tisdag 20 december 2016

Veckans rubrik: Bedja

Tove ber oss att filosofera över begreppet Bedja denna veckan.
Människan har i alla tider bett allehanda gudar om sånt hon vill ha: gott liv, skördelycka, mat för dagen, rikedom och framgång, ja, allt. Likaså ber hon om att få slippa krig och örlig. 
Huruvida någon av alla dessa gudar genom tiderna verkligen bönhört någon ska jag inte här diskutera.
Men att någon välvillig gud i dagarna bönhör t ex folket i Syrien kan väl ingen tro.

Litet kul tycker jag det är med alla typer av påhitt att rationalisera bedjandet med bönemaskiner, radband, vimplar, rökelse och andra sätt att skicka meddelanden till gudarna utan att egentligen anstränga sig själv. Det underhåller i alla fall konsten med alla dessa vackra föremål.


En annan mera jordnära företeelse är att be andra människor om hjälp. Uråldrigt är tiggeriet som vi i vårt land i stort varit förskonade ifrån under snart 100 år fram tills nu. Jag träffade nog först på öppet tiggeri i Ryssland strax efter Sovjetunionens fall och upplevde det mycket obehagligt när små smutsiga barn klängde på mig och högljutt krävde pengar. I Kina har jag sett dessa krymplingar exponera sina vanskapta lemmar för att beveka givare och numera likaså här hemma. I min barndom såg jag ofta skylten "Bettleri förbjudet" på lägenhetsdörrar i trappuppgångar där mina kamrater bodde. Då visste jag inte ens vad det betydde. Den framväxande välfärden med solidaritetsperspektiv gjorde tiggeri allt mera sällsynt och obehövligt. Men utvecklingen går inte bara framåt.
Att vi nu har migranter från huvudsakligen Rumänien som stillsamt tigger utanför butikerna vittnar om hur diskrimineringen mot minoriteter som romer fortfarande är ett  stort problem som inte löses med förbud. Huruvida man lägger en slant i koppen de håller fram eller inte är den resandes ensak men jag upplever att de som anser att man inte ska ge något är de som är mest  ivriga att tala om för oss som lägger en slant att vi gör fel.


Idag har jag ringt två samtal för att be om något. Jag vill INTE ha reklam-sms till min mobiltelefon och nu kommer det sådana ideligen. Det står sist i meddelandena hur man ska kunna avbeställa dessa men det har jag aldrig fått att fungera så nu ringde jag direkt till två av företagen och bad snällt om att få slippa. Det återstår att se hur mina böner blir uppfyllda!


Att be om att alla ska få en god jul kan inte vara fel. Alldeles särskilt skulle jag vilja be alla föräldrar att inte dricka sprit i jul så att deras barn i framtiden ska kunna se tillbaka på glada barndomsjular!
PS. Alla bilder är från nätet.

måndag 19 december 2016

Veckans rubrik: Bida

Tove, som håller i taktpinnen i december, föreslår Bida att fundera över. 
Nog har ordet bida något ominöst över sig, dvs olycksbådande. Bidar sin tid gör den som har ett ont uppsåt och inväntar det rätta ögonblicket att slå till. Intet ont anande traskar omvärlden ansvarslöst och glättigt på medan den bidande ruvar på sin hämnd och förbereder sig lugnt inför den katastrof hen tänker utlösa. Fällan gillras, den som gillrat den drar sig tillbaka och bidar sin tid - PANG, fällan slår igen.


måndag 5 december 2016

Veckans rubrik: Absolut

Jag tänker absolut inte be om ursäkt för att jag inte i tid prioriterat förra veckans rubrik - igen. Tove har hittat på den!
Under min utbildningstid gjorde vi en del laborationer där "abs alk", dvs absolut alkohol användes, fråga mig inte till vad. Absolut alkohol är alkohol med högst 1% vattenhalt, således inte helt absolut. 
Till desinfektion är 40-50-procentig sprit bäst, inte abs alk.

En gång i tiden hette vanligt svenskt bonnabrännvin Absolut rent brännvin (som innehåller 40% alkohol men uppenbarligen ingen smuts(?) men döptes sedermera om till Renat. Sen fick man för sig att sälja detta brännvin utomlands och så var Absolut vodka uppfunnen och krängs sedan ett antal decennier i en designad flaska till förvillelse lik en gammaldags medicinflaska i formen. Snacka om att lura konsumenter som vill vara litet fina i kanten.

Själv är jag sk absolutist av födsel och ohejdad vana. Men inte heller i det fallet är det på riktigt absolut eftersom vissa födoämnen kan innehålla en låg procent alkohol alldeles av sig själv och jag dricker emellanåt drycker med alkoholhalt som lättöl har.

Så det som betecknas som absolut måste alltid misstänkas vara relativt absolut - om uttrycket tillåtes.


Somliga kanske tar en sked brännvin som medicin - är det därför vodkaflaskan ser ut som den gör?


lördag 3 december 2016

Veckans rubrik: Arom

Tove kände kanske något i luften när hon hittade på arom som veckans ämne.
Pettaskarin har tidigt i veckan skrivit om kaffearom så inspirerande att man rusade till köket och lagade till en kopp på direkten!
Min första tanke på arom blev det ord som står i så många innehållsförteckningar: aromämnen. Man frågar sig oroligt vad det egentligen är. Inte blir man mindre orolig heller när man läser på Livsmedelsverkets hemsida: http://www.livsmedelsverket.se/produktion-handel--kontroll/produktion-av-livsmedel/aromer-enzymer-och-berikning/aromer/

Dessvärre är det också så att man kan bli så tillvand av en kemisk arom att den naturliga som ska efterliknas inte tycks smaka lika gott! Själv tyckte jag länge att vaniljsås på riktig vaniljstång var klen i smaken jämfört med den gjord med det vi kallade vaniljsocker men egentligen var vanillinsocker, dvs med vanillin gjord på granträ! Den sorten var jag ju uppväxt med; äkta vanilj var alltför dyrt. Numera är det för mig tvärtom, den ljuvliga smaken av äkta vanilj vinner med hästlängder över det skarpa vanillinet.

                                                                           

Det gäller att läsa på etikett och innehållsförteckning!
Simma lugnt i adventstider!

måndag 28 november 2016

(Förra) Veckans rubrik: Grått

Jag har befunnit mig rätt långt från dator och padda några dagar och blivit frånsprungen av tiden. Vem blir f ö inte det?
Englundskan i livsrummet kom på grå som rubrik. 
Grå är en färg jag tycker mycket om i olika nyanser. Bäst gör den den sig på Sonja även om hon kallas blå ryss.


Den senaste veckan har jag också kommit på att jag gillar gråväder - när jag kör bil den här årstiden.  Annars har man en ettrig sol mitt i vindrutan eller i backspegeln. Inte ett dugg kul i trafiken.

Tack, Englundskan, för månadens rubriker! 
Tove har gett oss rubriker för december men blogger vill inte låta mig kopiera in dem så slå upp dem på hennes blogg!



lördag 19 november 2016

Veckans rubrik: Sits

Den här veckan ska vi fundera på sits enligt englundskan i Livsrummet.

Som mångårig skogsryttare utan alla ambitioner på tävlingar måste man ändå jobba med litet hyfs i sin ridning. Framför allt för att hästen ska må bra och inte bli feltränad utan hålla länge och inte få ont nånstans. De första åren med Malena hade jag mycket hjälp av min älskade proffstränare Sven Toft som tränat flera framgångsrika dressyrryttare. Mig tränade han för att han gillade min häst och för att han såg att vi hade roligt ihop. När Sven gick bort hade en duktig beridare från Danmark flyttat hit, M, dottern till min bästa ridkompis i många år, Anne-Marie, frid över hennes minne!

Litet då och då kunde jag träna för M som är mycket strängare än Sven T var, men det var också mycket nyttigt. M kunde också emellanåt rida Malena som då fick känna på kraven från en mycket vass ryttare.

Grunden för all ridning är SITSEN.

Här har Malena och jag just gjort en halt under ett träningspass med M, inte alls perfekt, men hyfsad efter min förmåga. Året var 2006 när Malena var 19 år. Hon levde tills hon var 26 år och kunde ridas tills de sista dagarna innan hon blev akut sjuk.

Jag hade en Stübbensadel och den har M nu övertagit och den är hennes arbetsredskap när hon åker till Irland för att undervisa med jämna mellanrum. En bra sadel är en förutsättning för sitsen.


tisdag 15 november 2016

Äntligen kom den i jorden - nästa års vitlök.

Efter en ovanligt kall inledning av november som gjort det omöjligt att sätta vitlöken den vanliga tiden, första veckan i månaden, så blev det äntligen tö. Dessutom regnar det. Ändå är det översta jordlagret fruset så det var rätt jobbigt att bryta genom det för att få ner löken i mjuk jord. Hoppas regnet töar upp all jord ordentligt den närmaste veckan så att lökklyftorna mår bra.
Nu är det bara att vänta på nästa sommar och hoppas att det blir drygt 100 vitlökar att skörda. Samt att mina fingrar och tår blir varma igen.




måndag 7 november 2016

Veckans rubrik: Fiber

"Livsrummets englundska vill att vi ska fundera på fiber den här veckan. Gissningsvis associerar de flesta just nu till bredbandsfiber.
Men fiber betyder bara en tunn tråd av vilket material som helst. Så vi har växtfiber av oändligt många sorter, ta t ex av trä, bomull, linne, hampa, bambu, nässla osv som vi t ex gör kläder av. Djurfiber är alla olika hår- och ullsorter och silke. Syntetfiber har vi nyligen haft på tapeten. En tredje sorts fiber vi gör textil av är konstfiber, t ex viskos som görs av trä.
Litet vägledning om textilfibrer kan man få här:  http://www.radron.se/artiklar/Tveksam-nytta-med-miljovanligt-tyg/

Textilier har människan tillverkat i tusentals år av det som funnits till hands, allt från enkla bladfibrer till djurhår. Tunna fibrer tvinnas ihop till en starkt tråd, ju mera snodd, ju starkare garn. Man har spunnit tråd på slända i tusentals år och ullkammar har man funnit som är flera tusen år gamla. Kardor är av senare datum liksom spinnrocken som i den form vi har idag är ca 500 år gammal.

Jag har alltid varit nyfiken på hur olika textila tekniker går till. Sy, sticka och virka lärde jag mig tidigt. Litet om vävning också, mor vävde men hade inte vävstol hemma förrän jag flyttat hemifrån så det blev inte så mycket. Olika broderitekniker har jag testat. Mera intrikata saker som knyppling och frivoliteter har jag också tillägnat mig men släppt efter ett tag. Har liksom inte användning för en massa spetsar.
På olika mässor och utställningar har jag nyfiket och fascinerad tittat på när någon suttit och spunnit garn men det har tagit lång tid innan jag vågat prova.

I många år har jag dreglat över Sätergläntans kurskataloger men inte kommit till skott förrän i somras. I våras var jag på en "prova på dag" i ullspinning i hemtrakterna och så, vips, hade jag anmält mig till spinnkurs på Sätergläntan. 
Och nu är jag fast. 

Månadens rubrikansvariga, Englundskan, är också delvis ansvarig för min nya passion. Hon har entusiasmerat, skaffat mig ull och även spinnrock så jag har en dalmas från Hjulbäck att trampa. Det tog litet tid att komma överens med Per (det är en han för han retades rätt mycket i början och så är han signerad PPS) men nu är vi goda vänner och tråden blir allt bättre.

Antagligen vore det lättare att hålla på med fårull men bara på en halvmils avstånd har jag en alpackafarm så det har blivit alpackaull för hela slanten sen i augusti. Vanlig vit var inte så svårt, svart var litet knepigare att få fint garn av - man är noggrannare med aveln av vita djur så att ullkvaliteten av svart är sämre - men nu är det riktigt svårt! Jag föll för en påse med naturligt guldfärgad Surialpacka som är en helt annan fiberkvalitet och svårare att spinna. Surialpackorna ser ut som afganhundar ungefär.

Vanlig alpacka

Surialpacka

Det är speciellt att göra allt själv från "ax till limpa" och en fröjd för händerna att hantera materialet, fibern! Tvätta, kamma, karda, spinna, tvinna och så småningom sticka av det färdiga garnet.
Englundskan som ibland spinner "för publik" blev av en karl tillfrågad om priset på en härva garn. När hon ville ha HANS timlön räknade han efter och kom till 5000kr härvan. Maken och jag satt och räknade på en blygsammare timlön men kom ändå till stora summor för en härva. Hans kommentar:
"Det finns anledning att vissa saker ska göras med maskiner".
Men vi vet att Spinning Jenny, den mekaniska spinnmaskinen som uppfanns i England 1764 inte sågs med blida ögon av handspinnarna som såg sin utkomst hotad.

Min tvättade suri-ull.

Kammad

Tråden på spolen

För tre år sedan gjorde jag en resa i Laos där jag och min reskamrat kom i närkontakt flera gånger med silketillverkning och på ett ställe där man hade ekologisk framställning av hela processen från maskarna på de egna mullbärsbladen till färdig vävnad fick vi prova på några handgrepp. 

Här varpar reskamraten C silketråd. Jag kan berätta att på det här stadiet är tråden inte alls mjuk utan  ganska styv och hård. Silket kokas i flera omgångar alltifrån kokongen med masken inuti. Den kokta masken äter man, fö. Jo, jag smakade varm nykokt silkesmask. Ingen höjdare men fullt möjligt.
Tja, vi äter ju lamm....

Detta var en tråd om fiber! Fler hittar du i högerspalten!








söndag 6 november 2016

En allvarligt sinnad man

Maken röjde bland gamla papper och hittade detta:



Jag har många gånger hört historien om detta dokument och vad det förde med sig men aldrig sett det och maken mindes inte heller att han sparat det. Vi blev väldigt förtjusta när han idag hittade det. 
Det förhöll sig så här:

1961 hade maken, då 17 år gammal, just tagit realen i Höör och kommit in på Tekniska Gymnasiet i Malmö och var i behov av bostad i staden. På den tiden var ett inackorderingsrum det som stod till buds. I brist på ett sådant vid terminsstarten kunde han tillfälligt bo hos en släkting medan han letade vidare. Då dök den här lappen upp på skolans anslagstavla. Eftersom han ansåg sig kunna uppfylla två av kriterierna, rökfrihet och nykterhet, tänkte han att kyrkligheten kanske inte var avgörande. Och läget var perfekt precis intill skolan. (Vad beträffar rökfriheten har skribenten gjort en dubbel negation, språkligt fel, men andemeningen går ju ändå fram.)
Sagt och gjort, den allvarlige unge mannen knallade upp till adressen, godkändes trots avsaknaden av kyrkligt medlemsskap och hyrde rummet för 65kr i månaden.
Värden, en man i 75-80 åldern, framhöll att han hyrde ut för att göra en god gärning, inte för att tjäna pengar. I lägenheten bodde även ett hembiträde, jämngammal med värden.
Det kom inte att bli så många månader som maken stannade där. Ett gyllene tillfälle dök upp när en skolkamrat kom att få tillgång till en avliden släktings lägenhet och behövde någon att dela den med och där bodde de två kompisarna sedan ända tills de tagit examen 3 år senare. Ett perfekt och ovanligt lyxigt arrangemang för ett par gymnasister på den tiden, inte minst för oss alla kamrater! Inte minst kunde de där laga sin egen mat (dvs oftast värma det min blivande svärmor skickade med på söndagarna) i köket och maken kunde sluta som stamkund på Ringbaren. Som lök på laxen hade de t o m egen telefon!
När maken sa upp rummet blev den kristlige mannen upprörd. "Vem ska jag nu kunna hyra ut till så här mitt i terminen?" Så han fick en extra månadshyra som plåster på såren och det var det väl värt för att snabbt komma därifrån.

Det hade nämligen sina sidor att vara inackorderad hos denne kristlige man som varit nåt högdjur inom KFUM. Bortsett från att t ex toaletten var i sådant skick att den unge hyresgästen aldrig använde den utan utnyttjade närheten till skolan, som hade kurser till sent på kvällarna och sålunda var öppen större delen av dygnet, så hade gubben även synpunkter på umgänge och vanor. T ex förstod han inte varför man gick på skolans fester när man nu ändå inte dansade! (Oj, vad vi dansade de åren!)
 En klasskamrat som låst sig ute och vars hyresvärdinna inte var hemma höll på att bli utkastad för att sova på gatan när de hade matteskrivning dagen därpå. Då bevekades mannen dock till slut och bjöd 
t o m på en filt där ynglingen låg på golvet.
Vid ett tillfälle bjöds maken på kaffe av sin hyresvärd. Då skulle man stå bakom stolen en lång stund och be bordsbön. Under hela kalaset stod den gamla och svårt ryggböjda husan vid väggen för att passa upp! Vid följande inbjudningar hade den allvarlige unge mannen alltid nåt förhinder .....

Vi träffades under de här gymnasieåren och efter några år blev vi ett par och har förblivit så sen dess. Nästa sommar firar vi guldbröllop.
Den "allvarligt sinnade" mannen har norra Europas torraste humor, är den mest generösa person jag känner och ett tekniskt snille av stora dimensioner. Han delar somliga av mina intressen och låter mig ha de andra i fred utan att klaga; tvärtom hjälper han mig med praktiska uppfinningar och kånkar på mina krukor. Vad mer kan man begära?



torsdag 3 november 2016

Veckans rubrik: Ögon


                                        

Jag var nyligen på Regionmuseets i Kristianstad utställning med verk av den danske konstnären Bjørn Wiinblad. Han har varit en stor favorit alltsedan åtminstone 1960-talet och jag var en flitig besökare i hans butik i Köpenhamn så länge den fanns. Att han hade gjort denna affisch om att skydda ögat visste jag inte förut!
Den passar ju precis som illustration till Englundskans första ämne, Ögon, för veckorubrikerna under november månad! De övriga ser du i spalten till höger.

Det är förmodligen inte en slump att ämnet blev Ögon denna vecka. Mig passar det av det skälet att jag  håller på att genomgå "synbar" förbättring i betydelsen att se klarare än jag gjort det senaste året. Förra veckan skrev jag om väntans tider som i mitt fall innebar onödigt lång väntan på att få komma till en ögonläkare och det råkar sammanfalla också med Englundskans vedermödor av samma anledning även om hon slapp vänta lika länge. Så det var nära till Ögon!

En annan god vän som också opererats för katarakt, dvs grå starr, beskrev förbättringen som att ha blivit av med en skitig vindruta och ytterligare en fann att garderobens nyaste kläder hade en tidigare helt okänd färgskala. Till min glädje har inte katten Olga gulnat alls, hon är lika snövit som förr! Det återstår dock en väntans tid i ett par månader innan det för min del är dags att prova ut nya glasögon när den "nya synen" stabiliserats. Tills dess får jag ta av mig de gamla glasögonen när jag läser medan de duger utmärkt när jag kör bil.
Det blev så att jag anlitade en privat klinik med landstingsavtal, (obs inte ett riskkapitalbolagägt!), där min operatör visade sig ha gjort AT- tjänstgöring på "mitt" sjukhus på 1970-talet och kände igen mig! Att han hunnit göra fler än 22000 starroperation sen dess kändes betryggande.

För en tid sedan skrev vi om vårt förhållande till plast. Ibland låter det som om plast vore djävulens uppfinning för att förstöra natur och miljö. För oss med katarakt är den pyttelilla (ca 6 mm) plastlinsen som ögonkirurgen helt smärtfritt på 10 minuter ersätter den grumliga egna linsen med en välsignelse. 

Bilden från nätet visar hur en sådan plastlins kan se ut med ett par "ben" som håller den i rätt läge inne i linskapseln. i verkligheten är den förstås inte knallgul!
                                
 För inte så länge sedan var metoden att bara suga ut den grumliga linsen och ordinera starrglas tjocka som flaskbottnar. Ännu längre tillbaka kunde på marknader kringresande "starrstickare" ge litet suddig syn åter till en del av dem som blivit blinda av sin starr genom att (utan bedövning!) sticka in en vass nål  i ögat och peta linsen åt sidan. De brukade dock akta sig för att besöka samma marknad alltför ofta för att inte riskera att möta de många misslyckade fallen .....
Än idag är lär starr vara den globalt vanligaste orsaken till blindhet.

En enkel skiss hittade jag på nätet.


Som avslutning idag får ni litet mer ögongodis, här en gobeläng från Tusen och en Natt, av Bjørn Wiinblad!


                                   
                               
           Och kom ihåg att vara rädd om dina ögon!



torsdag 27 oktober 2016

Veckans rubrik: I väntans tider


Pettaskarins sista ämne för oktober är Väntans tider. 
I våras fick jag en remiss till en klinik vid ett av Skånes sjukhus. Det finns ett krav att man ska få första besöket inom 90 dagar. Jag fick en kallelse till ett datum strax innan det gått de 90 dagarna och planerade min resa, 5 mil x 2. Dagen före ringde man återbud, personen jag skulle träffat hade blivit sjuk. Jag kunde inte få något besked om ny tid.
Någon vecka senare träffade jag en bekant som berättade samma historia om samma klinik. Hon hade så småningom fått sitt besök och sin åtgärd ca ett halvår efter att remissen skickats.
Höromdagen tänkte jag relatera detta för en annan bekant som avbröt mig halvvägs och frågade om de inte hade ringt återbud strax innan det planerade besöket. Hon hade nämligen hört precis samma historia från flera andra. 
Min skeptiska natur gör att jag nu frågar mig om detta är ett utstuderat sätt att fixa statistiken så att det ser ut som om man uppfyller kravet på kallelse inom 90 dagar trots att besöket aldrig äger rum.
Jag kan tillägga att jag samma dag jag fick återbudsbeskedet letade upp en privat vårdenhet med landstingsavtal och fick genast tid utan att det kostade mig mera, varken i avgift eller reseavstånd. När jag så småningom efter ytterligare 6 veckor fick ny kallelse till sjukhuskliniken hade jag redan fått min åtgärd vidtagen på utmärkt sätt. 

Jag är fullt medveten om de svårigheter sjukvården har att få logistiken att fungera. En anledning är brist på personal. Jag längtar till den dag när våra landstingsledningar ska inse att det blir både bättre och billigare i slutändan om man tar hand om och visar uppskattning för sin ordinarie personal istället för att anlita hyrsköterskor och hyrläkare. I vårt landsting vill man inte ha "lönesmitta" så att någon enhet får högre löner än en annan även om det är en med rekryteringssvårigheter. Dock tycks det snart inte längre vara lönen som är avgörande utan arbetsmiljön och arbetsscheman.
Jag efterlyser även att landstingskliniken upplyser om vilka andra vårdgivare med landstingsavtal man kan anlita om så önskas när väntans tider blir alltför långa.



Att, som här, stå i kö till Migrationsverket och vänta på besked om uppehållstillstånd är säkert minst lika frustrerande som att vänta i sjukvården!

Tack Pettaskarin för utmaningarna i oktober!  

söndag 23 oktober 2016

Veckans rubrik: Löften

Pettaskarins tema denna vecka är Löften.
Eftersom jag igår kväll avnjöt Metoperans direktsändning av Don Giovanni med utmärkta artister, däribland vår svenska Malin Nyström, så handlar min drapa om mäns löften till kvinnor. Sedan urminnes tider har män lovat kvinnor guld och gröna skogar bara de får sin vilja fram. För det allra mesta har både guldet och skogen uteblivit och ofta även mannen helt och hållet trots att mången Donna Elvira förlåtit både en och många fler gånger. 
En bekant till mig föll - trots bättre vetande - för en envetet uppvaktande man som lovade och lovade. När hon blev gravid byttes de kärvänliga löftena omedelbart ut mot löftet att han skulle ta livet av sig om hon inte gjorde abort. När hon inte gjorde det bröt han även självmordslöftet.
De män som misshandlar kvinnor lovar att det inte ska hända igen. De som ertappas med vänsterprassel lovar att det inte ska hända igen - medan prasslet lovas skilsmässa och giftermål.
Operan om Don Giovanni lär härstamma från en 1600-talsberättelse i Sevilla och det enda som inte stämmer längre är att straffet numera oftast uteblir.


lördag 8 oktober 2016

Veckans rubrik: Katten på bordet


 Katten på bordet är vad Pettaskarin har i tankarna denna veckan. Hos oss är det så i vardagen alla veckor!
Efter att ha haft katter i snart 40 år kan jag konstatera att det är katterna som fostrar oss, inte vi dem. Ett tag i början trodde vi att man kunde lära dem att inte hoppa upp på bord och köksbänk. Jodå, man kan lära dem att de inte FÅR hoppa upp - men de struntar demonstrativt i förbudet. Liksom i alla andra förbud. Katter gör som det faller dem in.
Så när det är väldigt olämpligt att ha älsklingarna på bord eller bänk - för att inte tala om spisen - så stänger vi köksdörren, helt enkelt. Man lär sig så småningom, nämligen.

En söndagsfrukost med gäster kom Kropotkin (frid över hans minne) farande som en raket rakt upp på bordet, trampade i smöret och fortsatte ner på andra sidan och ruskade av tassen så att smöret flög på tapeten. Fläcken syns ännu. Vi lärde oss uppenbarligen inte tillräckligt av detta så en annan gång for han längs med den sjuarmade ljusstaken på julbordet och svedde av sig en del päls, DÅ lärde vi oss att stänga dörren och att ALDRIG ha levande ljus med katt närvarande.

Vill vi äta i fred får vi stänga dörren men ofta bryr vi oss inte när vi är ensamma. Den ena katten av de två vi har skulle aldrig få för sig att äta människomat men spatserar gärna runt tallriken, den andra är egentligen bara intresserad av kött även om det jag äter kan få henne att vilja smaka även annat. Majskolv vill hon gärna dela med mig och salladsblad kan också reta hennes aptit. Kött får jag bevaka ordentligt, en gång snodde hon en hel kotlett från min tallrik och försökte rymma med den. 

Bordet i uterummet som ofta är solbelyst är en favoritplats att ligga utsträckt på, däremot brukar ingen ligga och sova på köksbordet. Men när Olga för snart ett år sedan var allvarligt sjuk valde hon att lägga sig mitt på köksbordet. Vi fann för gott att ordna en ordentligt säng åt henne där och hur eländig hon än var tog hon sig via en stol upp och ner från bordet och låg där mesta tiden. Den dag hon klev ner och åter intog den mycket bekvämare platsen i soffan förstod vi att hon var på väg att bli frisk!

Vi har insett att vi inte skulle dugt som adoptivföräldrar i sociala myndigheters ögon! I tidningen kunde man för en tid sedan läsa om paret som inte fick klartecken att adoptera efter socialfolkets hembesök bl a för att de två katterna hoppade upp på bordet under besöket. Det ansågs för snuskigt!

Olga i solen på bordet i uterummet.
En mycket älskad värmländsk katt och hans matte.


Sonja beskådar resultatet av ett alltför djärvt hopp.

Kepsen är MIN, bara så du vet!

I Laos gillar man katter och att den här sover på disken i mataffären är bara naturligt.

Olga i sin ungdoms dagar.
Rubrikerna för oktober hittar du i högerspalten liksom namnen på oss som anmält deltagande i Veckans rubrik. hojta till om du vill vara med!
En skön helg tillönskas alla läsare!

fredag 30 september 2016

Veckans rubrik: Ju flera kockar....

...ju sämre soppa, heter det i ordspråket. Nu är det Pettaskarin som gett oss rubrikerna att fundera över och jag tänker börja med att protestera mot uttrycket. Eller i alla fall nyansera det. Egentligen tror att det problem som det handlar om är INTERNKOMMUNIKATION. För om alla vet vad soppan ska bli, ser till att hela laget kockar har rätt instruktioner och information om ingredienser, var de finns och i vilken ordning de ska i grytan och alla gör som de ska så blir soppan perfekt! All information ska nå alla och där det hakar upp sig ska det klargöras tydligt. Då blir det inte dubbla saltdoser och överhoppad peppar.

Sen drabbar förstås verkligheten hårt ibland, en av kockarna faller i tankar och hör inte upp när en annan meddelar att löken är slut. En annan låter receptet flyga ut genom fönstret och plötsligt vet ingen vad som är i och vad som fattas.

Det som kommer för mig är scener från mitt yrkesliv. I en operationssal måste disciplinen vara total och alla veta sin plats och uppgift. Blir någon avlöst för lunch gäller noggrann rapport både före och efter. Helst ska avlösning undvikas om det går. På en vårdavdelning är det självklart nödvändigt att arbetslagen avlöser varandra flera gånger per dygn. Här visar det sig alltför ofta hur svårt det är med internkommunikation trots rutiner för överrapportering. Under min tid i vården övergick man från muntlig rapport där alla satt med och lyssnade till "tyst rapport". Då skulle det nya laget läsa vad det förra hade skrivit i journalen om varje patient. Det är möjligt att detta sparade tid (vilket jag dock betvivlar eftersom det tar tid att skriva alla detaljer) men, oj, vad mycket information och kunskapsöverföring som föll bort. Som läkare kunde jag bli helt förtvivlad över att internkommunikationen så ofta fallerade med dubbelarbete och förlängd vårdtid som följd. I dagens ännu högre stress vågar jag knappt tänka på hur det (inte) fungerar. Jag tycker det är skönt att inte själv vara där längre men kan bli rädd när jag tänker på att en dag är jag kanske patient.

I det verkliga köket har jag inte så ofta nån extrakock med mig men det händer och det brukar vara roligt. Särskilt en av dem, en väninna, och jag arbetar perfekt ihop. Vi går aldrig i vägen för varandra och fördelar uppgifterna helt automatiskt. Med andra kan det vara si och så och ibland irriterande. Då kan jag känna att det blir en kock för mycket!

Bilden har jag hittat på nätet men kan inte hitta någon upphovspersonen till den. Nog ser det ut som bara manliga kockar?

lördag 24 september 2016

Veckans rubrik: Mitt förhållande till plast och syntet.

Min sista rubrik för september månad handlar om mitt förhållande till plast och syntet.

På senare tid har det utbrutit ett veritabelt krig mot mer eller mindre all plast. Haven och grundvattnet fylls av plastpartiklar som fisk och andra djur misstar för mat, plastskräp skadar landlevande djur och natur, plast i våra hem uppges avge farliga ämnen och förgifta barn. Smink och hygienartiklar är fulla av små plastpartiklar som kommer ut i vattnet. 
Plast tillverkas ännu huvudsakligen av olja, en ändlig resurs. 

Nyss tyckte vi att det var jättebra att tillverka fleece och annat tyg av återvunna PET-flaskor; nu vet vi att vid tvätt kommer en massa skadliga fibrer ut i avloppet och naturen. 

Allt detta är förstås förskräckligt och måste bekämpas. Men hur? Och hur låter vi bli att kasta ut barnet med badvattnet?

Regioner och hela länder förbjuder plastpåsar i butikerna eller avgiftsbelägger dem för att få ner förbrukningen. 
Vissa människor går stenhårt in för att plastsanera sina hem. Kosmetikaföretag uppmanas ta bort plastpartiklar ur produkterna.

Själv har jag hittat plastpartiklar i innehållsförteckningar på kosmetika jag använder. Jag skrev till företaget som förnekar att det är microplast, möjligen beroende på en snäv definition av storleken på partiklarna. Jag är inte klar med den korrespondensen, jag fortsätter att tjata och slutar att köpa.

Bild från nätet

Men hur vore det om man lät bli att slänga plastpåsar i havet och naturen över huvud taget? Hur vore det om plastpartiklar i kosmetika och hygienartiklar helt sonika förbjöds lagstiftningsvägen?
Plastpåsar kan återvinnas eller eldas upp och ge tillbaka energi. Det är ju inte påsarnas fel att folk slänger saker på fel ställe.
Naturskyddsföreningen  lär ut massor om plast, läs här.

Plast behöver inte alls tillverkas av olja; plast kan tillverkas av nästan vad som helst även om det kostar mer. Plasten kan återvinnas åtskilliga gånger och bli till ett flertal produkter under sin "livstid", på slutet t ex sopkärl eller kompostbehållare. Om bara vi ser till att grejorna hamnar i rätt sortering.

Men vi måste inse att plastmaterial kommit för att stanna och innebär många stora fördelar. Inom industrin och t ex medicintekniken är den helt revolutionerande. Mackapärer som opereras in i kroppen, konstgjorda kärl, pacemaker, ledproteser, kontaktlinser, ögonlinser vid grå starr, för att inte tala om alla dagliga förbrukningsartiklar på en mottagning eller en operationsavdelning. Hur skulle vi ersätta blodpåsar, droppaggregat, infartsnålar, sonder, katetrar och allt annat av olika plastmaterial? De som "plastsanerar" sina hem, slutar de använda moderna glasögon eller kontaktlinser?

Bilder från nätet

Kruxet är att välja rätt material för rätt ändamål och ta rätt på det som blir skräp så att det återvinns på rätt sätt. Utvecklingen står på inget vis stilla, även plast blir bättre och bättre.

Plastens vagga i Sverige stod i Perstorp och där kan man besöka museet Plastens Hus och lära sig massor om plast. Samt bli nostalgisk vid åsynen av alla plastpryttlar man haft genom åren.

Syntetmaterial i våra kläder är också här för att stanna men kan likaså optimeras. Ingen saknar nylonskjortorna eller crimpleentygerna men få av oss skulle väl vilja avstå elastan i jeansen eller polyester i behån. Vem vill ha tillbaka de ribbstickade yllestrumporna? Det är trevligt att viskos, som är ett naturmaterial, blivit så mycket bättre numera. (Förresten är väl egentligen nylon & co också naturmaterial eftersom de tillverkas av olja som kommer från naturen?)
Att bomull inte är särskilt miljövänligt har vi också fått lära oss - konventionell odling och tillverkning förbrukar massor med kemikalier och oerhörda mängder vatten.
Som värmande plagg finns inget som slår ylle; där kan fleece slänga sig i väggen. Det gäller bara att hitta rätt ull som inte kliar.....
Nu finns också kläder av bambufibrer och hampa förutom linne och ramie. Och jag har en halsduk av eukalyptusfiber. Så nog finns det alternativ till den oljebaserade syntetfloran.

Saknad av ingen! Bild från nätet.

Bäst av alla klädmaterial - ull! Här i form av Bohusstickade tröjor. Bilden är från nätet men jag har faktiskt stickat en likadan som tröjan till vänster.

Likt det förfärliga matsvinnet är det ett gigantiskt slöseri med kläder som hamnar på soptippar och vi ska inte glömma alla de människor som tillverkar kläder under förfärliga omständigheter.

Härmed är min månad med rubrikerna till ända och Pettaskarin på Åland tar över med följande 
rubriker :
 V39 Ju fler kockar...
  V40 Katten på bordet
  V41 Idyll
  V42 Löften
  V43 I väntans tider
Jag har försökt uppdatera deltagarlistan i spalten till höger, klaga om något inte stämmer!
Nu önskar jag alla en skön sensommarhelg!

söndag 18 september 2016

Fd lördagstema, numera Veckans rubrik: Ekologiskt

För några decennier sedan fanns knappast begreppet ekologiskt i dagligt tal i den betydelsen vi lägger i ordet idag.. Kanske man talade om obesprutade frukter och grönsaker men medvetenheten steg sakta om matens verkliga pris i form av djurplågeri och gifter. Jag minns att jag reagerade före Sveriges EU-inträde på propagandan att maten skulle bli så mycket billigare om vi gick med. Kvalitet talades det inte om. Så gick det som det gick och vi fick en massa importmat av ibland tvivelaktig kvalitet. Sånt som varit förbjudet här i decennier blev plötsligt tillåtet igen för att det hindrade frihandel, inte bara i mat utan i mycket annat också. Och billigt blev det.
Tidigt började jag leta efter kött från djur som hade haft det bra och ätit sånt som djur ska äta. Inte malda artfränder till gräsätare, t ex. Tänk på "galna ko-sjukan". Jag hittade bekanta med fåravel och hjorthägn och så småningom hittade jag allt flera ekobönder. Grönsaker husbehovsodlade jag länge tills Mossagården utanför Lund dök opp med sina ekologiska grönsakslådor som jag köper varje vecka sedan snart 10 år. Nu odlar jag i stort sett bara läckerheter, sparris, vitlök, tomater och sommarpotatis. Förutom bär och ett enda äppelträd, förstås.

Just idag har vi skördat 20,5 kg äpplen.
Vad det storskaliga jordbruket gör med de pollinerande insekterna vet vi liksom att gifter och övergödning hotar vattnet, både i havet och grundvattnet. Strömming från Östersjön är så full av dioxin att den inte får exporteras och man avråder från att ge den till barn och fertila kvinnor.
Blodprov visar att en tids ekologisk diet får rester av bekämpningsmedel i kroppen att minska även om det påstås att de halter man kunde mäta före kostomläggningen inte var skadliga. Hur vet man hur kombinationen av de olika ämnena påverkar en barnakropp? Det vet man nämligen inte.

Bild från nätet där det handlar om stadsbiodling.

Varje år i början av september öppnar ett tjugotal ekologiska skånska gårdar sina portar för besökare och varje år besöker vi några av dem. I år hann vi med nio stycken. Flera återkommer vi till men vi försöker hitta nån ny också. För första gången deltog Bosarps gård som har eko-kyckling och eko -nötdjur och vi hittade också till Skånsk chili i Asmundtorp.

Vi återkommer gärna till Källunda där vi regelbundet köper griskött. Där bor grisarna i hus på hjul, sk MOP, mobile piggery, med vidhängande hage. Inne i huset utfodras de med godsaker som odlas på gården. Hela ekipaget flyttas varje dygn med motor som drivs av solceller på taket. Grisarna bökar, äter allt ogräs och gödslar samtidigt. När hela åkern är avverkad är det bara att så!

Bilden från Källundas hemsida

Källunda producerar eget mjöl till sitt ekologiska bageri i Lund, potatis och honung dessutom. Allt fler av ekobönderna börjar också med bin, de vilda pollinerarna har det allt svårare att överleva. De stora fälten ger giftbesprutade monokulturer med en kort säsong, vägrenarna slås ideligen - bin och humlor svälter om de inte redan förgiftats.
Från Sunnantorps gård köper vi kalvkött och inälvor. De senaste åren har vi lärt oss en ny delikatess, slaktarbiff. Googla den styckningsdetaljen så får du veta mer om varför den kallas så och hur den tillagas! Sunnantorp tar emot praktikanter och en gång frågade jag Lisbeth Andersson om hon omvänt några vegetarianer. Jo, det händer då och då att vegetarianer ser sig storögt omkring och säger att om det går till SÅ HÄR så kan man ju faktiskt äta kött.

Den ekologiska småskaliga odlingen och djurhållningen är här för att stanna, det är min övertygelse. Vår stora basvara potatis är idag så giftbesprutad att jag inte skulle ge barn konventionellt odlad potatis över huvud taget. Det är svampsjukdomar som skadar de stora odlingarna, mindre odlingar har mindre svampproblem och kan avstå gifterna.

Maten är idag för billig, alldeles för billig! Vi har aldrig lagt så litet av inkomsten på mat som nu - och inte heller så mycket av den på rent skräp som läsk och godis. Vi kastar dessutom bort enorma mängder fullt ätbar mat! Hellre en liten välsignad bit än ett stort förbannat stycke - då har vi råd med kvalitet. Mindre köttbit, mera grönsaker och frukt efter säsong! Och helst allt fritt från giftiga eller tveksamma kemikalier. 

lördag 10 september 2016

Lördagstema: I betraktarens öga

Att vad som anses vackert skiftar mellan t ex tidsepoker, personer och länder är ju ingen nyhet precis. Det finns konstriktningar, musikområden, klädmode och möbeldesign för att bara nämna något som hela tiden ändras.

Det fascinerar mig att det under en period blir så enormt likriktat inom varje kategori. Det ska vara viss färg på kläderna och då finns inget annat i affärerna, en viss möbelstil och bland artister är det några som anger tonen. När så modet växlar så blir det som nu är passé plötsligt FULT. Folk utbrister "hur KUNDE vi gilla nåt så fult som mjukismodet, utställda byxben, furumöbler, Snoddas eller de tuperade frisyrerna.
Bild från nätet.
Bild från nätet.

En av mina icke-svenska väninnor tycker att svenska kläder är såå tråkiga, hon vill ha rysch och pysch och glitter. Och hennes möbler gör mig nästan illamående i nån svulstig utsmyckad stil. 

Tonåringar blir lätt slavar under modet, tror att de är unika och originella medan de i själva verket är kopior av varandra till äldre generationers förtvivlan, sarkasm och/eller illa dolda munterhet. Dock är alla åldrar påverkade, vare sig vi erkänner det eller inte, även om de flesta med tiden uppnår ett visst mått av självständighet och motstånd mot det man anser vara alltför stolligt eller oklädsamt.

Själv upprätthåller jag motstånd mot färdigslitna och trasiga kläder, långt hängande hår, obekväma skor och nedhasade byxlinningar.
Bild från nätet.

I flera år letade vi efter nya sängar. Under den perioden skulle alla sängar vara extremt låga, närmast som madrass på golvet. Vi letade i ett otal möbelaffärer och fick till sist rådet i en av dem att hämta förhöjare på hjälpmedelscentralen! Till sist beställde vi sängar av en snickare och fick precis den höjd vi önskade. Nu finns det betydligt högre sängar, de har blivit moderna igen....

Inom konsthistorien har ju de olika stilarna avlöst varandra, de konservativa har förkastat det nya i epok efter epok, de moderna förpassar föregångare till sophögen. Idag är det hippt med suddiga videoinstallationer. Men plötsligt står folk 4 timmar i kö för att se Lars Lerins akvareller på Sandgrund i Karlstad!

Nej, jag ställde mig inte i fyratimmarskön i sommar, den här bilden tog jag förra året i kalstad.

Och allt ligger i betraktarens öga. Det märkliga är hur synen kan förvändas på oss alla bara det gått några år! 
Evig skönhet kan vi se i en blomma och ett landskap, mera sällan i det vi själva sätter prägel på. Inte förrän det blivit "klassiskt" hur nu det begreppet ska definieras. Kanske ett bra ämne för ett annat lördagstema?

För mig är detta evig skönhet. Vad tycker du?



söndag 4 september 2016

Lördagstema: Därför odlar jag

 Man kan odla olika saker, ett intresse, en hobby av vilket slag som helst. Jag odlar både intressen och i jorden.
Jag upphör aldrig att fascineras av det faktum att ett pyttelitet frö som jag stoppar i jorden kan växa upp till precis den planta jag vill ha. Att detta frö tar ur jorden och luften det det som behövs för att bråkdelen av ett gram kan bli kilovis med bladmassa, bär eller frukt eller grönsaker för att inte tala om de allra vackraste blommor är ju ren magi! Somligt frodas en sommar, sätter frukt med nya frön och vissnar sedan bort. Andra växter gömmer sig i jorden och återkommer år efter år utan att jag anstränger mig det minsta, tänk bara på sparris! Allra tapprast tycker jag de är som är gröna året om, inte bara stora barrträd utan även växter med tunna blad som vincan, pachysandran eller vinteriberisen.

Jag växte upp i ett villaområde i stan där det i stort sett bara fanns prydnadsväxter. Mor skötte rabatterna, far klippte gräsmattan, stor som ett frimärke. När vi var nyinflyttade i det nybyggda huset skickades vi barn ut att dra upp ogräs samt att plocka nässlor till vårens primörsoppa. Det var INTE roligt. Särskilt inte som mor hävdade att så små nässlor inte brändes. Det gjorde dom. Jag svor en helig ed att när jag själv kunde bestämma skulle jag ALDRIG vare sig plocka nässlor eller äta den förhatliga soppan. Det första löftet har jag hållit. Nässelsoppa har jag ätit om jag blivit bjuden. Den smakar inte illa men inte heller gott. Ganska ospecifik smak, tycker jag. Definitivt ingen delikatess för mig. 
Litet ironiskt blev det också när mor, sedan jag blivit vuxen nog att kunna protestera, for omkring och plockade nässlor till soppa försedd med handskar eller en plastpåse om handen. När jag syrligt frågade varför hon skyddade händerna eftersom så små nässlor inte bränns blev jag ombedd att hålla snattran. 
När jag måste luka bort nässlor har jag rejäla skyddshandskar på. Så klart.

Bevattning är A och O i en trädgård. Bra med många vattenkannor!

När jag flyttat hemifrån fick det i ett antal år bli krukväxter. Länge var St Paulia en älsklingsväxt och jag hade många olika varianter. I tio år hade vi en balkong i rakt söderläge i den blåsigaste delen av Lund. Det som inte brändes till döds blåste sönder. Längtan efter en egen trädgård började vakna och så småningom blev det så. Maken, som växt upp med verkligt flitiga odlarföräldrar, tyckte vi skulle hålla oss till gräsmatta. Icke, sa Nicke! Vårt hus byggdes på en tom yta, en trädgårdsmästares nerlagda  jordgubbsland, skulle vi så småningom få veta. Jag ville ha häck, träd, köksland och rabatter med marktäckande växter. Så har det också blivit. Trädgården är mitt skötebarn men maken stöttar och när han tror att jag inte hör skryter han med den för andra.

Det finns en stor stenlagd altan där det får plats med massor av krukor med agapanthus och pelargoner, ett solanumträd, nu 22 år gammalt, en kalifornisk ek som jag hemförde ca 20 cm hög, nu över två meter (och måste hållas tillbaka eftersom den övervintrar inomhus) och en hel del annat. Ett litet hobbyväxthus har vi också.

De här agapanhtusarna står inte hemma hos oss men de är alla barn till våra! Av två rötter jag tiggde mig till för snart 40 år sedan av en trädgårdsmästare som hade sådana i sin privata trädgård har det blivit några hundra krukor hos åtskilliga vänner och bekanta förutom hemma hos oss. Först på senare år kan man köpa agapanthus i handeln.

Årets pelagontrappa går i rosa.

Maken fick solanumträdet i 50-årspresent för 22 år sedan.

Släktskapet med potatis syns tydligt på blommorna.
Svärföräldrarna bidrog ursprungligen med massor av plantor, mor med en del blommor. Vi bor dock i bistrare klimat än de gjorde så allt trivdes inte. Men det är ryslig trevligt att känna att man alltjämt har hälsningar från den nu bortgågna generationen före oss bland växterna, t ex mors små vita krysantemer som självsår sig litet här och där och svärfars svarta vinbär.

Efter flera år satte äntligen pimpernöten frukt! Min planta är ett rotskott från ett träd från Hovdala Slott, som troligen stått där sedan 1700-talet.


Det finns inget godare än nyupptagen egen potatis (möjligen egen sparris...) och numera håller jag två hushåll med hemmaodlad vitlök. I växthuset odlar jag tomater och chili och årets skörd blir mycket god! För första året har jag torkat tomater. Det lär dock inte bli några att lägga i soppa eller gryta - de är så vansinnigt goda att äta som de är! Smaken blir så enormt förstärkt så det blir plockgodis av dem!
Fem olika tomatsorter blev det i år. Favoriten är nog Lille Svarte Petter.

Jag odlar för att det är vackert, fascinerande och på många sätt magiskt. Tidigare hade vi en biodlande granne och vi hejade alltid på hennes bin. Numera har vi massor av humlor och nu på sensommaren getingar. Alla dessa insekter ska ju ha käk så vi är inte så noga med att ta bort blommande ogräs heller. De enda besökare vi verkligen inte vill ha är de spanska mördarsniglarna. Maken går varje kväll under snigelsäsongen en halshuggningsrunda. Turligt nog har vi både pantersniglar och igelkottar också och vi litar på att de bistår oss i kampen mot spanjorerna.

Så här ser spansk skogssnigel ut.

Med ett skarpslipat maskrosjärn dekapiteras den otäcka mördarsnigeln snabbt.
Visst är den vacker, pantersnigeln?

Vår trädgård är snart 40 år och förändras och utvecklas förstås hela tiden. På frågan om vad jag gör som pensionär svarar jag alltid att jag odlar min själ och min trädgård. Och den som planterat ett träd har ju inte levat förgäves!