söndag 30 mars 2014

Klockor, krukor och andra odlingar.

Lördagstemat har blivit eftersatt eftersom KLOCKAN den sista tiden gått alldeles för fort. KRUKORNA där hemma har fått vänta ett tag men längre fram denna veckan blir det nya tag med dem. De första agapanthusknopparna var faktiskt framme redan innan jag for hit till New York. Här har varit kyligt och regnigt men rapporterna från Sverige talar om vårtemperatur så nu blir det nog snart fart på växtligheten.

Här har jag odlat själen emellanåt med bl a Whitney Museum och Metropolitanoperan.
Det är sista gången jag besöker Whitney i den nuvarande byggnaden; nästa gång huserar en avdelning av Metropolitan Museum of Art här medan Whitney flyttar in i sitt nya bygge vid Hudsonfloden precis där High Line Park börjar.
På Whitney pågår just biennalen av de allra senaste konstnärerna, en faslig blandning som skulle ta mig dagar att avverka. Jag valde att lägga min ork på American legends: From Calder to O'Keefe.
Bägge dessa två hör till mina favoriter och där fanns också Jasper Johns, Hopper och Lichtenstein, bl a.

















Jag har inte haft tid att fixa till lutande bilder så det blir att hålla tillgodo med hur det blev!

Utan att ha läst några recensioner av Giordanos Andrea Chenier som alldeles nyligen hade premiär gick nevön och jag på Metoperan och såg den. Vi var helt överens om att musiken är synnerligen njutbar, ingen sångare var dålig men alldeles lysande var barytonen Lucic, dvs hans namn ska ha litet krumelurer över och under som jag inte lyckas få till här.
Dagen efter hittade jag två recensioner från NY-tidningar, en sval och en översvallande. Själv hamnar jag således mittemellan.

Den stora tilldragelsen denna vecka är att Ellas lillebror får komma hem från sjukhuset i morgon, hela 4 veckor innan han egentligen skulle vara född!
Gissa om storasyster är otålig! Hon har ju inte ens fått se honom ännu.
Men hon har i alla fall fått träffa den sjuksköterska som blivit föräldrarnas favorit, Cynthia. När jag och Ella idag väntade tillsammans utanför neonatalavdelningen kom hon i korridoren och hälsade på Ella.




Cynthia, som är från Fillipinerna har jobbat extra mycket de här veckorna för att få ihop till en litet längre ledighet för att åka hem till släkten som bor i stormdrabbat område. Därför har familjen och Oskar haft förmånen att ha denna sympatiska, lugna och erfarna sköterska många dagar under sina första veckor.

Om jag hinner vara med om Oskars hemkomst återstår att se för jag ska själv också åka hem i morgon. Ella gick och hämtade sin Pippi- plånbok i morse och undrade hur mycket det kostade för att jag INTE skulle åka hem....
Men jag tror hon glömmer avskedssorgen snabbt när nu lillebror blir en del av hennes vardag. Att jag föreslog att vi ofta ska facetima var ingen tillräcklig tröst - då kan vi ju inte kramas.





tisdag 25 mars 2014

Publishing party och litet till

Som Saltis redan berättat är jag åter på plats i NYC. Ett kyligt väder med minusgrader avlöste de 18 grader plus som mötte mig på lördagen och i natt väntas snö. Men jag är rustad så det ska inte vara några problem.
Jag har ju fått träffa den nyaste knoppen på familjeträdet, Ellas lillebror och Videungens nya kusin. Han sköter sig som han ska efter sin brådstörtade ankomst och om det fortsätter i den här takten hoppas jag kunna se honom hemma i sin familjs sköte innan jag startar återtåget österut.

Jag bor hos goda vänner i samma hus som Saltis familj, bara 4 våningar högre upp och med utsikt åt andra hållet mot Queensboro Bridge. Njutbart i alla väder och ljus, vill jag mena. Även i denna familjen har det blivit tillskott sen sist och en charmig knappt ett år gammal yngling langar sina små strumpor på mina fötter när han kommer åt, en sysselsättning som roar honom kolossalt.
Fötter som är en aning ömma efter två dagars knallande på Manhattan, däribland två museer, MoMa och Metropolitan Museum of Art, favoriter bägge två. MoMa bjöd på en magnifik Gauguain-utställning från hans Tahitiperioder. Av någon egendomlig anledning fick man inte fotografera men idag på Metmuseum fanns en tavla från samma period.



Morgonen startade tidigt med Publishing Party på Ellas skola. Det var härligt att se alla dessa ungar visa sina How to... - böcker som de jobbat med. De går första året i det som kallas kindergarten här och de flesta har knäckt läs- och skrivkoden bra. Stoltheten över böckarna om hur man planteras ett frö, matar fiskar, åker skidor eller packar sina saker när man ska till skolan var inte att ta fel på.



Varje unge hade en blankett där man kunde skriva en kommentar och det blev många kommentarer på listorna.



Ellas bok handlar om att så frön. Jag gillade särskilt sidan där hon konstaterar att sen behöver man solen! När jag kommer hem är det hög tid att förkultivera tomaterna så jag vill verkligen att solen kommer opp!

Jag ägnar mig på förmiddagarna åt ett besök i min favoritskoaffär på Lexington Avenue. Det är en affär med vidhängande verkstad för justering och tillverkning och jag får god hjälp med justeringar av både skor jag köper där och andra jag tar med. Det brukar bli ett nytt par nästan varje gång jag är här, inte billiga men bekväma och slitstarka.

Kaffepaus på Java Girl på 66 th Street blir det också. Aldrig Starbucks blask om jag slipper.

PS. Om bilderna ser suddiga ut så klicka på dem, då ska de bli skarpa!

tisdag 18 mars 2014

Nordiska museet

Nordiska muséet har jag tidigare bara besökt för att se tillfälliga utställningar men nu hade jag bestämt mig för att se mera.
I ett försök att bidra till nattågets bevarande mellan Skåne och Stockholm äntrade jag detsamma en sen afton för en tid sedan. Tåget kommer in till Stockholms central strax efter kl 6 men man får ligga kvar till kl 07, tack för det. Att Centralens Stora Frukost försvann för en massa år sedan är bara att beklaga, inte mycket att göra åt. Men, tänk, vad det det var skönt att slå sig ner där, ta för sig av en utomordentlig frukostbuffé, läsa morgontidningen i lugn och ro innan det man åkt till Stockholm för att göra börjar. Visst finns det frukost men ingen så prisvärd som den gamla och inte heller med så bekväma sittplatser och avskilda hörn.
Nu blev det en färdigbredd fralla, kaffe och ett glas medioker juice. Yoghurt utan socker fanns inte att inte att uppbringa. Tidningen ägnade jag mig åt på medhavd padda.

Inget var öppet före kl 10 men några minuter före hängde jag på låset utanför den tunga fasaden till Nordiska Museet. Om man definierar Skansen som ett utomhusmuseum så är ju Nordiska dess inomhussyskon, båda grundade av Artur Hazelius vid slutet av 1800-talet. Svenskt så det dånar.  Och i stora hallen bligar Gustav Vasa i kolossalformat ner på en. Fast en trappa upp kan man själv bliga ner på honom.


En av de permanenta - i varje fall visas den tillsvidare -  utställningarna jag hade inriktat mig på var Folkhemslägenheten. Eftersom medlemmar i HSB går in gratis på Nordiska museet så gick jag in gratis, tack för det! Vi har förblivit medlemmar trots eget hus numera. Man vet aldrig vad som kommer med åldern...
Lägenheten, som är en tvårummare från 1940-talet väckte nostalgiska känslor. Själv växte jag upp i en HSB-lägenhet från 1948 och kom att bo 11 år i en modernare variant på 60- och 70-talet. Och jag måste säga att det var en smart och praktisk arkitektur. Mycket av tänkandet finns kvar än i dag och en hel del av de moderna avstegen är inte alltid så genomtänkta.
Framför allt tror jag inte det finns mer praktiska kök än de "folkhemska". Större ytor, jovisst, det är förstås bra, men om man ska dra nytta av begränsade kvadratmetrar så är dessa gamla lösningar oöverträffade enligt min åsikt. Om jag inte minns fel så var det ganska precis ett sådant kök som Tina Nordström visade upp i TV på den tiden jag fortfarande tyckte det var roligt med matlagningsprogram. I sändning stod hon i nåt tjusigt och designat men vid ett tillfälle visade hon upp var hon verkligen jobbade med maten. I ett alldeles oglamoröst folkhemskök, nämligen.
Efter åtskilliga utlandsresor med en hel del besök i hem, gamla så väl som nyare, älskar jag våra tamburer mer och mer. Plats att hänga av sig - inte lägga kläder på värdfolkets sängar - byta till inneskor, och lätt att hitta toadörren när man kommer till någon man inte besökt förut. Och visst stod telefonen alltid i tamburen förr! Jag tror inte heller att det brukade stå någon stol vid telefonen; i alla fall gjorde det aldrig hos oss.
Efter att ha dreglat en stund i lägenheten som väckte minnen från föräldrar och svärföräldrar och kamraters föräldrahem vandrade jag vidare ut i museet.

Den stora tillfälliga utställningen Ränder, rytm, riktning, är en färgsprakande upplevelse. Ränder är ju ett organiskt mönster i otaliga delar av livet, designade av människor eller naturen. Många av oss älskar randigt i olika konstellationer men det finns ju också otäcka varianter som koncentrationslägerfångarnas dräkter. Som tur är lyckades man inte kapa randigheten så som man gjorde med den mångtusenåriga svastikan! (Å, tänk om den hade kunnat återerövras!)


Jag fortsatte runt i museet och såg fina fotoutställningar, en fantastisk textilkammare, smycken, leksaker, ja, mycket mera.
Efter över 2 1/2 timme var både huvudet och fötterna trötta. Och precis innan lunchorden anstormade serveringen intog jag en utmärkt torskmåltid.
Men jag har minst en hel våning kvar på Nordiska museet till en annan gång jag besöker Stockholm!
Ute var det strålande sol och blå himmel och Stockholm visade upp sin vackraste sida.
Men efter Vårsalongen på Lijlevachs tog jag tåget till Flen (på vilket jag jag glömde kvar kassen från Svenskt Tenn och min fina mössa, grrr. Nej, kassen har inte hittat till SJ:s Hittegods).

PS. Vårsalongen var jättekul! Kanske jag återkommer om den.



lördag 15 mars 2014

Lördagstema: KATT

Ett av mina favoritteman är förstås KATT som Karin på Åland så påpassligt föreslagit idag.
Här har varit katt i huset sedan 1978, nästan alltid minst två. Alla har varit av rasen Russian Blue utom en, nämligen Olga som är en Sösdala White. De som passerat förbi vid det här laget har alla en plats i våra hjärtan. Den ljuva Ninotschka, den obildbare Kropotkin, den vackraste av dem alla, Muschka, den blyga Anna och den tystlåtna Maya.

Nu har vi Sonja, 6 år, snabb som en iller, försiktig med främlingar, hjärtlig mot sina vänner, mordisk mot veterinärer och husses beundrarinna. Och han är hennes undergivna slav. Förstås.
Sonja äter bara vetenskapligt tillverkad kattmat i pelletsform samt husses jästflingor som han har på morgonfilen. Fisk, räkor eller kött? Blä, aldrig i livet! Favoritsysselsättning: vara i uterummet och hålla främmande katter i trädgården på avstånd med hotfulla vrål och genom att kasta sig på rutorna så det smäller. Att bli kringburen i husses famn kommer som god tvåa.


Den som bestämmer är dock Olga som fyller 16 på Svenska Flaggans dag. Född på ett höloft och sedan fostrad i tom hästbox med två systrar och mamma Matilda tills hon flyttade hem till oss. Hon är av gammal Sösdalasläkt av en sort som ofta föds vit med en liten blå eller svart mössa. Olgas mössa har bleknat bort med åren, hon är numera helvit. Hon älskar alla människor men allra mest matte. Och matte ska sitta så att Olga kan ligga i knät och håra av sig ordentligt. Vi har aldrig haft en katt som fäller som hon. Man fattar inte att hon har några hår kvar själv när man ser vårt hus och våra kläder. Eller allt hår som våra gäster bär med sig hem... Men borstar men henne fastnar inget i borsten! Ett stort mysterium, måste jag säga, fattar inget. Hos veterinären går hon husesyn, lägger sig i vasken och spinner och kelar med veterinären.
Olga äter helst människomat av olika slag. Från mattes tallrik, ja tack gärna. En gång snodde hon en kotlett och stack iväg med. Men det går an att smaka på kokt vitkål också - om hon tror att hon stjäler den,  annars inte. Favoriträtten är hjortstek utan konkurrens. Kattmat? Bara när matte är bortrest.
Favoritsysselsättning, se nedan:


Katt kan jag prata hur länge som helst. Kattböcker kan jag läsa hur många som helst. Simon´s cat, de festliga animationerna av engelsmannen och kattälskaren Simon Tofield man kan finna på youtube kan jag titta på hur många gånger som helst. Den dag det dyker upp en ny film är en festdag!
Tack, Karin, för katt-temat!

lördag 8 mars 2014

Lördagstema:"Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne"

1791 skrev Olympe de Gouges sin deklaration om kvinnors rättigheter. Hon var revolutionär feminist och engagerade sig bl a mot slaveri. Efterhand blev hon allt mer kritisk mot  revolutionens tilltagande terror och blev själv halshuggen 1793.


Men hennes skrift inspirerade Mary Wollstonecraft som 1792 skrev "A Vindication for the rights of woman".


Pettaskarins tema KVINNA för denna lördagen den 8 mars, Internationella Kvinnodagen, inspirerade mig att läsa runt litet om de pionjärer som i bistra tider tog de första officiella stegen mot det europeiska patriarkatet som t o m förvägrade kvinnor en själ.

Olympe halshöggs 1793 och Mary dog i barnsäng 1797. Ändå lyckades dessa två göra outplånliga intryck som några bland de pionjärer som satte igång hittills drygt 200 år av kamp för lika rättigheter för kvinnor och män. Motståndet har varit formidabelt - och har inte upphört.
Mycket har uppnåtts, t ex rösträtt (men Sverige var sent (1921) med den reformen jämfört med våra grannländer, Finland 1906, Norge 1913 och Danmark 1915) men mycket återstår.

(Den dotter Mary födde var f ö Mary Shelley, författaren till "Frankenstein".)

Ett klassiskt plakat i 8 mars-demonstrationer lyder "I can´t believe I still have to protest against this shit".

Dagens motstånd är ofta subtilt, ibland flagrant. De senaste dagarna har Sydsvenskan haft artiklar om arbetsmiljön för kvinnliga kockar och manliga restaurangchefer har gått i (svajiga) svaromål. Artiklarna går att hitta på sydsvenskan.se. Här är en länk till en av dem.

Näthatet mot kvinnor och direkta mordhot mot kvinnor som uttalat sig offentligt eller skrivit böcker om sin situation har väl inte undgått någon.

Vi är många som slagit huvudet i glastaket och vissa som lyckats krossa det har fått ordentliga skärsår.

Häromdagen hörde jag en kvinna i TV citera historieprofessorn Dick Harrisson som lär ha sagt att många framstående och kompetenta kvinnor genom historien har "exkluderats retroaktivt".

Våld i nära relationer utövas i överväldigande majoritet av män mot kvinnor och varje år mördas i Sverige i genomsnitt 17 kvinnor av sin man eller fd man.

Färsk forskning, relaterad i P1 nyligen, visar att akademiska ansökningshandlingar med kvinnonamn fortfarande rankas lägre än de med manligt namn. Man har kollat genom att byta namnen och samma cv men nu med manligt namn rankades då genast högre.

Alla minns vi väl hur kvinnliga författare har tvingats publicera sig under manlig pseudonym för att få goda recensioner. När det senare avslöjades att det faktiskt var en kvinnlig författare hände det att man anklagade henne för att ha haft hjälp av en man!

Lyfter man blicken och ser sig runt i världen inser man att det krävs många år av uppkavlade ärmar och slit för att befria miljoner kvinnor från strukturellt förtryck, våld och sexuellt utnyttjande.

Vill du läsa mer om feministpionjärer så finns det massor på nätet. Ett bra ställe är t ex Göteborgs universitetsbibliotek. 

Lördagsbloggarna listas i spalten till höger!

PS. Det finns en speciell internationell mansdag också! Det är den 19 november.





söndag 2 mars 2014

Lördagstema: Kvarn

Karin på Åland leder lördagstemat i mars och vi börjar med KVARN.

Först till kvarn får mala.
Man kan få vatten på sin kvarn.
Statens kvarnar mal långsamt.

Det finns många uttryck och talesätt med kvarn inblandad. I Skåne kan man slå en värmölla (väderkvarn), vilket betyder att man ramlar omkull fäktandes med armarna för att få tillbaka balansen, som ett ytterligare exempel.

Utan att ha forskat i ämnet antar jag att två stenar som används för att krossa sädeskorn är ett av människans första hushållsredskap och så småningom utvecklades tekniken till allt mer praktiska och arbetsbesparande större anläggningar med olika energikällor. Från handkraft till vind, vatten, ånga och el.

Fortfarande kan man dock se de två stenarna i kvinnors händer i olika delar av den fattiga världen.

Den moderna vindkraften med sina jättevingar har utan tvivel sin grundidé från värmöllorna.

Själv har jag flera tidiga minnen förknippade med möllor.

I byn där vi hade vår sommarstuga brukade jag få följa en av bönderna i hans arbete som då fortfarande bedrevs med några få mjölkkor och två ardenner. Roligast var att följa med till kvarnen. Jag fick då ibland hålla i tömmarna till Munter och Fux. Hovslagaren höll också till vid kvarnen så ibland slogs två flugor i en smäll vid samma utförd, hästarna blev skodda och säden mald.

I realskolan gjorde jag en sommarexkursion med en grupp ledd av min biologilärare till Öland. Det var mitt första besök på Öland och alla möllorna gjorde ett enormt intryck på mig. På någon plats kunde man se åtta eller tio på en gång mot horisonten.

I Malmö finns en av de vackraste byggnader jag vet: Malmö Valskvarn. När jag nu letade efter en bild av kvarnen på nätet så hittar jag denna betraktelse över byggnaden av en själsfrände i frågan, Jan Hemmel:

Nordmills
Jan Hemmel

När jag var på väg in i tonåren brukade min kamrat Lennart och jag cykla från Lund till Malmö för att gå på konstutställningar. En bild gjorde ett förblivande intryck: dansken Vilhelm Lundströms gula jättedam som hängde högst upp i den stora trapphallen i Malmö museum. Det var en cylindrisk dam som fick mig att senare nicka gillande åt Légers period av ”cylindrism” eller ”tubism”.

Varje gång jag ser Nord Mills, den stora kvarnen i Västra hamnen, granne med högskolan och Bo01, får jag ett återfall i cylindrismen. Det är praktfullt med de jättelika silotuberna, vackert och kontinentalt färgsatta av Perry Martin på 1980-talet. Vilhelm Lundströmfärg!

Men det är inte bara cylindrarna som inger vällust. Kvarnen började byggas 1881, och det märkliga är att sammanfogningen av de olika huskropparna från olika tider ger ett så självklart harmoniskt intryck. Behagliga kontorshus från början av 1900-talet hukar tryggt under silotornen, magasinen från mitten av 1900-talet reser sig med rektangulär kraft mot himlen. I en sned sol med drivande moln får tornets eternitbeklädnad en mjuk sammetsaktig karaktär.

Eterniten ska bort, säger min kvarnguide, men sedan ägnar vi en stund åt att berömma herrarna – porträttgalleri finns – som inte har fallit för frestelsen att i effektivitetens namn riva bort historien som byggnaderna berättar.

Inne i kvarnen står stora inneslutna maskiner och mal sitt mjöl på välputsade parkettgolv. Andra maskiner slår med stora flaxande rörelser ut sina säckar och fyller dem. – ”Man måste ha känsla för mjöl”,sägs det allvarligt i testbageriet. I lagren kan det finnas 53.000 ton. Nordens största kvarn.

Cézanne hävdade att naturens former kunde reduceras till tre grundformer: konen, klotet och cylindern. Låt oss – åtminstone medan vi tittar på Nord Mills – lägga till kvadraten och rektangeln. Nog är spelet mellan fönsteröppningarnas täta kvadrater, magasinets branta rektangel och cylindrarnas välvning en vacker kubistisk bild!

Att det går bra för Nord Mills – som hette Malmö Stora Valskvarn när den byggdes – måste vara en lättnad för stadens trötta och bekymrade kulturbyråkrater. Annars skulle de ha haft ännu en spännande fabriksbyggnad att riva eller fylla. Fylla med vad? – Ja, där är i alla fall ett område där stadens kulturidkare kan känna sig litet behövda. Behovet av bingohallar är troligen fyllt.

Fabriker och kyrkor överges, antikvarierna jämrar sig och kulturpolitiker räknar dystert pengar. Men på Nord Mills målar man glatt om sin fasad i milda gula färger och cylindrarna gläder ögat.
JAN HEMMEL





Jag skulle kunna kunna mala på en god stund till men slutar här med att konstatera att jag inte riktigt hann med att publicera detta under lördagen som har varit upptagen med annat trevligt, bl a kroglunch med njesefamiljen.

Lördagens avslutning var en mäktig direktsändning från Met av Borodins Furst Igor. Visserligen handlar legenden om meningslösa krig på 1100-talet men tankarna gick direkt till dagens situation i Ukraina med ryskt vapenskrammel och hotfulla beskyllningar från bägge sidor.
Att människan aldrig lär sig!!