måndag 30 augusti 2010

Valtider

Man kan bli trött för mindre - allt detta prat om valet. Jag fick hicka idag när det ringde från ett opinionsinstitut. Jag trodde ju att dom skulle fråga om politik. Tack och lov gällde det istället alkohol och tobak och den trevliga damen från Karlskrona och jag hade några riktigt muntra minuter kring hennes frågeformulär.

Men jag måste ju se landets snyggaste valstugor - dom i Hässleholm - och häromdagen fick jag chansen.



De olika stugorna lottades ut till de olika partierna och efter viss tid ska dom byta så att inte samma parti ska ha samma stuga hela tiden fram till valet.

Nu fanns centern i ett runt svart härbre som var betydligt mysigare inuti med en brasa i mitten.


Folkpartiet huserade i detta färggranna rum.


Socialdemokraterna finns nu i denna fantasifulla skapelse, Betald pant - Att välja väg, kallar arkitekten Lars Åke Blom den.
Baksidan har ett konstverk också.



Den här var inte så inspirerande just nu, i alla fall, med Uncle Fester som enda prydnad utanför.


Roligaste stugan denna dag var vänsterns p g a dragplåstret Henry Svensson från Rullabygget.



Henry är 88 fyllda och konstnär och vänsterns man. I alla år har han målat valaffischer och satt upp i byn. Många gånger har jag velat stjäla någon men han plockar ner dom i precis rätta ögonblicket så jag har aldrig lyckats. Ett år hade vi hans affischer utställda i konstföreningen. Den jag älskat mest av hans affischer var en som stod nära ridhuset det valåret vissa i kommunen ville sälja all mark runt Finjasjön till försvaret. Ca 30 gårdar skulle då köpas in eller exproprieras och under processen hann flera gamla bönder få både depression och hjärtinfarkt. Projektet var naturligtvis helt huvudlöst och så småningom lades istället hela garnisonen ned. På Henrys valplakat stod "Inga knektar i Mjölkalånga". Jag undrar om han har det kvar...  (Det kan dock finnas rester av ganska många knektar i just Mjölkalånga. Där stod nämligen ett slag mellan Sverige och Danmark den 26 oktober 1318. Upp emot 1000 man lär ha stupat.)

Årets plakat är kanske inte lika kontroversiella, eller? Hoppas inte alla ska stanna i Hässleholm utan att vi får se dem även på "hemmaplan". Oberoende av politisk inställning så är dessa betydligt roligare och personligare än de retuscherade varianter som annars ska hetsa upp oss.




Alla partierna vill övertala oss att just deras budskap är det rätta. De flesta amerikaner skulle anse att alla våra nuvarande riksdagspartier är väldigt vänster och att skillnaderna är hårfina. Det tycker så klart inte vi själva, åtminstone inte om man granskar de underliggande ideologierna.
När jag gick i skolan ett år i USA på 1960-talet hade vi i Sverige lagstadgad semester om 3 veckor. Det ansåg mina bekanta i Kalifornien vara rysligt kommunistiskt! Sånt är upp till var och en att komma överens med arbetsgivaren om, det var deras mening. Själv är jag glad att det sen blev mer än 3 veckor!

Jag förutsätter att alla ni svenskar som till äventyrs läser detta går och röstar! Även om vi blir så trötta på tjatet i media att vi nästan kräks. Men vi måste ju se till att inte SD kommer in i riksdagen!

lördag 28 augusti 2010

Maman


Den senaste veckan har jag helt ägnat åt min mor.
Louise Bourgeois, den fransk-amerikanska konstnären som dog 31 maj i år, illustrerade ofta sin fascination inför modersrollen med spindeln. LB hade stor kärlek till sin mor men ännu större besvikelse över sin far och det förhållandet färgade hennes konst. Jätteskulpturen Maman visades på Wanås 2007 och en version står utanför Tate Modern i London.

Nu skulle min egen mor inte gilla spindelkopplingen alls; hon har nämligen en riktigt ordentlig spindelfobi. Det har jag fått erfara sedan barnsben och varit tvungen att "rädda" henne otaliga gånger och ta ett oräkneligt antal spindlar av daga.

Mor är 90 år och fick för någon vecka sedan en infektion som satte ner henne ordentligt men nu är hon på bättringsvägen och jag har kunnat åka hem igen. Vanligtvis klarar hon sig bra med hjälp av hemtjänstpersonalen men nu behövdes mer kvalificerad service. Vi ville helst undvika sjukhus. Jag har bl. a. kunnat servera extra god mat där min kålpudding på hjortfärs varit paradnumret.

Ett tecken på mors bättring fick jag i går när hon beordrade mig att klättra upp på en stol och döda en pytteliten spindel som satt höst upp på väggen vid taket på andra sidan rummet. Inget större fel på synskärpan där, inte.

Själv har jag inget emot spindlar bara dom inte kryper direkt på mig. Tvärtom tycker jag dom är fascinerande och deras textilkonst är ju oöverträffad. Maken kallade på mig i eftermiddags när han fått syn på ett pågående drama utanför fönstret. En nässelfjäril hade fastnat i ett spindelnät och en praktfull korsspindelhona var fullt upptagen med att spinna in den. Det var svårt att få skarpa bilder, hela ekipaget vajade i vinden och spindeln snodde runt i en rasande fart. Men man kan ana trådarna från körtlarna i bakkroppen i alla fall.




När fjärilen var välpaketerad halade spindeln in den mellan plankorna i takutsprånget där den säkert har sitt bo och lager med mat till de ungar som kommer att kläckas ur de ägg hon lägger nu höst.

tisdag 24 augusti 2010

Kattkäringar, västgötaklimax och tysk förskräckelse.

En dag i förra veckan for en kattkompis och jag och hälsade på en riktig katttant. Vi är alla tre Russian blue-fantaster. Damen vi hälsade på heter Essie och ägde en gång en Russian blue-hona vid namn Blue Moon av Mölleby. Blue Moons ungar blev vittberömda och exporterade till flera länder, bl a USA där de kom att betyda mycket för aveln av rasen. Blue Moon var född 1958 och Essie aktiv uppfödare decennierna därefter så ni kan räkna ut att hon uppnått en vördnadsvärd ålder varom hon icke vill att man talar. Men om jag viskar att hon blir 100 om 5 år så har jag ingenting sagt...

Kompis C och jag hade en trevlig stund med Essie, läste gamla klipp och lovade komma tillbaka nästa sommar. På väggen har Essie förstås en bild av den vackraste Russian blue-katten hittills, Blue Moon af Mölleby.


Vår Sonja, som är en sentida ryss, är inte så lätt att fotografera, kvicksilversnabb som hon är att byta plats och skepnad. Här hittade jag henne under bordet på en stol.


Olga är mycket bättre på att posera. Gärna mitt på bordet...


En annan dag åkte jag med en annan vän till Kivik Art Center - vi har gjort det till en årlig utflykt.
Vi ville ju se årets nytillskott. Kanske nåt mer som retar gallfeber på Ulf Lundell, rent av. Förutom tornet och den kubiska ramen, alltså. Den senare lär han ägnat 8 sidors förbannelser åt i sin senaste bok. Som jag inte läst. Sedan jag misslyckades med att komma förbi 20 sidor i "Jack" har jag  inga planer att läsa nåt annat av honom. Världen är full av bra böcker jag kan läsa först.

I år har arkitekten Petra Gipp ritat ett hus för kontemplation och där ska man sitta och meditera till en film av Runa Islam. Jomen, det lilla byggnadsverket klev vi upp i, satte oss ned - men ingen film! Det visade sig att åskan slagit ner och filmen inte kunde visas förrän en reparatör kommit. Säg det inte till UL - han blir bara skadeglad.

Vi njöt ändå av rundvandringen som hade sina poänger. En tysk familj med två vilda barn, sisådär 4 och 6 år härjade. Barnen ägnade sig flitigt åt att slita av jättesjok med björnmossa från alla stenar dom hittade medan en av Artcentrets funktionärer förgäves försökte stoppa vandaliseringen. Föräldrarna låtsades som det regnade. Då rann sinnet på mig och jag började ropa på knagglig tyska "Verboten! Nickt mehr entfernen!" Äntligen hejade sig i alla fall gossen som såg helt förskräckt ut, mamman kastade arga blickar på mig men kallade in barnen.

Vi gick vidare till tornet som vi avstod från att klättra upp i denna gång - tänk om vi sett åt UL:s gård igen! Han kunde ju blivit upprörd. Man får bara äntra konstverket en person åt gången och barn endast hand i hand med vuxen - hela tiden. Det finns inga barriärer eller fallskydd. Vi varnade funktionären för de tyska barnen som snart skulle komma efter oss. Döm om vår förskräckelse när vi får se den lilla flickans ben dingla ut över kanten högt upp! Barnen hade smugit i förväg och tyst och obemärkt klättrat upp utan föräldrarna. Den stackars mannen som vaktade tornet blev utom sig av fasa och skyndade sig mot föräldrarna  som kom på stigen för att få hjälp att få ner barnen. Vi smet iväg - ville inte se några barn trilla ner.
Efter detta behövde vi frid och ro. Så vi tog oss till Friden vid Vägs Ände. Där bakar Peter de läckraste och originellaste pizzor i stenugn med ekologiska  och närproducerade råvaror. Han ser rätt kul ut också.


Jag åt en "Johansson" med Lillehemsskinka och tropiska frukter. Jag frågade vem den var uppkallad efter - Owe Johansson, min silverlärare, förstås. Inte helt osannolikt, för den som första gången tog mig med i ett gäng elever till Friden var - Owe. Besök kan varmt rekommenderas. Ring och boka bord, det blir fort fullt! Ha inte bråttom - här lönar sig inte brått!

onsdag 18 augusti 2010

En solglimt kom och försvann

Mellan skurarna tittade solen fram en liten stund och det belev glans över trädgården. Ut med kameran litet kvickt och här är resultatet.
Långt om länge har i alla fall några fuchsior kommit sig ordentligt.

Pinto di Blue

Denticulata blommar sent men kommer rikligt nu

Greenpeace är en favorit

Den vita Anabel samsas med "gamlan"- den har jag inget sortnamn på men vi har haft den minst 15 år.
Lindisfarne är nog den mest generösa även om hon inte når upp till förra sommarens prakt.

Pelargonerna far illa i regnet, jag borde ha en särskild anordning att skydda dom för regn. Men Voodo gläder oss alltjämt med blommor och snart blommar en av vildpelargonerna, Gibbosum.




Jag hävdar bestämt att det finns mycket kvar av sommaren här i söder, i alla fall. "Potatisträdet" står i fullt flor och clematisen Summer Snow håller igång. Det är bara en enda planta och den täcker 6x3,5 meter! Under den sover bl a snödropparna till nästa vår. Jag skogar av en hel del varje år och den bara kommer igen och igen.



Några äpplen ser det ut att bli, dom heter Rubinola och är världens godaste.



Och ÄNTLIGEN börjar tomaterna i växthuset rodna. Det är nästan en hel månad senare än vanligt.

Stora....

 ...och små




Slut på solstunden!

tisdag 17 augusti 2010

Skånetrafiken har bestämt att sommaren är slut,

men det håller inte jag med om! Nog ska vi kunna suga ut en hel del till av den innan den vår de svage kalla höst tar sin riktiga början!
Men sommarkortet på Skånetrafiken upphörde att gälla i går, söndagen den 15 augusti var sista dagen. Så vännen A och jag bestämde oss i lördags för en avslutningsutflykt i budgetklass. I min "danska börs" fanns kvar två rabattbiljetter på Scandlines, Helsinborg - Helsingör eller omvänt à SEK 12,50 så vi tog tåget på sommarkortet och färjan på dessa ca 20 år gamla biljetter. Jodå, de gällde.

Det var varmt men litet fuktigt väder så vi satsade på inomhusaktivitet, nämligen Kronborgs Slott. Jag har varit där ett antal gånger men slottet tål många besök.
En gång var jag där med en rysk väninna några få år efter murens fall. Jag ville egentligen visa henne och hennes dotter Louisiana men det var det fulaste och gräsligaste dom sett! Ljuda hade invigt mig i ryskt 1800-talsmåleri som jag kommit att älska, men inte begrep jag att det var den "enda" konsten för henne. Att hon inte gillade sovjetisk "socialrealism" visste jag ju, men att övrig europeisk och amerikansk nutidskonst var så avskyvärd hade jag inte fattat. Så lätt chockad kortade jag besöket i Humlebaek och for vidare till Kronborg. DET var nåt annat! I de kungliga gemaken hänger ett antal 1600-talsmålares alster, numera ganska svartnade och medfarna men också ganska många fina gobelänger. Här fick de ryska damerna något de kunde njuta av, minsann, och jag drog en lättnadens suck.

Nu, många år senare har det visat sig att det som gjorde intryck för framtiden, det var - Louisiana. Förstås. Men eftersom det var första konfrontationen med den moderna, fria konsten var dom inte beredda på omvälvningen.

Nå, nu är det 2010 och både Kronborg och Louisiana står kvar, stadiga i sina grundvalar, var och en på sitt sätt.

Vännen A hade, så skåning hon är, aldrig varit på Kronborg. Min första uppgift, tyckte jag då, var att presentera henne för Holger Danske, som sitter och sover i Kassematterne under slottet, redo att vakna när helst Danmark råkar i kris. Följdriktigt fanns det en motståndsgrupp under kriget som kallade sig Holger Danske. Om den kan man också läsa på Wikipedia via länken ovan.


Det är riktigt mörkt i kassematterne så en egen ficklampa hade varit bra att ha med.  Ljusare och trevligare är det i de kungliga gemaken och den stora festsalen är mycket pampig, en gång var den av Europas största.


Litet pedagogik får man på köpet med bildkavalkader och årtal och med teknik kan man fixa illusioner både av fnittrande älskande i sovgemak och skuggbilder från anno dazumal med ljudillustrationer därtill.



Återbördade till nutid gick vi ut i regnet. På slottsgården var det stor uppställning för sommarens Hamletföreställningar som pågår någon vecka till. Denna gång en tysk variant med popinslag som i varje fall inte lockar mig.

Roligt var det att se det glada brudparet som kom körande på fästningsområdet i sin lilla minibil dekorerad med tyll och blommor. Dom vevade glatt ner rutan för fotografering.


En annan företeelse som tog slut i och med den gångna helgen var utställningen :and there was light i Eriksbergshallen i Göteborg. Nu fick maken och jag eld under fötterna och for till Göteborg på blixtvisit. Smart nog hade jag köpt biljetterna via internet innan vi åkte vilket besparade oss en jättekö - det var bara att segla rakt in.  Det var inte bara vi som kommit på att det var sista helgen, uppenbarligen.  Audioguiden var bra. Skulle man lyssnat på allt hade det tagit mer än tre timmar, nu nöjde vi oss med litet drygt 1 1/2. Leonardo, Michelangelo och Rafael och deras samtida i de olika italienska furstendömena under renässansen kan man förstås ägna många fler timmar åt, men man blir ju rätt trött efter någon timma på utställningar. Höjdpunkten var La Bella Principessa, den nyupptäckta Leonardo-målningen som visades bakom pansarglas.
Vi återlämnade våra audioguider och sen åt vi lunch utanför i den särdeles omysiga serveringen. Men maten var bra och kaffet gott.


Den delen av kön som syns på bilden är den lilla, den gick vid det här laget i serpentiner i ytterhallen och ut på gatan. Så det var rätt skönt att åka hem igen med även den här erfarenheten i bagaget.

torsdag 12 augusti 2010

Silvermedalj och sköna dagar i sommarvärmen

Detta är Anne Stine Haugen på Kveikur - ekipaget som tog silvermedalj i töltfinalen för Norge vid Nordiska Mästerskapen i Islandsridning i Finland i förra veckan. Bilden är inte från de aktuella tävlingarna utan troligen från ett träningspass vid ett tidigare tillfälle. Denna duktiga ryttare har jag ridit med på fjället många gånger sedan hon var en pytteliten jente - gissa om jag är mallig i dag!

Denna veckan har hittills varit aktiv i sommarvärmen. Det har varit behaglig temperatur och en hel del sol. Jag for ut till Laholmsbukten med gudsonen Karl och hans ömma moder. Karl firar sin 2-årsdag denna veckan och vi passade på att fira "privat" i sommarstugan, förekommande kalas(en) i helgen. Stackars Karl fick stå ut med en del kuskande runt på Bjärehalvön till diverse butiker och utställningar, men vi tog oss också tid att låta honom ha sina favoritsysselsättningar.



Somliga butiker är bättre än andra, den här var jättebra!


Detta är Nivå 125, fin designbutik och smakligt café med en fantastisk utsikt över Laholmsbukten.
Fika och bulle smakade utmärkt och slamsugarbilen som kom förbi och bullrade var kronan på verket.

Modern och jag gillade nog utsikten och utställningarna mer än slamsugaren...


Riktigt lycklig blev ynglingen när han fick hela stranden för sig själv. Det var varmt och skönt men vattnet var tyvärr inte badbart p g a kraftig algblommning. Rena spenaten och värre och värre ju längre ut man vadade. Ändå kan jag inte förstå att folk inte njöt på stranden som vi gjorde. Någon enstaka person låg och läste och några kom cyklande förbi, annars var det tomt.



För att hitta tillbaka till "basen" finns det skyltar på stranden. Så klart att vi hade denna till vårt kännemärke!

En promenad i Båstad blev det också, bl a förbi denna trevliga getagubbe med sin getabock.


Sista dagen avslutade vi med ett besök på lekplatsen nära stugan. Nog undrar man vem som gillar att baka sandkakor bäst? Den ömma gudbarnsmodern erkänner att hon har väldigt roligt i sandlådan, men att det är bra att ha sonen som alibi. Hon inser att det kan bli problem med det när han närmar sig tonåren.


Och så idag var det dags att avsluta amrisarnas vecka här. Jag for till familjestugan här i Göinge där baslägret varit tillsammans med njesen och hennes Loff. På begäran medförde jag nyupptagen potatis och så åt vi en gemensam lunch innan det var dags för avfärd till tåget norrut där Ella ska träffa sin mormor. (Av någon anledning är kokt potatis en älsklingsrätt för både Karl och Ella, det gläder mig; det ÄR gott.)

På perrongen fick jag och Ellas farmor, min ena syster, säga hej då och hjälpa till att kånka ombord allt bagage. Sen blåste Ella pussar och vinkade genom fönstret. Mer om familjens öden och äventyr kan man läsa om på mamma Saltis blogg om man vill.
MEN, det är bara ca 5 veckor tills vi ses igen! Då kliver JAG över pölen till NY, nämligen.

söndag 8 augusti 2010

Amrisar i Göinge

I USA har man inte mycket till semester jämfört med i Sverige så det blir inte långa besök av NY-familjen. Men nu är dom i alla fall här och njuter av svensk sommar med dess varierande väder, äter kräftor och målar på stugan. Stugan, som funnits i familjen sedan början av 1950-talet och sett två generationer växa upp och nu påbörjat den tredje, ligger bara en liten bit bort från oss.
Idag var det gemensam middag här och det blev ganska mysigt att sitta i uterummet och höra regnet smattra mot glastaket. Det hade så klart varit roligare med sol och att kunna sitta ute men regnet är så välsignat i denna torka att vi var glada ändå.

Trädgården var litet slokande i vätan men mycket hade kommit bra igång medan jag var borta och en del kunde ju uppskattas genom fönstren ändå.

Agapanthus
Blyblomma
Fuchsior

Katterna fick göra oss sällskap när maten var avdukad - den innehöll bl a hjortstek - vilket både dom och gästerna uppskattade. Sonja är ett sånt kvicksilver att hon är svår att fånga på bild men Olga, som hade fått ett skrovmål i köket, la sig tillrätta hos njesen och stannade där.
Ella åt, enligt pappa, dubbelt så mycket som vanligt, särskilt såg blodkorven ut att passa damen. Just blodkorv var nämligen ett önskemål från amrisarna, annars brukar jag inte ha det som bjudmat, faktiskt. En Bamsetidning och så den åländska mullvaden gjorde också succé. Ella har själv två katter så umgänget med våra blir naturligt och avslappat.

Mullvaden får en kram!


Jetlagen hinner ikapp oss alla, ibland får man lägga sig där man kan.


Några dagar till har dom i stugan innan det bär av till Stockholm med tåget. Avvinkning kommer att anordnas. Sen ses vi i slutet av september då jag åker till NY.