

Lagerblad lider jag ingen brist på. Mitt ca 30 år gamla lagerträd är outtömligt och har ett par avkommor - jag har lyckats få ett par rotskott att överleva.

Detta är det senaste skottet som lever men ännu inte börjat växa till sig på egen hand (vilket dock ogräset i krukan gör..)

Rosmarin är en annan favorit. Bara att ta på plantan och lukta på den är njutning och jag lägger gärna kvistar till bl a lammkött och jag klipper ofta bladen fint i bröd. Min nuvarande planta är från i våras (eller var det förra våren?) efter att mitt stora fina uppstammade träd bara tvärdog. Den nuvarande får växa fritt.

Jag visar den ännu osnaggade kanten
Färska kryddor är förstås godast men alla går ju inte få så hos oss och de torkade har ju sina klara fördelar i hållbarhet. Somliga kryddor används i olika former, t ex koriander där bladen används färska eller torkade men också de krossade fröna. Själv tycker jag att bladen smakar tvål men gillar fröna i
bl a äppelrätter. Lavendel används ju också ibland som krydda men det blir också mycket tvål över den smaken.

Curry var en smak man växte upp med som typisk för kokt höns med ris och currysås men visade sig vid närmare betraktande var en blandning av allt möjligt exotiskt och gott. Fast nog är kokt höns med currysås fortfarande väldigt gott... Matsalen på jobbet brukade servera det emellanåt; jag får nog se till att göra det själv nån dag!
Kan dessutom tillägga att jag just igår, torsdag, hämtade lamm på slakteriet och omedelbart lagade rosmarinkryddade lammkotletter till middag!
Till helgen blir det mera lamm, det kan jag garantera. Hoppas alla ni andra också får god helgmat!

F ö vill jag meddela att nästa fredag blir det inget tema för mig eftersom jag ut på resa igen, denna gång med osäker tillgång till dator. Det därefter följande, novembers första, riskerar att bli något försenat men hoppas jag får ihop nåt då, vad rubriken nu blir.

onsdag 19 oktober 2011

Hej då, Torgny!

På fredag, den 21 oktober, tar vi farväl av vår gode vän Torgny Rydahl i Farstorps kyrka. Han skulle fyllt 86 till nyår och firat nyårsafton hos oss precis som de senaste 25 åren med bara ett par undantag; då pga alltför strängt väder för att han skulle kunna vara hemifrån utan att elda i några timmar eller en svår förkylning.

Torgny var konstnär i hela sitt liv; ända tills i höst målade han. I alla år bodde han i sin backe i Luhr tills han strax före jul 2010 flyttade till ett bekvämare boende i ett radhus i Hästveda. Där tyckte han att han fått rena lyxen.

Norra Skåne gjorde reportage på 85-årsdagen
När landstinget tackade mig för 25 års trogen tjänst köpte jag en tavla av Torgny men vi köpte flera andra av honom genom åren.

Den här är min "25-årstavla". Slätt, hav och himmel var ett återkommande motiv..
.. i olika former och stämningar.
Torgny tyckte om att fjällvandra och att resa till Santorini. Många bilder kommer också därifrån och vi har flera stycken. Jag var också en gång på Santorini och blev betagen så de tavlorna påminner både om den resan och om Torgny.



På sista utställningen Torgny hade för ett knappt år sedan köpte vi två akvareller, en som han hade målat på Santorini 1964 och en som han målat just 2010. Borlängefamiljen tycker också om Torgnys måleri och den över 40 år gamla Santorinibilden hamnade där som julklapp.

När vi senast hälsade på Torgny i hans "lyxboende" var han pigg och alert och vi var glada att se att han uppskattade att ha det bekvämt. Nu blev det inte så länge som vi hoppats som han fick njuta av det och på fredag säger vi hej då för gott. Men vi har ju honom omkring oss varje dag i målningarna! Tack för dem, Torgny!

tisdag 18 oktober 2011

Kära problem...ähum...

... sa mannen som kom in på scenen när ridån sänkts litet oväntat och plötsligt en dryg halvtimme in i första akten av Les Misérables under söndagens föreställning på Malmö Opera. Han rättade sig till "kära publik, vi har fått ett problem men ska strax lösa det".
Det visade sig att en av artisterna blivit plötsligt sjuk men då uppsättningen har gott om alternerande i rollerna var problemet löst inom några minuter och den fartfyllda föreställningen kunde fortsätta. Vid musikaler brukar jag av erfarenhet vara förberedd med öronproppar (minns med fasa en Cats i Stockholm och en Mama Mia i Göteborg)  men klarade mig utan den här gången även om den elektroniska ljudnivån med fördel gott kunde sänkts flera grader. Jag förstår helt enkelt inte varför man måste gå ifrån en musikalföreställning med ringningar i öronen. Texten går ju också helt i förlorad i den maximala ljudstyrkan.
Men det var trevligt att uppleva Marianne Mörck och Dan Ekborg gjorde bra ifrån sig.

Föreställningen var avslutningen på en dag i Malmö med besök på Malmö Moderna, Konsthallen och en ganska mager textilmässa.

Malmö Moderna visar ett urval från modershuset under rubriken Scenbyte, en rubrik som ska bli återkommande under de närmaste åren med olika teman. Den aktuella utställningen omfattar verk mellan 1900 och 1950 av ett flertal berömda konstnärer. För mig, som brukar besöka Moderna Museet när jag är i Stockholm, var det ett kärt återseende av många gamla godingar.

Vem minns inte "ägget" som väckte sånt rabalder när det inköptes 1961 för 181 000kr? Heter egentligen "Den nyfödde II" och är av rumänen Constantin Brancusi.
Sigrid Hjertén

Nils Dardel

Nils Dardel

Utställningens paradnummer, Den döende dandyn av Nils Dardel

Längst bort skymtar Matisse

Tora Vega Holmström

Vera Nilssons spanska landskap
Jag intog en god soppa i foajécaféet till lunch och roade mig med att betrakta de många besökarna som strömmade in och köpte biljetter och vykort.  90% klädda i svart och mörkgrått. Vad är det med folk? Har vi alla sorg? Så när de två damerna, den ena i lila och den andra i rött steg in kunde jag inte låta bli att ta en bild. Rummets röda färg får ju allt att glöda på bilden men man kan i alla fall se skillnaden. På stolen framför mig ligger min jacka - inte heller den svart, tack och lov. Nog behövs litet färg i vardagen även under den mörka årstiden, eller framför allt då.


Från Moderna traskade jag till den ovan nämnda textilmässan i en obskyr utställningshall jag aldrig tidigare besökt men den var raskt avklarad. Fast de hade gott kaffe för 10 kr inkl påtår och gratis inträde så jag klagar inte. Det var inget fel på de få utställarna men jag har ju i friskt minne forna tiders stora tillställningar på Slagthuset med föreläsningar av sådana som Kaffe Fasset men den tiden verkar vara förbi, tyvärr.

Före Les Miserables hann jag också med ett besök på Malmö Konsthall; den ligger ju bra till precis bredvid Malmö Opera - eller Malmö Stadsteater som jag föredrar att kalla huset där operan huserar.

Jag uppskattade Misaki Kawai´s Big Bubble. Av den blir man verkligen på gott humör! Och den är ett eldorado för ungar med sina färger, prång och överraskningar runt nästa hörn.

Denna bild är från Konsthallens hemsida. Botanisera vidare själv om du blir inspirerad (man får inte fotografera på utställningen).
Efter musikalens slut hade jag bara några få meter att gå till Triangelns station och ta tåget hem - lyx! Jag minns språngmarscherna till Centralstationen "förr i världen" när jag hade konsertabonnemang och konserterna fortfarande var på Stadsteatern och sista tåget gick kl 22.

Hela helgen har bjudit på strålande vackert väder liksom måndagen. Bokskogen är bedårande vacker med glesnande lövverk som skiftar i höstfärg. Men idag, tisdag, hällregnar det så bortsett från ett besök hos bilprovningen - det gick bra - så håller jag mig nog inne.

söndag 16 oktober 2011

Metropolitanoperan live and live in HD

För knappt två veckor sedan var jag och nevön på Metropolitanoperan och såg och hörde Anna Netrebko i Donizettis Anna Bolena. Det var fantastiskt vackert, alla röster av toppkvalitet, tidstypiska kostymer så att alla såg ut som Hans Holbeinporträtt och sparsmakad dekor som lät dräkter och röster dominera. Vi satt relativt långt bak på "balcony" men hörde suveränt och hade bra överblick över scenen men så klart inga närbilder.

Det hade jag däremot under gårdagskvällen (det är nu litet över midnatt så det blev just "i går") när jag nu såg lördagsmatinén "live in HD" som det kallas. Dagens operaartister måste, förutom röstresurser, också vara skådespelare och det är verkligen Anna Netrebko! Det var roligt att se dräktprakten på nära håll och ansiktena på sångarna. Det ger en ytterligare dimension att ha sett föreställningen på bägge sätt.
Jag har fortfarande huvudet fullt av den vackra musiken och rösterna och hoppas drömma om den när jag strax ska gå och lägga mig.

I våras gjorde Anna N rollen i Wien med Elina Garanca som Jane Seymore ( på Metropolitan är det Ekaterina Gubanova) och deras stora scen i andra akten hittade jag på youtube. Njut, den som vill!

lördag 15 oktober 2011

Birgit Nilssonpriset till Riccardo Muti

I går, den 13 oktober, fick Riccardo Muti ta emot Birigt Nilssonpriset vid en ceremoni på Operan i Stockholm.

Han tackade med ett tal där han prisade Birgit, förstås, och berättade hur han som ung reste till Rom enkom för att höra Birgit i verkligheten som Leonora i en konsertant version av Fidelio.
Man kan läsa om ceremonin och se och höra talet i ett videoklipp på bloggen Opera Chic.

Sondra Radvanovsky, operakören och operaorkestern bjöd på vacker underhållning med stycken ur Nabucco och Il Trovatore.





Detta tycker jag är en större nyhet än det man absurt tjatat om till leda de senaste dagarna. På Aktuellt uttryckte en liten farbror på gatan i Göteborg vad jag tycker om det sk drevet: "Mycket skrik för litet ull, som gumman sa när hon klippte grisen."

fredag 14 oktober 2011

Fredagstema: Astrid Lindgren

Idag ska vi fundera över Astrid Lindgren i fredagstemat enligt HeLenas önskan. Det kan leda hur långt som helst men jag ska hålla mig till tre punkter.

Den allra första bok av Astrid Lindgren jag läste var Kajsa Kavat. Den består av ett antal korta historier, bl a den om Kajsa som säljer karameller på torget när mormor, som hon bor hos, har brutit benet och den om den obeskrivligt lortige lille Sammelaugust som blidkade den arge tjuren genom att klia honom mellan hornen. Boken var inhandlad och gömd hemma men jag hittade den och sprang genast till mor och undrade vem som skulle ha den. "Om du kan läsa titeln så får du den idag", sa hon. Jag tror jag var fem år men jag kunde läsa och läste raskt "Kajsa Kvast". Jag fick inte boken den dagen... Men jag tycker fortfarande det var litet orättvist. Ordet "kavat" ingick dittills inte i min vokabulär och omslagsbilden fick mig att dra förhastade slutsatser.


När jag på 1970-talet första gången åkte och hälsade på en rysk väninna boende i Riga i Lettland var hennes dotter i 6-7-årsåldern. Tösen var först väldigt blyg men det kom snart fram att hon hade en fråga som brände. Till slut vågade hon ställa den:"Känner du Karlsson?" För henne var Karlsson På Taket en verklig figur som bodde i Sverige och vad var då naturligare än att jag, som också bodde där, kände honom. Längre fram på 70-talet köpte jag med mig en träfigur från Sovjet av Karlsson och gav ett syskonbarn.






Karlsson popularitet i öst har tydligen stått sig, på nätet hittar jag en bild på ett ryskt frimärke med Karlsson från 1992.


Själv har jag inte läst så mycket om Karlsson men jag tror mig minnas radioteaterinslag i något annat program för länge sedan med Lillebror och Karlsson.

Pippi är och förblir juvelen i Astrid Lindgrens krona för min barndoms litteratur utan att jag vill förringa någon annan av böckerna.
Men för mig som vuxen lyser en berättelse klarare än alla de andra, den om hennes föräldrars kärlekshistoria, Samuel August från Sevedstorpoch Hanna i Hult. Där kom den lille lortige Sammelaugust tillbaka som vuxen man och älskade sin Hanna så att jag tåras än idag när jag tänker på honom. Och därifrån, i det kärleksfyllda hemmet, fick Astrid all den inspiration som behövdes för en otrolig litteraturgärning värd Nobelpriset flera gånger om.

onsdag 12 oktober 2011

Hösten är här

Äntligen en solig dag! Gräset som praktiskt taget vajade har mannen klippt och jag tog en runda med kameran. Mycket behöver göras inför vintern men den lusten fanns inte idag - bara njutningslystnad. Sen har jag den filosofin att man inte ska städa för mycket i trädgården, det vissna ska återgå till jorden och under vintern skydda det som ligger och sover undertill. Till våren kommer massor av grönt och skyler det vissna som i lugn och ro tas om hand av daggmaskar och andra små arbetare i naturen.

Det var inte helt lätt att få skarpa bilder eftersom det även råder en frisk vind så en del rörelseoskärpa får ni stå ut med.

Massor med knoppar är redan anlagda och somliga har filtomslag som magnolian.

Nunneörten ger sig inte; blommar från tidig vår tills det fryser ordentligt.

Citronmelissen har små söta blommor nu..

.. liksom oreganon.

Här ska vitlöken planteras i november och än har jag inte hjärta att gräva om hela landet när chrysantemum blommar för fullt. Det gör den f ö både här och där i hela trädgården eftersom jag låter den fröa som den vill.

Smulgubbarna är också optimister.

En av mina cotoneastersorter är full av röda bär som tydligen inga fåglar gillar.

Höstfärger lyser litet här och där.

Kärleksörten blommar som bäst nu.

Den här rönnen var full av bär som tydligen smakat utmärkt.

En gren av klängrosen New Dawn har gömt sig hos Cotoneaster Skogholmi och blommar på.

Några kungsljus får stå kvar och fröa.

Vildvinet är som vackrast på hösten.

Benvedsträdet viftade i blåsten men är praktfullt nu.

När jag stod med nyckeln i handen häromkvällen nåddes min näsa av ljuvlig doft, och si, kaprifolen har gjort en sista ansträngning högt upp!

Annars har den nått så här långt.


Vit rhododendron ska det bli till våren igen.


Hagtornsträdet har också röda bär som tydligen inte heller smakar någon just nu.

Sista Lysimachiablomman för i år.

Silverax finns några kvar..


.. och en enslig malva.

"Sommarsnön", den livskraftiga clematisen "Summer Snow" har blommat ut..

.. och kommer att förvandlas till en rishög.
Trädgården kommer att ha många ställen för igelkottar och andra varelser att krypa in i. Det har redan trillat av en massa löv som jag undviker att kratta om de inte bildar tjocka lager på gräsmattan. Oftast tar nordanvinden hand om dem och skickar dem vidare och de som landar i rabatter är bara välkomna.
Årstidsväxlingar och kretslopp är fascinerande, eller hur?

måndag 10 oktober 2011

Manhattan på 8 dagar



Några dagar efter att jag kommit hem från New York känns det dags att summera resan och jag gör det med en bildkavalkad. Viktigast är så klart umgänget med Saltisfamiljen och mina nyare vänner på 22:a våningen; det är ju därför jag åker över huvud taget. Men Manhattan är ju ett Mecka för en kulturtant som jag, dessutom. Häng med, den som vill! Vissa bilder är en upprepning från de inlägg jag gjorde medan jag var i New York och som kom i helt konstig ordning då. Mycket finns också på Saltis blogg.


Min hyresvärdinna K och jag tillbringade några timmar på MoMa där jag passade på att återse Matisses Ryggen i trädgården. K var riktigt duktig att inta den rätta posen. Matisse arbetade med verket i många år och det finns många skisser av vilka en del visades på Louisiana för några år sedan.

K och jag åt en god lunch på MoMas café på plan 5 med fin utsikt över trädgården.

Jag fick en nostalgisk upplevelse: en Root Beer float - något jag inte intagit sen tonåren i Kalifornien. Jo, det VAR fortfarande gott...

Sen promenerade vi i Riverside Park längs Manhattans västra sida utmed Hudsonfloden där det pågår konstprojekt. De här något magra figurerna kallas River Gazers.

Vid ett gathörn stod två stora hibiscusträd alldeles översållade med vita blommor!


Den judiska mat- och bosättningsaffären Zabars på West Side var ett eldorado för ostälskare och jag kunde hemföra en god Havarti till East Side. Den försvann som en avlöning till kvällsmaten!
Morgonen därpå var det molningt när jag knallade genom Central Park till Metropolitan Museum of Art

Numera är det t o m rökförbud i hela parken!

Konstverket på museets tak i år var inte så roligt, tyckte jag, men utsikten är alltid magnifik.

Med metron tog jag mig söderut för att se hur långt bygget kommit vid Ground Zero. Det mesta är fortfarande en stor byggarbetsplats och för att se det nyinvigda minnesmärket måste man ha biljett och stå i långa köer vilket jag avstod ifrån.

Under min promenad hamnade jag i denna park med demonstranter som slagit läger. En fråga till en polis gav mig upplysningen att de protesterade mot Wall Street vilket vi får höra allt mera om fortfarande och ser på TV hur det växer.

I juni var jag på vernissage av utställningen Dubuffet som arkitekt på Skissernas Museum i Lund och skrev om det på bloggen då. Då bestämde jag mig för att ta mig till Chase Manhattan Plaza och se "De fyra träden" vilket jag således gjorde denna dag. Bilden av mig togs av en kinesisk dam i ett sällskap på fyra som hade ramlat på verket under sin sightseeingpromenad och inte visste vad det var men blivit intresserade. Så vi hjälpte varandra att fotografera och pratade en stund.

De permanenta utställningarna på Museum of the City of New York var stängda för reparation men flera tillfälliga var intressanta, bla en omfattande fotoutställning om de två tornen. Tyvärr fick man inte fotografera. Det fick man inte heller på den utställning som handlade om arkitekten Kevin Roche men man kan läsa om båda via länkarna.

Apple Store på 5th Avenue var gömd bakom byggskärmar och man fick ta sig in via huset bakom och genom långa källarkorridorer där det stod kostymklädda gentlemän och lotsade vidare hela vägen. Jag kunde inhandla adapter för kameran till paddan som jag inte haft tidigare. Nån iPad2 blev det inte även om det vore frestande men nån måtta får det vara. Det är ca en tusenlapp billigare att köpa den i NY. Hoppas ju på en resa även 2012 och då har kanske ytterligare en ny generation kommit ut...

Saltis och jag hämtade en leksugen Ella på dagis som gärna demonstrerade vad allt man kan göra på lekplatsen.

Den nattliga utsikten från 22:a våningen mot Queensborough bridge tröttnar man inte på under en vecka.

Kombinationen gammalt och nytt i gatubilden är väldigt spännande.

Vill man ha bord och stol av Dubuffet kan man skaffa det på detta galleri som nog har en ganska välbärgad kundkrets.

Även på dagen är utsikten speciell.


Så var det dags för Guggenheim och Kandinsky och Hans Peter Feldmann; fotografering naturligtvis inte tillåtet.

En promenad längs The Reservoir i Central Park når man tvärsöver gatan (5th Avenue)  från Guggenheim.

Dutescos Galleri i Soho blir ett måste vid varje nytt besök i NY.



Här köpte jag min lunch och kunde ta brickan med ut och sitta på en bänk på trottoaren och se på livet runt omkring medan jag åt.

Närmaste matbutik har Saltisfamiljen i brofundamentet några kvarter bort.

Tazo poserar på köksbänken...

..medan Lipton övervakar det mesta.

Lördag morgon tog vi spårvagnen/linbanan (The tram) till Roosevelt Island, den smala ön i East River.

Under den ca 7 minuter långa färden kan man studera Queensborough Bridge på nära håll. Är det fler än jag som minns barndomens Meccano?

Ella och Saltis.

Här befinner man sig plötsligt i en småstad.

Allt är inte jättemysigt men nog för detta tanken till Sydskåne, eller?

På lekplatsen skajpade vi med njesen och Ella kunde gå runt med pappas iPhone och visa faster hur det såg ut.


Sen tog vi linbanan hem igen lagom för att hinna inomhus innan regnet bröt ut.

Mina hyresvärdar K och L hjälpte en släkting att flytta och hittade då en kartong med "cat stuff" och då det inte lämgre fanns katt i det hemmet tog de med sig kartongen hem där katten PJ genast läste vad den skulle innehålla. Och intog den permanent.

Den soliga söndagen tillbringade vi med utforskning av High Line Park som Saltis skrivit massor om. På vägen träffade vi på roliga figurer av Tom Otterman.
En Apple Store på vägen måste ju besökas. Här är Saltis och Ella på väg nerför den magnifika spiraltrappan.

Skojigt skyltfönster.

Bästa utsiktsposition uppe på High Line Park.

Järnvägsspåren bevaras och dyker upp i olika omgivningar.

Glaskonstverket "The River Flows Both Ways" förklaras nedan. Vad den här överbyggnaden använts till fattade jag aldrig men den passade utmärkt för konstverket.

Man kan inte påstå att vattnet i Hudsonfloden är blått men den blev väldigt flott i den här versionen!

Ibland är parken smal, ibland öppnar den upp sig till en bredare plats. Sedan jag besökte den första etappen för två år sedan har det tillkommit ett par möjligheter till en glass eller en kopp kaffe men övrig kommersialisering är helt bannlyst.

Omgivningarna skiftar.

Eller hur?

Soldyrkare.

Vissa hus har fått promenerande parkbesökare precis utanför sina fönster.

Räls skymtar i växtligheten.

Vad Mandela gör här vet jag inte.

Om man inte skymtade skyskraporna till höger kunde man känna sig förflyttad till Grekland här.

När vi nått den norra gränsen av den hittills utbyggda parken var vi hungriga och trötta i fötterna och satte oss vid The Highliner och åt lunch. Vad Monte Christo hade med med min maffiga macka att göra vet jag inte men mätt blev jag!

Med Ella i släptåg utnyttjas alla lekplatser för att rasta av springet i benen.

Det pågick ett födelsedagskalas på lekplatsen. Smart om man är trångbodd som många är här.

Det är inte ovanligt med cyklister på Manhattan som far fram med dödsförakt. Cykelbanor har jag dock inte sett förut.

Denna bild tillägnas Annika i Reston!

Turister som sticker ut genom sin klädsel.

I detta magnifika hus på 70th Street/5th Avenue huserar Judiska Museet som är väl värt flera besök - på ett besök hinner man bara en bråkdel.

Tazo visar tydligt vad man behöver efter en veckas ivriga aktiviteter på Manhattan - VILA!
Men sista kvällen var det så dags för Anna Bolena av Donizetti på MetOperan tillsammans med nevön. Vi var väldigt nöjda efteråt båda två. Och om bara några dagar ska jag få se och höra allt en gång till i närbild när kommande lördags matinéföreställnings sänds i HD på en massa biografer i 40 länder, däribland en nära mig.