lördag 30 oktober 2010

På tal om soppa

Margaretha på Livets trassliga bastmatta skrev om soppa som blev för tunn när hon lagade den på en höft. Hom skrev också om en fransk rapport om telefonkiosker där jag konstaterade att min franska inte var vad den borde vara.

Då mindes jag Marianne (uttalat med e på slutet, hon var av norsk härkomst), en kär arbetskamrat som gick bort tragiskt i elak sjukdom vid alldeles för unga år. Marianne var alltid glad och spred sol och skratt omkring sig. Hon hade en outsinlig källa av roliga situationer att berätta om och bjöd alltid på sig själv med godmodig humor. Den dan Marianne jobbade var det kul på jobbet.
En gång berättade hon om ett restaurangbesök hon och en kamrat gjorde på en ganska fin inrättning någonstans i mellansverige. De studerade matsedeln noga, den var på franska. Då deras ekonomiska ramar inte var så vida bestämde de sig för något åt det billigare hållet som lät spännande - potage. Så kom servitrisen, klädd i för liten blank, svart kjol med vitt förkläde med volangkant, med en bricka och frågade på dialekt "Va de hä de sulle va söppe?"
"Nej", svarade nippertipporna, "vi har beställt POTAGE!"

Den av Mariannes historier jag älskar mest är inte så skojig men helt underbart kärleksfull. Hon växte upp i knapra omständigheter liksom sina lekkamrater. En familj hade många barn och knalt om det men var alltid lika gästfria. En gång knackade hon på just när mamman i den familjen lagade middag. Barnet som öppnade dörren ropade då in till köket "Mamma, Marianne är här! Slå litet mer vatten i soppan!"

Bilden från internet


fredag 29 oktober 2010

Fredagstema: När jag slutade tro på tomten/storken.

Det här med tomten och storken är för mig det knivigaste av Karins fredagsteman, hennes sista. Jag vet nämligen inte att jag trott på någondera någonsin!
Min uppfostran har uppenbarligen gått i sanningens tecken och jag tror inte mina föräldrar någonsin har försökt lura i mig nånting i den stilen. Tvärtom minns jag upplysning om hur barn kommer till från mycket späda år. Jag var med och hämtade hem mor med nyfödda tvillingar (födda på min 3-årsdag) från BB och det fanns bilderböcker som föräldrarna visade i.
Däremot minns jag att mor berättade om sin uppväxt att hon först i skolan vid ca 13 års ålder fick veta var barn kom ifrån. Då hade hon ändå flera yngre syskon. Min mormor brukade oförklarligt försvinna till en fru Pettersson och komma hem med ett nytt barn. Hur hon förklarade det vet jag inte men mor har berättat att hon den där skoldagen triumferande gick hem och sa:"Nu vet jag vad mor gör hos fru Pettersson!"

 Det skulle förvåna mig mycket om inte alla föräldrar numera upplyser sina barn om livets mysterier på ett minst lika tidigt stadium som jag blev upplyst.



Vad beträffar tomten tycker jag inte barnen ska luras heller utan veta att det är fantasier. Jag avskyr lejda tomtar med gräsliga masker. Jag tycker visst att man kan ha en utklädd tomte men det ska vara nån de små ungarna känner igen. Jag känner flera som blivit vettskrämda av en okänd tomte, det tycker jag inte är ett dugg kul. Vi brukar nöja oss med en luva på någon i sällskapet och är närvarande barn stora nog får nån av dom själv vara tomte. Nevön var kanske 5-6 när han hade fått en fin tomtenissedräkt med luva, steg in och meddelade att tomtefar hade maginfluensa så han fick komma istället.

Barn har tillräckligt med fantasi för att göra tomten till den dom vill ha alldeles själv.
Själv ogillar jag i högsta grad den fete, rödklädde med sitt hohoande. Jag tycker bättre om den gråe gårdstomten som fixar under hela året och har litet humör. Men var och en får ha sin tomte för mig!


 Nu tackar vi Karin för en utmanande månad och välkomnar Musikantas ämnen för november! De är listade nere till höger liksom alla som är med i fredagstema. Fattas du, så hojta till!
Hur det blir med mina egna inlägg under november beror på tillgången på datorkraft längs min resväg i Mittens Rike.

onsdag 27 oktober 2010

Halloweenpresent till Annika i DC

Inte är det mycket till skräckeffekt men det är i alla fall välment, Annika! Och man sitter bekvämt i den, jag har prövat! Skulle kunna ha den året om, faktiskt.
Var så god!

Snart slut på oktober

Oktober går mot sitt slut och Pettas Karin har bara en fredagsrubrik kvar. I november tar Musikanta i Mogata över och jag har listat ämnena till höger. De har dessutom återfått sin plats längre ner.
Själv kommer jag att ha svårt att vara med i november på grund av min Kinaresa men det får bli som det blir.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag nästa onsdag ger mig iväg för att kinesa (ursäkta!) hos reskamraten innan vi flyger på torsdagen. Om inte teknikerstrejken ställer till det för Finnair...

måndag 25 oktober 2010

Hästar på Flyinge och Metropolitan



Metropolitanoperans andra HD-sändning för säsongen var mycket efterlängtad av mig - Mussorgskijs Boris Godunov. På 70- och 80-talet tillbringade jag ett antal månader i Moskva och belägrade då förstås i stort sett Bolsjoj och såg allt jag kunde. Många gånger annonserades Boris G - alltid som abonnerad föreställning till vilken jag inte kunde skaffa biljett. Gissa om jag blev sur.

Men så i lördags fick jag äntligen sett hela operan med en övervägande rysk besättning, dessutom. Huvudrollen sjöngs dock av en tysk, Rene Pape, och falske Dmitri av en lett (dock med ryskt namn).
Jag blev inte besviken. Bredvid mig satt en dam som i första pausen bad om ursäkt att hon inte kunde sitta stilla p g a hon hade ont i sitt ben och var rädd att hon störde mig. "Du sitter ju blick stilla" sa hon. Ja, jag var ju i en helt annan värld och märkte ingenting omkring mig; hon kunde sprattla hur mycket hon ville! Rene Pape var magnifik och fyllde väl ut de praktfulla dräkterna utan att vara fet. Operahistoriskt är denna roll ju Sjaljapins paradgren, vad jag kan förstå. Under 1920-talet hörde han till Metropolitanoperan, f.ö.

Klippet ovan är dock från en finsk föreställning med Martti Talvela som t o m sjunger på finska. Talvela var under sitt liv känd som en av världens bästa bassångare och har efter sin alltför tidiga död 1989 blivit känd för att ha dött plötsligt medan han dansade på sin dotters bröllop.

I operans slutscen kommer den falske Dmitri och hans polska prinsessa ridande på var sin vit häst in på scenen och i pausen före sista akten fick man se bakom den nedfällda ridån hur man repeterade med hästarna för att de skulle komma ihåg sina roller.

Hela lördagen i övrigt satt jag på en kall läktare i Crafoordhallen på Flyinge och beundrade årets final för 6-åriga dressyrtalanger - hästar, alltså. Jag såg också de duktiga uppfödarna, vars ston fått Elit-utmärkelse, få sina plaketter och var sin blomsterkvast. Däribland var vår gode vän Per Arne Persson som fick pris för Mira, mor till Malte, som jag berättat om tidigare.


 Per har fött upp många fina hästar och hade i år en 3-åring, Remington, med i Breeders Trophy, som denna talangtävling  för unga hästar heter. Finalen för 3-åringarna gick under söndagen och man kunde följa den i video på nätet. Remington skötte sig exemplariskt och kom på sjätte plats bland alla Sveriges 3-åriga dressyrtalanger 2010. Inte illa!

fredag 22 oktober 2010

Fredagstema: När tystnad dödar

Karin i Pettas bageri på Åland står för fredagsämnena i oktober. Idag ska vi fundera över tystnad som dödar.
Det är inte de onda människorna som är det värsta, det är alla de andras tystnad. Ungefär så låter ett klassiskt citat av någon klok person som jag glömt vem det var. Det lär syfta på nazismen i Tyskland men är tillämplig på oändligt många situationer i världshistorien. Just nu behöver man bara tänka på alla de oroshärdar som finns där det begås de grövsta skändligheter varje dag, medan "världssamfundet", dvs vi alla, handfallna tittar på.


Jag frågar mig vilka de är som sorterar fram det vi får veta genom media och bestämmer vilket som skall förtigas och vad som avgör det.


Jag frågar mig varför FN avlövats sin auktoritet och initiativförmåga alltmer och blir allt tystare sedan Dag Hammarskjölds dagar och vilka som har intresse av det.


Jag frågar mig varför 10 döda israeler basuneras ut medan 100 döda palestinier knappast nämns.


Men tystnad dödar inte bara rent konkret människor.
Tystnad dödar relationer. När vi slutar tala med varandra så dör vänskapen, gemenskapen på en arbetsplats och kärleken i ett äktenskap.

Tystnad är en utstuderat grym mobbningsmetod som kan driva den utsatta personen till och med till självmord.

Mottot för AFS, organisationen som jag fick stipendium till USA av, när jag gick i gymnasiet, är ett citat från sanskrit:

WALK TOGETHER
TALK TOGETHER
ALL YE PEOPLES OF THE EARTH
THEN AND ONLY THEN SHALL YE HAVE PEACE

Så för livets, vänskapens och kärlekens skull, låt oss tala med varandra!

(Alla bilder från internet)

torsdag 21 oktober 2010

Det kom ett mejl...

Jag stöder sedan några år Avaaz.org (se presentationen längst ner) och får ofta mejl med olika angelägna upprop. Idag kom detta och jag hoppas att fler vill signera!

Dear friends,

It's shocking. Hilton, one of the most renowned hotel chains in the world, could be complicit in child sexual exploitation, in their own facilities!

Hotels are one of the primary places where slave children are sold for sex by brutal pimps. And Hilton has not even signed up to a basic international Code of Conduct that forces hotels to train their staff to detect, report and assist girls and women forced into the sex industry. Hilton's action on this would be huge -- if they signed up to the Code, it would create a network of Hilton employees in 77 countries and 32,000 hotels working against the rape trade of women and children.

There is no time to lose in stopping this terrifying trade. Sign the petition for Hilton to implement the Code of Conduct for the Protection of Children From Sexual Exploitation in Travel and Tourism. When we hit 250,000 signatures, we'll take out ads in major newspapers in McLean, Virginia - the city where Hilton CEO Chris Nassetta lives and works:

http://www.avaaz.org/en/hilton_sign_now/97.php?cl_tta_sign=997db68a9e83da3e3c589fef50b30299

The ECPAT Code of Conduct for the Protection of Children from Sexual Exploitation in Travel and Tourism gets hotels to train their staff to recognize victims of the rape trade and underage prostitution, educate their guests about the dangers of sex tourism, liaise with local law enforcement and advocate for victim rights. It works by creating a first line of defense against sex trafficking around the world. To date, the Code affects 30 million tourists a year - vastly increasing the chances of arresting those trafficking girls and helping those trapped in the trade.

After brothels were found in Hilton hotels in Ireland and China, thousands sent letters to the hotel chain to protest, and Hilton acknowledged its need to address the problem of child prostitution. But to date no concrete steps have been taken. By shaming Hilton CEO Nasetta in his own home town with a slew of newspaper ads and calling on him to implement The Code, we could force him and his employees to protect children in the most effective way worldwide.

At some point in our lives many of us will visit a hotel - which of us would feel comfortable staying in a room where, close by, underage girls are being sold to men and forced to have sex? Sexual tourism that exploits women and girls benefits from hotel staff who look the other way or get a pay off to turn a blind eye. We need hotels to have a zero tolerance policy towards child sexual exploitation in their facilities.


To date, more than 900 companies across the word have signed ‘The Code’. The Radisson and Country Inn & Suites hotel operators have already signed the Code. Hilton is under pressure to join them. Click below to urge Hilton to join in the fight against sex trafficking:
http://www.avaaz.org/en/hilton_sign_now/97.php?cl_tta_sign=997db68a9e83da3e3c589fef50b30299

Every day hundreds of girls around the world are forced into sexual slavery. Our global call for accountability and training in the world’s largest hotel chain can make a huge dent in this vile trade.

With hope,

Alice, Emma, Graziela, Ricken and the rest of the Avaaz team




Avaaz.org is a 5.5-million-person global campaign network that works to ensure that the views and values of the world's people shape global decision-making. ("Avaaz" means "voice" or "song" in many languages.) Avaaz members live in every nation of the world; our team is spread across 13 countries on 4 continents and operates in 14 languages. Learn about some of Avaaz's biggest campaigns here, or follow us on Facebook or Twitter.

onsdag 20 oktober 2010

I natt jag drömde...

..att jag åkt iväg för en fjälltur. Framme när alla kompisarna stod redo med sina packningar och vi skulle starta insåg jag att jag inte hade packat

sovsäck
liggunderlag
vandringskängor
raggsockar
varma kläder
färdkost

bland annat

Gissa vad som rör sig i min hjärna fn. Men det är helt fel lista, hjälp!

Pass, visum och valuta är i alla fall fixat. Och bankkillen i byn blev förtjust, han hade aldrig sett mao-pengar förut!

tisdag 19 oktober 2010

Donationsveckan

Kön av patienter till transplantationer av donerade organ växer. Det är stor brist på donerade organ i vårt land.
Den 23 oktober är Europeiska Donationsdagen men i Sverige är det Donationsvecka 18-24 oktober.  Du kommer att se och höra en hel del i media. Ta in all information, tänk efter. Skulle du vilja att det fanns en njure till dig om du skulle behöva en? Skulle du vilja att dina barn eller barnbarn kunde få ett organ om det skulle behövas?  Tänk efter, ta ställning och anmäl dig till Donationsregistret.

Men framför allt, tala med dina nära och kära så att alla vet vilken inställning du har!

söndag 17 oktober 2010

Ny nedräkning

Om litet drygt 2 veckor lättar jag från fosterlandet igen. Denna gång åker jag ännu längre bort - till Kina.
Det blir min tredje kinaresa på lika många år. De tidigare har varit i grupp med erfaren ledare och övernattning på minst 3-stjärniga hotell och inrikesflyg mellan orterna.
Den här gången blir det på egen hand med en kompis, ryggsäck, övernattning på hostels och alla inrikesresor med tåg eller buss. Flygbiljetten fram och tillbaka till Shanghai är fixad med  Finnair, resten tar vi när vi är där... Hoppas visumet kommer i veckan.
Jag lär återkomma i ämnet. F n försöker jag komma fram till vilka kläder som är lämpliga att packa. Och påminner mig om att inte glömma toapapper.

Annars framskrider hösten fortfarande med underbara, krispiga och soliga dagar, allt vackrare färger och rejäla frostgrader på nätterna, i natt ca -5°. Alla krukor har flyttat in i uterummet eller växthuset där vi ser på en kontrollampa att frostvakten varit igång ett par nätter. Vi ska försöka köpa bubbelplast och isolera litet med för jag vill helst inte ta in allt från växthuset förrän jag kommer hem i slutet av novenber.

På lördagen var vi i Malmö och gick på stan och "vimlade" bland många andra som kommit på samma idé. Inte minst en hel massa danskar som nog var i majoritet på den indiska restaurang där vi intog vår lunch, en delikat sådan på yoghurt-och vitlöksmarinerad kycklingfilé med en utsökt kryddsås till. Folkmassan var sådan att jag nästan kände mig förflyttad till övre Manhattan igen! Alla uteserveringar var fulla.


Efter lunch vid Lilla Torg gick vi till Stortorget, som ju ligger hörn i hörn, där ett av Malmös vackraste hus ligger - landshövdingens residens med anor från 1500-talet. Den nuvarande fasaden är dock mest 1800-tal, men mycket vacker. Vilket man inte kan säga om rådhuset som ligger vid en annan sida av torget men det är så fult att jag inte tog någon bild.


Vi köpte bakelser på Mäster Hans konditori och vandrade vidare längs Södergatan förbi Gustav Adolfs Torg till Södertull där Designtorget alltid lockar in mig. I trappan ner till kanalen satt ett par glada danska barn och kelade med en av Ulla Kraitz bronskatter. Till katterna har en Russian blue stått modell, faktiskt från samma uppfödning som vår Sonja kommer ifrån, Skepparkrokens. Ulla K´s katt finns inte mer, det är många år sedan hon föddes i Skepparkroken. Där har fötts kullar längs med hela alfabetet till S och knappast mer än en kull per år.


Sen styrde vi kosan till Limhamn där min mor bor. Klimatet är litet mildare i södra Skåne än här i Göingeskogarna så litet mer sommar fanns kvar i vissa lådor och rabatter förutom en höstlig färgprakt.


Maken hade en del tekniskt jobb att ordna med medan jag sällskapade mor. Så småningom fikade vi och inmundigade de goda Halloween-bakelser vi köpt med oss. Plötsligt dunsade det till på fönstret och en liten rödhake hamnade alldeles vimsig i plymen i lavendelrabatten nedanför. Men efter någon minut öppnade den ögonen och flög iväg, tack och lov. En stund senare kunde vi se den traska runt på gräset pigg och nyter i sällskap med en talgoxe.



På hemvägen gjorde vi en lov och hälsade på njesen och hennes Loff och deras Max. Maken hade ju inte sett varken hus eller katt!


 Här har husen växt upp som svampar ur den skånska åkerjorden, och fler ska det bli. Vänta bara tills det börjar grönska ordentligt här i den feta myllan! Jag tror det kliar redan i njesens gröna fingrar.



Och lille Max växer så det knakar och är hur charmig som helst. På njesens blogg kan man se hur det gick med "ingen katt i sängen"...

fredag 15 oktober 2010

Fredagstema: Gränser

Pettas Karin har hittat på temat för denna fredag, Gränser.

Jag fick en omedelbar association till min polska vän J som kom till Sverige med sin familj från Polen i början av 1980-talet då Solidaritet-rörelsen motarbetades och trakasserades av den kommunistiska regimen. Båda makarna hotades av myndigheterna men lyckades ta sig med sina barn till Sverige och få asyl här.
De acklimatiserade sig snabbt, lärde sig svenska med den äran och barnen började i svensk skola och blev väldigt "svenska" ganska snart. Föräldrarna fick bra jobb och hyfsad ekonomi efter några magra första år med loppismöbler och jular utan karp - det var för dyrt.

Jag förstod snart att utlandsresor var en längtan och ett behov. Efter att hela livet bott bakom järnridån ville de nu se världen, trodde jag. Det vore ju inte så konstigt. Eftersom de nu var bosatta i södra delen av landet så berättade jag om andra delar av Sverige som jag tänkte de skulle tycka om att se och kunna åka till i sin nyinköpta ömt vårdade Volvo.
Men icke!
De skulle utomlands. De åkte till alla upptänkliga länder i Europa, helst där det fanns varma stränder eller bra skidbackar. Först så småningom gick det upp för mig att det inte egentligen var resmålen som var så rysligt viktiga - det viktiga var att passera GRÄNSER!

Under en 10-årsperiod hade de ändå den stora sorgen att inte kunna åka till sitt hemland Polen, den gränsen var för alltid stängd för dem - trodde de. De hade bränt sina skepp fullt medvetet. Men så kom den dag när de med sina svenska pass kunde återse sitt hemland med en ny regim och en ny framtid. Och den gränspassagen glömmer de heller aldrig. Sedan dess kan de åka som de vill, komma till vännernas barns bröllop och sina skoljubileer. Polen är med i EU och gränserna har blivit litet otydligare om än de inte är så försvunna som utlovats.

torsdag 14 oktober 2010

Positive thinking

Positive thinking betyder inte bara positivt tänkande! Det betyder att tänka bestämt och säkert! Det innebär att man gör sig en bild av det man föresatt sig att göra och sen GÖR man det.
Det är så mental träning kan gå till för t ex en idrottare eller en artist. Men metoden kommer väl till pass i många andra sammanhang.

Häromdagen brann ett nyrenoverat bostadshus ner till grunden i en grannby. Bara en svart skorsten står kvar. Barnfamiljen var på annan ort, katterna ute och hundarna i sin hundgård på behörigt avstånd. Familjen hade börjat inreda en lägenhet i ett gammalt stall där ett av barnen skulle kunna flytta in så småningom. Nu får de alla kny in sig där tillsvidare. Alla tillhörigheter, möbler, papper, dokument, fotografier, leksaker och kläder har brunnit upp. Dom har det dom hade på kroppen, inget mer.
Men ingen människa och inget djur kom till skada.

Grannarna kommer med nödvändiga prylar och stöttar så gott dom kan. Hos min gudson Karl hade ett av barnen glömt kvar en leksakshund, den klassiska Brio-taxen, ni vet. Den gick Karls ömma moder över med tillsammans med ett och annat av livets nödtorft. Man kan bara tänka sig glädjen...

Ett tecken på hur denna drabbade familj tacklar den vidriga situationen gav den 8-åriga dottern:

ALLT klarade sig! Det vara bara huset som brann upp.

Man har föresatt sig att klara detta och gå vidare. Positive thinking.

Nej, det är inte detta huset. Jag hittade bilden på internet.

onsdag 13 oktober 2010

Tänkvärt ord

Käre Gud, gör mig till den människa min hund tror att jag är!

Detta citat hörde jag på ett föredrag i kväll.
Nu har jag ju ingen hund och mina katter är inte så enkelspåriga varelser som hundar är - de är betydligt större realister och därmed mera skeptiska.

 Det är så svårt att förställa sig inför ett djur, de flesta känner på sig om man försöker luras. Är man rädd och nervös så luktar dom det, är man arg och brysk så anar dom det på avstånd, är man ledsen så märker dom det och kan försöka trösta på sitt sätt. Min förra häst hade vad vissa kallade "getingar i huvudet" och hade mycket egna idéer så att man fick vara på sin vakt. En gång var jag sjuk med feber men red ändå ut i skogen. Den annars så spralliga damen  skred fram som om hon hade ägg på ryggen!

Jag har goda vänner som har hund, flera stycken, och brukar hälsas med översvallande glädje och svansviftningar och jag önskar att jag var den människa som dom hundarna tror att jag är!

PJ - Rescued Brooklyn stray

Olga - Sösdala White

Sonja - Russian blue

Bella - mastiffvalp

måndag 11 oktober 2010

Trädgårdspromenad i oktober

Denna ljuvliga höstdag med blå himmel och strålande sol har jag pysslat med mina krukor inför invintringen. En del kommer in i uterummet redan nu, andra får en mellanstation i växthuset med en frostvakt ett tag till. Det har inte blivit flammande höstfärger ännu och prunkandetiden är förbi. Men en och annan pärla hittar man ändå om man tar en promenad.

Ålandsberta blommar ännu och har flera knoppar, får komma in nu.

Den sista agapanthusblomman....

...trodde jag, men vad är detta? En smalbladig som inte haft några blommor i sommar skjuter knopp NU!

Resten ligger nu här på väg till komposten.

Krysantemumknappar blommar hela säsongen tills de sista fryser bort.

Min älsklingsfuchsia, Greenpeace är fortfarande i sitt flor.

Några fler fuchsior är fortfarande fina.

New Dawn klängros kan man alltid lita på.

Cotoneaster med bär är en fin höstfröjd.

Silveraxen också.

Det är länge sedan kungsljusen var utblommade men en liten gren kom på efterkälken.

Vildvinet har i alla fall klätt sig i höstskrud, både på murkrönet

och på gaveln.

Nunneörten lukar jag ofta bort, den sprider sig som ogräs,  men inte nu!

Ny Metopera HD-säsong har börjat

Lördagskvällen innebar säsongsstart för Metropolitanoperans HD-sändningar live över hela världen. Met satsar på Wagners Ringen med två av de fyra operorna under 2010-11. Säsongsstart med Rhenguldet och avslut i vår med Valkyrian. Rhenguldet har jag gäspat mig igenom ett antal gånger, de andra har jag bara sett i TV-inspelningar. Jag tycker om inledningen av Rhenguldet med de tre Rhendöttrarna, därefter är det vanvettigt trist. Jag lyckades t o m somna en stund i lördags. Däremot ryser jag inte av Wagner, tycker bara det är SÅÅ tråkigt. Rysningen kommer sig av en kommentar jag hörde i min barndom på radion. Gamla radiolyssnare kanske minns Kjell Stensson, en härlig skånsk röst som uttalade sig om allt möjligt utan att genera sig. Han var tekniker, humorist och nån slags allt-i allo på radion i många år. En gång var han med i ett vetenskapsprogram där man bl a talade om olika funktioner i människokroppen. Någon förklarade varför och hur man ryser och nämnde att man inte kan rysa om det är tillräckligt varmt. Då säger Stensson: "Så om jag sitter i en varm bastu så KAN jag helt enkelt inte rysa även om jag hör Wagner?"
Kjell Stensson var f ö den som lurade svenska folket att sätta en nylonstrumpa framför sina svartvita TV-apparater för att se färg en 1:a april.


Vän av ordning undrar kanske varför jag går iväg på en wagneropera när jag egentligen inte uppskattar den. Jo, jag tycker ändå att det hör till musikalisk allmänbildning att ha hört det man uttalar sig om, kanske särskilt en så omdiskuterad sak som Wagners Ringen. Sen kan jag uppskatta rösterna, t ex Bryn Terfel som den enögde Wotan. Scenografin i den här uppsättningen var rätt kul med linor som höll fast sångarna på sluttande plan. Herrarnas kostymer fick mig att fnissa. Plastbrynjor i olika kulörer med magrutor på var obetalbara, särskilt Donners (Tors) där luckan på baksidan stod och glappade i hans första scen. Att han dessutom var utrustad med en typisk krocketklubba och inte en hammare gjorde inte saken bättre. Men han sjöng bra... Den glappande luckan måste gjort honom galen men han höll masken, the show must go on!
En sak kan jag lova: Jag kommer inte att någonsin åka till Festspelen i Bayreuth för att se Ringen där.

fredag 8 oktober 2010

Fredagstema: Historien upprepar sig...

Pettas på Åland ger oss ämnena denna månad.
Den mest upprepade historia jag kan komma på är den om generationernas åsikt om varandra.

De gamla och kloka har alltid förfasat sig över den nästa generationens dåliga uppförande, urusla moral, lättja, dåliga smak och allmänna degeneration.



De unga kommer raskt fram till att alla över 25 är uråldriga, stenkorkade, snåla, pinsamma, och snart utdöda.



De gamla oroar sig över att de unga är för lätt klädda och blir förkylda, äter för mycket snask och får hål i tänderna och stannar ute för sent och blir överfallna på gatan.





De unga tror att de är odödliga och tror att olyckor och sjukdom drabbar bara andra och är rökning skadligt så gör det inget för då är jag så gammal att det kan kvitta.


Historien kommer att upprepa sig gång på gång - men man kan inte stiga ner i samma flod två gånger!
I kalkylen måste ingå det som oåterkalligen förändrats och fortsätter att förändras. Förutsättningarna för upprepningarna är inte desamma, resultatet är inte detsamma efter varje varv. Teknikutveckling, kunskapsökning, miljöförstöring, klimatförändring, slöseri med naturresurser o s v, allt ändrar förutsättningarna för vidare generationsskiftens liv.

Men de gamla kommer att klaga på ungdomen!

onsdag 6 oktober 2010

Illustrationer, sista delen


Sista dagen i NY styrde jag åter kosan mot MoMa där nevön kunde inbjuda hustrun och mig till "member preveiw" av utställningen Abstract Expressionist New York. På vägen hittade jag denna skylt - helt oemotståndlig!
Jag hade god tid och gjorde en avstickare till Rockefeller Center och den byggnad där en gång RCA huserade, numera General Electric. Det är Rockefellers skrythus nummer ett med stora tak- och väggmålningar. Komplexet stod färdigt på 1940-talet. Rockefeller ville ha Picasso eller Matisse att måla den centrala väggen men båda tackade nej. Då fick Diego Rivera uppdraget och gjorde en stor fresk efter godkända skisser. Denne övertygade marxist ändrade dock i utförandet och petade in mera radikala detaljer, bl a ett porträtt som var likt Lenin. Beställaren blev rysligt upprörd och till att börja med täckte man helt sonika över eländet men till slut knackades fresken bort. Spanjoren Josep Maria Sert, som hade anlitats för takmålningar och andra väggar fick även denna vägg. Enligt turistbroschyren fick i alla fall Rivera betalt enlig övenskommelse. Takmålningarna är berömda för sin optiska funktion att bilderna ska bli "levande" när man rör sig i lokalen. och betraktar figurerna från olika håll. Tyvärr undergår taket just nu renovering och man tröstar besökare med ett uppspänt undertak med samma motiv. Dock blir ju avstånd och betraktningsvinklar helt fel och effekten uteblir.

Innan jag skulle möta nevön och Saltis åt jag en hamburgare på detta klassiska ställe, Prime Burger, där man stänger in sig i stolen med en klaff som sen maten ställs på.

HM firar 10 år i NY. Jaha.

Nu följer några konstverk...




Nevön gillar Rothko

Mera Rothko

Nu är det Jackson Pollock

Pollock

Pollock. Jo!

Nu är vi utanför de abstrakta expressionisterna - detta är Jasper Johns

På vägen hem köpte vi cup cakes och tog med upp till min "hyrestjej" K och hennes katt PJ. Missen uppskattade att Saltis ville leka innan fikat var klart.

På kvällen idkade vi familjeliv med middag och småprat. Ella höll sig sysselsatt långa stunder med favoriten: pappas iPad och The wheels on the bus go round and round, round and round, round and round, All through the town.
Det regninga vädret hade dragit bort och vi fick en vacker solnedgång med gyllene moln. Nästa morgon tog vi en promenad till en lekpark där Ella fick gunga av hjärtans lust tills det var dags för mig att påbörja hemresan.
Och den har jag redan berättat om.