tisdag 17 maj 2016

Melodier på hjärnan

Ibland fastnar en melodi i huvudet så att man vill bara höra den om och om igen. Det händer mig rätt ofta efter att jag varit på opera och förr var jag då tvungen att skaffa mig en inspelning - om jag inte redan hade en - och spela avsnittet ofta. Numera finns det mesta på youtube eller spotify och tillgängligt när som helst.
För tillfället är det ett avsnitt ur Donizettis Roberto Devereux jag måste höra ideligen. Det finns hur många inspelningar som helst av denna opera, eller avsnitt ur den, på youtube och jag botaniserar hej vilt. Men den jag gillar bäst är en snutt från generalrepetitionen på Metropolitan i våras med Sondra Radvanovsky och Matthew Polenzani.
Sondra R gjorde under säsongen drottningrollen i alla tre Donizettioperorna om Tudordrottningarna, Anna Bolena, Maria Stuarda och Elisabeth I i Roberto Devereux, ett verkligt kraftprov. Tyvärr var det bara den sistnämnda som visades live på biografer över världen men jag har sett de andra tidigare,



Uppsättningen av Roberto Devereux är magnifik i kostymer och mask! Roberto är den dubbelt så gamla Elisabeths favorit, helt enligt historisk förebild. Tiden är drottningens sista levnadsår och hon är väldigt åldrad. Den tjusiga Sondra R har fått en mask där hon verkligen ser gammal ut med gulnade tänder och dessutom rör hon sig som om hon har ont i höfter och ben. Roberto har en rock efter förebild från en målning med fantastiska silverbroderier. Och har man varit på backstagetur på Met så vet man att när det gäller kostymerna så fuskas det aldrig med hantverket!
Liksom i verkligheten mister Roberto i operan huvudet. I alla tre Tudoroperorna rullar huvudena, men inte förrän alla sjungit det vackraste man kan tänka sig.

måndag 16 maj 2016

Saker jag retar mig på

Alla har vi käpphästar som vi retar oss på. Somligt gör oss rasande, annat suckar vi över och inser att vi inte kan göra nåt åt eftersom resten av världen är så korkad. En sån sak är dessa toalås i offentlig miljö. Det är så trist att rycka i en dörr där det är upptaget och lika trist att uppleva att nån annan rycker i dörren när man är där inne.
Ibland finns över huvud taget ingen markering men de som ändå finns är ofta väldigt otydliga. En minimal röd markering, skickligt dold av själva handtaget som ju är placerat i bekväm höjd för att ta i - inte bekväm höjd för att kunna se utan att knäböja. Eller så är låset feljusterat så att det visar tvärtom.
Varför ser det sällan ut så här?

 Om det till äventyrs skulle vara tydligt att det är upptaget så finns det ändå folk som tydligen fattar dåligt.
För några år sedan var jag i Visbys fina museum, Fornsalen. Jag anlände precis vid öppningsdags och jag var ensam första besökare. Jag började med ett besök på bekvämlighetsinrättningen för damer där jag imponerades av en lång rad dörrar med lysande gröna dörrvred. Jag öppnade en dörr och provade att låsa den medan jag iakttog vredet. Jomen, det slog om till knallrött! Så utomordentligt tydligt och fiffigt! Sen gick jag in och låste om mig. En minut senare kommer en besökare till. Vad gör vederbörande? Jo, går direkt fram till min dörr och rycker kraftigt i den! Kvinnor är sällan röd-grönfärgblinda så det måste ha varit nån annan brist.

På ett ställe i Stockholm - tror det var Fotografiska - besökte jag den utomordentligt eleganta och artistiskt inredda toan. Vreden var väldigt tjusiga och jag uppfattade det som att alla bås var upptagna så jag backade för att återkomma litet senare. Då kom en rar städerska efter mig och ropade att alla var lediga! Vi var båda helt överens om att designen var helt knäpp och vilseledande. De flesta besökare missuppfattade - men många testar ju genom att rycka i handtaget.

Ilandsproblem - javisst, men borde vara enkelt att åtgärda.

Ett oskick som gör mig riktigt arg är detta att låta sin hund bajsa i vår trädgård. Idag har vi städat bort två rejäla högar två meter från entrèn, mitt på gången.
Snälla hundägare, håll reda på era jyckar! Och släng för höge farao inte heller ifrån er plastpåsen med hundskit förrän ni kommit hem!

söndag 1 maj 2016

Lördagstema: Avslutning

Så var dags för vårens sista lördagstema, Avslutning, fyndigt rubricerat av Englundskan. Själv avslutade jag april med att åka till Malmö för att på biograf Spegeln få uppleva avslutningen av säsongen 2015-16 av Metoperans direktsändningar med Richard Strauss Elektra. Nina Stemme har huvudrollen och gör en gigantisk insats i den nästan 2 timmar långa enaktaren. Hon är på scenen och sjunger hela tiden. Ett verkligt kraftprov.
Jag åkte i god tid och hade tid att promenera, titta in på Form Design Center innan stängningsdags och äta en god indisk middag på uteservering på Lilla Torg före föreställningen. Det var massor med folk på stan och nästan fullt på alla uteserveringar i det fina vädret. Även på föreställningen var det mycket folk. Min vanliga biograf i Göinge hade valt bort Elektra - de trodde valborgsbrasorna lockade mera denna dag men det var trevligt med malmöutflykten.

Här kan man ta del av en intervju med Esa-Pekka salonen som dirigerar Elektra.



Ett litet smakprov från generalrepetionen.




Tack, kära Englundskan, för dina teman i april! Nu tar vi sommarlov och hoppas att det ändå blir inlägg på bloggarna tills vi enas om nya ämnen i september!
Välkommen, sköna maj!

lördag 23 april 2016

Lördagstema: Upplysning

Dagens tema, upplysning, som Englundskan hittat på, fick upp ett gammalt minne till ytan. När jag var barn ringde man ett telefonnummer för att ta reda på tågtider. I Malmö ringde man 73300 och så svarade någon prompt: "Upplysningen, järnvägen!" Nu var det så att numret till min fars arbetsplats hade nästan samma nummer, det skiljde bara en siffra. Följden blev att många ringde fel och far gjorde det till ett skämt att svara just "Upplysningen, järnvägen", i alla fall när det ringde efter kontorstid och det antagligen inte var landshövdingen. Sen har det blivit litet av ett internt familjeskämt.

Numera hittar man de flesta upplysningar man behöver genom att leta på nätet. De gånger man måste ringa t ex någon kundtjänst får man sällan eller aldrig svar direkt. Har man tur kommer man dit man har ringt men uppmanas av en telefonsvarare att göra ett antal val på sin knapptelefon. I övergången mellan knapp- och petmojstelefoner kunde det göra petmojsinnehavare vansinniga. Nyligen har jag ringt till ett skånskt företag ett par gånger. Då kommer ett maskinsvar i kulsprutefart. Jag fick lägga på och ringa upp tre gånger för att uppfatta den utpräglat norrländska dialekten levererad i rasande fart utan paus mellan orden. När jag väl fick prata med en riktig människa kunde hon bara upplysa om att den jag sökte inte var anträffbar. På frågan om hen var ledig, upptagen kort eller upptagen länge svarade damen att det visste hon inte, det kunde hon inte se. Det visade sig att svarsfunktionen till det skånska företaget sitter i Kalix! När jag så småningom fick kontakt med den jag sökte framförde jag att man borde be den som talat in svarsmeddelandet tala litet långsammare så att man hinner höra vad som sägs. Tror att jag ska provringa och kolla om min önskan gått fram.

För ett tag sen stannade tåget jag åkte med i Skåne på linjen. Tågvärden meddelade i högtalaren att vi fått stoppsignal på grund av obehöriga på spåret och att polisen höll på att åtgärda det. Han kom tillbaka med jämna mellanrum och talade om hur långt det hade kommit och prognosen på förseningen. Det tog sin tid och till sist utbrister en resenär: "Det vore bättre om han höll truten!"
Hur vill folk ha det, egentligen? Vanligen klagas det över BRIST på upplysning och information och alla vi andra var ju glada över rapporteringen.

F ö är jag svårt förtjust över den upplysta vårtiden vi befinner oss i! Dessa underbara, upplysta kvällar!
Just nu när jag skriver detta sitter jag igen på ett tåg, klockan är 20.30 och himlen ser ut så här:


Dessutom blir det ännu bättre i två månader till!


söndag 17 april 2016

På tågtur i Europa, sista delen

Sista anhalten på resan var Torino i Piemonte i Italien. Tåget går på den spektakulära Tendabanan över Alperna varav 8 km i tunnel under Tendapasset. Banan skadades svårt under andra världskriget och återöppnades först 1979 och fanns således inte under mer än 30 år. Från vårväder i Nice for vi uppåt till vinter och så ner igen till varmare klimat i Torino.








Som synes hade vi strålande väder med klarblå himmel.

Efter inkvartering på hotellet fick vi några timmar att vila innan vi promenerade till Operan. I huset bredvid intog vi en fantastisk buffé uppassade av en entusiastisk krögare som inte visste hur väl han ville oss.
Operahuset i Torino ser från gatan verkligen inte ut som ett operahus utan mer som ett vanligt, prosaiskt hus. Det är byggt på 1970-talet efter att den gamla operan brunnit ner redan på 30-talet.
Men när man kommit in från gatan möts man av de fantastiska grindarna av den italienske arkitekten  Umberto Mastroianni.



Innanför grindarna når man själva ingången till operan.


Salongen är vacker med sin moderna formgivning, inga svartkonster här! Vi såg Rossinis La Cenerentola (Askungen) och till min glädje begick vår engelske medresenär sitt livs första opera! Denne trevlige man är fullständigt tåggalen och gillar kultur i måttliga mängder. Efter ett långt yrkesliv vid British railways ägnar han nu stora delar av året att resa runt på alla järnvägar som finns i Europa. Jag tror han har nån slags gratisbiljetter för vissa sträckor för Sverige och Norge fanns inte i planerna av nån ekonomisk anledning. Han tar alla tillfällen att fotografera olika tåg, lok och spårvagnar. Han har rest med Frank Stenwall ett antal gånger men aldrig velat gå med på opera. Den här gången tycks Frank ha trampat honom på halsen och fått honom att gå med på att i alla fall testa!
Är man förstagångsbesökare på opera så är Askungen av Rossini ett bra val. De andra två vi såg denna resa hade definitivt skrämt honom för livet (La Jiuve och Les Hugenots) men nu tillstod han efteråt att han hade "enjoyed himself" även om det var liiite långt. Så om Frank kan hitta nån lika "cheerful" föreställning framöver så går han kanske med igen.

Nästa dag hade vi litet tid på förmiddagen innan tåget avgick så jag passade på att flanera litet. Några i gruppen galopperade till stadens berömda egyptiska museum men eftersom jag är närmast allergisk mot mumier numera så avstod jag från det. Desto gladare blev jag av en Matisseutställning som jag såg affischer om på stan och hittade till. Den handlade om Matisse och hans kompisar och var klart sevärd. Fotogradering förbjuden, förstås, och här lyckades jag bara smyga mig till en Legér.


På ett torg hade dessa figurer satt sig för att håva in pengar. Jag funderade mest på hur järnställningen den överste satt uppkrupen på såg ut där inne i tomtekläderna. Bekvämt var det säkert inte. Och nog hade de passat bättre på en julmarknad.


Vid 12-tiden satte vi oss på tåg igen. Efter byte i Milano nådde vi så Zürich på kvällen där vi åt middag på stationen innan nattåget skulle ta oss till Hamburg.
På väg till perrongen passerade vi under Niki de St-Phalles frodiga ängel som hänger i taket.


Sen återstod bara resan vidare till och genom Danmark innan vi efter dessa 10 dagar skulle vara hemma igen.

Litet reflektioner om bemötande på tågen - vi bytte tåg drygt 30 gånger:
Det blev dramatiskt för 5 resenärer som optimistiskt tagit sista möjliga tåg från Malmö för att hinna med tåget från Köpenhamn. (Själv hade jag åkt flera tåg tidigare). De blev avsatta på Kastrup eftersom det utbrutit brand på nästa station! Det blev ett snoende för att hitta en taxi som dessutom skulle vara stor nog för alla och deras bagage. Men de hann med ett nödrop!

Vi åkte alla på sk Interrailbiljett där det står passnummer, personnummer och antagligen hatt-och skonummer också. Man ska kunna visa passet för att biljetten ska vara giltig och varje datum och varenda byte ska fyllas i, puh. Den första danska tågvärdens argusögon upptäckte att några passnummer inte stämde på biljetten, o fasa! Det visade sig att ett var felskrivet på en siffra och två resenärer hade fått nya pass sedan biljetten beställdes långt i förväg. Tågvärden, en rejäl dam med dånande pondus godkände inte biljetterna trots Franks ingripande. Hon slängde inte av någon men förkunnande att i Tyskland skulle vi få ett helvete! Där var det minsann noga! Mycket noga!
Nästa danska konduktör skrev helt enkelt in de rätta numren på biljetterna och signerade och stämplade. Därefter blev biljetterna knappt kollade alls! När man fattade att vi var ett sällskap som hörde ihop så viftade konduktören bara när man höll fram biljetten och på många tåg var det över huvud taget inte biljettkontroll alls. Efter några dagar slutade vi fylla alla byten, det var ingen som brydde sig ett dugg om den listan. Passet visade vi aldrig mer förrän vi måste stiga av på Kastrup på hemvägen och visa pass för att få komma hem till Sverige! Och så en gång till i Hyllie där svensk polis kommer ombord. (Detta gör mig alldeles gråtfärdig, f ö).

Snipp, snapp snut, så var den resan slut! Men många trevliga minnen och alla bilder har jag kvar.

lördag 16 april 2016

Lördagstema: Färg

MERA FÄRG ÅT FOLKET!

Det är mitt stridsrop och idag när Englundskan föreslagit FÄRG som lördagstema tar jag tillfället i akt att propagera.

Att det går mode i allt är ingen nyhet. På slutet av 1960-talet flyttade vi in en nybyggd lägenhet. Allt var grått, tapeter, golv, köksluckor, ja, allt. Det var inte det då rådande inredningsmodet alls och vi tänkte åtgärda det. Men våra grannar hann före och från våra fönster kunde betrakta den ena ommålade köket efter det andra. Illgrönt, mörkbrunt, knallorange och t o m tomterött! Hemskt! Vi ändrade oss kvickt, välsignade den gråa bakgrunden och sydde en röd gardinkappa till köket, blårutiga överkast till sovrummet, som också fick en gigantisk turkos affisch av Bjørn Winblad, och knalliga kuddar till den gröna soffan.

När vi 10 år senare byggde eget hus blev grundfärgen på tapeterna "kommunalgrå" och köket vitt. Golven är av trä och färgerna tillsätts med trasmattor, gardiner och andra accenter. Just då var inte vita kök populära alls och vi fick verkligen stå på oss. En god vän som är konstnär gjorde ett screentryck som blev till Perstorpsplatta till väggen ovanför diskbänk och spis. Jag åkte själv till Perstorp och hämtade den långa skivan en blåsig vinterdag.

Nu har inredningsfärgen över andra en tid varit, ve och fasa, svart! Det tycks ha avtagit, tack och lov, men litet då och då kommer man t ex in på en toalett på en bättre krog där allt är svart, kakel, golv och dörrar. man får vara tacksam om porslinet är vitt. Nyligen var jag på resa i Frankrike och var på opera i Lyon där det gamla 1800-talshuset på 1990-talet fått ny inredning - helt i svart, även salongen.

Klädmodet har varit svart länge, säkert i 10 år eller mer. Unga människor, t o m barn, är klädda i svart. För några decennier sedan betydde svarta kläder sorgdräkt. I mina tonår var ett par svarta nylonstrumpor ett diskret tecken på sorg och ledde ofelbart till frågan vem som gått bort.
Sommartid lättar klädfärgen något men även då är svart vanligt. Och gatubilden av människorna i svenska städer ser numera ut som en gammal svartvit film. Dystert, övermåttan dystert.

Därför är jag glad åt klädskapare som Gudrun Sjödén och Maxjenny Forslund. Gudrun S har den finaste klädkatalog jag vet och affärer i flera städer och länder, inte minst i New York. Den butiken besökte jag häromåret.

Gudrun Sjödén snar även ett textilt inredningssortiment.
Maxjenny har ett helt annat form och färgspråk. För att komma till hennes affär får man åka till Kødbyn i Köpenhamn men hon har även online försäljning.


Härmed inte sagt att jag inte bär svarta kläder, det gör jag visst det. Däremot har jag alltid en färgaccent. Och mina svarta ytterkläder försöker jag utmönstra efter hand, åtminstone komplettera en svart jacka med t ex en cerise sjal och dito handskar (jo, jag har ett par cerise handskar inköpta i butiken på Louisiana).

Det ska bli kul att se vad ni andra lördagsbloggare har att säga om färg. Gissar att det kommer att handla om måleri hos några. i det ämnet skulle jag också kunna förlora mig en lång stund. Jag målar  inte själv men kunde dregla över Yves Klein, Matisse, Miro och många andra!

Nästa vecka är det Valborg på lördagen och då är ämnet Avslutning. Sen tar vi väl ett långt sommarlov?

fredag 15 april 2016

På tågtur i Europa, del 3

Eftersom vi inte lämnade Marseille med tåget mot Nice förrän vid 10-tiden hann vi nås av de förfärliga nyheterna om terrorattentatet på flygplatsen i Brüssel. Det lade förstås sordin på stämningen denna dag. I en bokhandel vi besökte på eftermiddagen hade handlaren satt upp detta ark i dörröppningen:


Vi nådde Nice Ville vid lunchtid och vart skulle man bege sig för lunch om till Promenade Anglais där krogarna ligger vägg i vägg.

Ännu en pampig järnvägsstation.


Man kunde båda njuta av solen och drabbas av beslutsångest inför menyn. Själv bestämde jag mig snabbt för en avocadomacka och njöt sedan av utsikten.



Följande morgon promenerade vi till en annan av järnvägsstationerna i Nice, Nice CP varifrån den smalspåriga banan Nice - Digne utgår. Just denna etapp ingick inte i våra Interrailbiljetter så Frank löste nya biljetter för denna resa.




Rälsen följer precis den vindlande floden Var uppströms.



Efter ca 1 1/2 timme steg vi av vid den lilla stationen i Entrevaux. Staden ligger där Var gör en rejäl krök med berget i ryggen, perfekt för en befästning.



Genom den kungliga porten kommer man in den mur- och flodomgärdade staden som är fullt bebodd även om den verkade ganska sömnig denna vårdag. Såklart finns även här en romersk förhistoria liksom ett svunnet biskopssäte från 400-talet. Dagens stad är från 1100-talet och kyrkan från
1400 -1700-tal. Eftersom det inte var turistsäsong ännu fanns bara tillgång till fransktalande guide men den här gången gick det bra ändå. Dock förvånade det oss att en ung kvinna inte kunde engelska!

På bergkammen ovanför staden ligger citadellet. Tittar man noga ser man att det går en serpentinväg uppför bergsidan. Innan den byggdes fick soldaterna vackert klättra på berget.
 Lunch fick vi i den nyare delen av staden på andra sidan floden. Jag brukar tycka att det är patetiskt att fotografera maten på tallriken men den här gången kunde jag inte låta bli.
Det här var entrerätten bestående av den lokala specialiteten torkat oxkött med en välkryddad sallad. Synnerligen gott, liksom huvudrätten, kalops på Provensalskt vis.
På eftermiddagen återvände vi med tåget efter att ha suttit en liten stund i väntsalen på stationen där det verkligen framgick att turistsäsong var det inte, nej. Men så slapp vi verkligen trängsel!


På kvällen var det dags för opera igen, Les Hugenots av Meyerbeer, det var t o m premiär. Operahuset är från 1885 och förklarat byggnadsminne så några svartkonstfärdiga renoveringsarkitekter göre sig icke besvär!




Operan utspelar sig på på 1500-talet och handlar om Barolomeinatten 1572 i Paris när katolikerna anställde blodbad på protestanterna, hugenotterna. Här hade man gjort en scenografi där gammalt och modernt blandades och det var inte helt lätt att först fatta att drottningen ibland var klädd i Chaneldräkt och glasögon för att i nästa ögonblick komma in i 1500-talsskrud. Det var många alluderingar på dagens religionsmotsättningar, ett outtömligt och sorgligt ämne genom människans hela historia. Mycket vacker musik, goda sångare men kunde kortats litet både i slutet och början.

Fortsättning följer om resans sista äventyr i Torino.