Hemväg med avstickare

På morgonen när jag lämnade Teveltunet för att dra söderut sa jag adjö till Turid som kom för att jobba inför en kurs som skulle äga rum den kommande veckan på anläggningen. Jag sa också adjö till den uppstoppade björnen som står i foajen. Det var en gång en slagbjörn som specialicerats sig på får som gick på bete i fjället. Den hade slagit 100-tals får och myndigheterna gav till sist tillstånd att skjuta den. Det blev Leif som så småningom nedlade den efter att vid minst ett tillfälle träffat på den utan att ha bössan med sig.

Leif Karsten Haugen har bedrivit sin hästverksamhet sedan början av 1990-talet. Första gången jag var på Teveltunet var det en annan arrangör men redan andra gången var det under Leifs vingar jag hamnade. Då var hans och Turids dotter, Anne Stine, liten liksom  Jessica Rydin som har släktingar i Meråker och tillbringar tid där varje år. Båda var hästtokiga redan då och numera rider Anne Stine i norska islandshästlandslaget. Jessica har ridit VM i svenska ungdomslandslaget och är nu på väg tillbaka till tävlingslivet igen efter några år med skadade hästar och egen universitetsutbildning. I dag startar NM i islandsridning i Finland och där är Anne Stine med. Till vardags bedriver hon islandshästverksamhet på hög nivå i Silkeborg i Danmark med sin isländske sambo som rider för det isländska landslaget.

En gång för 15 år sedan var jag på Teveltunet vintertid och fann att det var mycket roligare att vara ute och rida på snön med Anne Stine och Jessica än att kasa på skidor. Min dåvarande favorithäst, salig i åminnelse, Skuggi, bockade den gången av mig till en luftfärd jag sent ska glömma. Och, det kan jag intyga, skare är hård som cement att trilla på. Dock klarade jag mig med några blåmärken. Nån dag senare sprängde vi fram i full galopp när min ena tygel brast. Tack vare att flickorna lydde och höll in när jag ropade stopp så märkte aldrig Skuggi att han hade fritt fram. Han hade bettet kvar rakt i munnen när jag fick tag i bettringen och kunde sen knyta fast tygeln så att vi kom hem under kontroll. Men efter det är jag alltid litet nördig med utrustningen så att inget ska riskera att gå sönder under färd. En rulle el-tejp i fickan är bra att ha...

Nå, nu var jag på väg söderut igen. Ett obligatoriskt stopp är alltid Lundhags i Järpen.

Dom har mina favoritsportgrejor. Mina ridstövlar har dom tillverkat liksom mina vandringskängor. Ridstövelmodellen har jag varit med och provat ut en gång för många år sedan och dom är oöverträffade. Tillverkas efter mått på beställning, jag tror inte ens dom finns med i katalogen. Mina är reparerade flera gånger och lär vara min livstid ut med sånt bra underhåll som man får hos Lundhags.

Nu finns det massor med kläder också och tyvärr är dom allt mera lika andra moderna "tekniska" kläder. Så jag tar väl vara på mina gamla härliga flanellskjortor från anno dazumal.
Den här gången hade jag ett specialuppdrag. En kompis som en gång för minst 10 år sedan var med i Meråker köpte sig då ett par sandaler på Lundhags. De blev verkliga favoriter och jag grämde mig alltid att jag inte också köpte likadana. De fanns nämligen bara en kort tid i sortimentet. De har hållit ända till i sommar då sulorna var slut. Kängor kan man alltid få reparerade och sulor bytta på men sandalsulorna var formgjutna och fanns inte mer. Så det gick inte att få dem lagade, tyvärr. Men de fick i alla fall trösten att få dö där de en gång föddes för personalen tog hand om dem för att kasta bort dem.
Jag hittade mig en ryggsäck för halva priset i rea-avdelningen, det var jag nöjd med.

Nästa rast på resan var i Vemhån, för lunch i Vålkojan, en utmärkt gourmetrestaurang mitt i ödemarken. Dagens lunch är alltid prisvärd och vällagad och numera är jag igenkänd trots att jag bara kommer en eller två gånger varje sommar. Jag brukar kunna hinna äta lunchen där på både upp- och nerväg om jag inte kommer den dag i veckan när det inte är öppet.

På fönsterrutorna står litet upplysningar och roligheter. Vad sägs om denna? Bilden går att klicka större om det är svårt att läsa.

Målet för denna dag var Borlänge där vi har en del av den närmaste familjen. Det är litet långt för att det ska bli täta besök men nu hade vi ju setts i Småland för inte så länge sedan. Vi hade en skön kväll och en härlig förmiddag tillsammans. Pojkarna, 8 och 3 år, och deras mamma och jag åkte till Bäsna Handelsträdgård, ett eldorado för trädgårdsentusiaster. Där finns också ett hönshus med hönor och en TUPP. Tuppen fascinerade 3-åringen som dock höll sig på ca 10 m avstånd från hönsgården, för säkerhets skull.

På eftermiddagen fortsatte Silverpilen ll och jag vår resa. Mera härom kommer så småningom.