fredag 30 april 2010

Fredagstema: Gud, såå pinsamt!


Jag vet inte om det räknas som fusk, men min historia är inte min egen upplevelse. Emellertid ringde personen själv samma dag och berättade vad som hänt - med en stor portion självironi och humor - och hon vet att jag berättar historien ibland.
Vår bekant, E, som nu är pensionär sedan länge, arbetade i sjukvården hela sitt yrkesliv. Hon hade    utbildning till sjukvårdsbiträde och en kurs i respiratorvård, därtill 25 års praktisk erfarenhet av intensivvård, när man plötsligt skulle vara minst utbildad undersköterska för att duga. Så vid fyllda 50 år satte hon sig på skolbänken igen, klarade all teori med glans och skickades ut på praktik. En dag befann hon sig på praktik på ett sjukhem i staden. Den sortens vård var hon också van vid. Hon hade skött om sina morföräldrar på deras ålders höst och nu även sin mamma. Hon jobbade på sjukhuset med intensivvård på nätterna och vårdade mamma hemma på dagarna. Tala om praktik!
Nå. Den här dagen skulle di gamle och sjuke underhållas till kaffet i nån större sal på sjukhemmet.  
E beskrev den underhållande damen som en "bårlärka" som lät alldeles förskräckligt illa. 


Hon tyckte väldigt synd om alla patienter som körts till salen i sängar och rullstolar och letts dit om de kunde gå. Ingen tycktes ju kunna smita av sig själv. I ett hörn satt en liten gubbe och hukade med sin kaffekopp och bulle bredvid sig. Han varken drack av kaffet eller åt av bullen och för att göra honom litet mindre olycklig smög E bort till honom och frågade om han inte ville ha sitt kaffe. Jo, det ville han. Så hon tog koppen och höll fram, han drack, och så höll hon fram bullen och han bet och tuggade och fick en slurk kaffe till. Efter en stund frågade E - som ju var ny på stället - om han hade varit länge på sjukhemmet. "Nä vars, en timme eller så. Fruan och jag är här och hälsar på svärmor"!
Tablå.

(Bilder från internet)

Detta var Tainas sista fredagstema. Vi tackar för verkligt utmanade ämnen. Det har varit roligt att läsa alla varianter och mycket har varit lärorikt. Om jag förstått rätt kommer Bejla på Isflaket att ta över i maj. Kom an, bara, Bejla! Vi är beredda.

tisdag 27 april 2010

Utvandrarland - Mobergland



Både lördag och söndag bjöd på perfekt vandringsväder, klar sol och lagom sval temperatur. Det var Engelholms vandrarförening som stod för arrangemanget. Jag blev medlockad av vännen C och löste ett årsmedlemskap för blygsamma kr 75 vilket delvis besparade mig merkostanden för icke-medlemmar för den här resan. Ett glatt och trevligt gäng, de flesta i gråhårsålder, satte genast iväg när bussen släppt av oss vid Runnamåla. Vi följde den markerade leden genom vacker skogsterräng och med solglitter i sjön Flaken nedanför oss.



Etappen var ca 15 km, lättgången för det mesta, och gick till Långasjö där bussen hämtade upp oss igen.
På vägen stannade vi till vid Klasatorpet. Vid det gamla torpet skapades Korpamoen där Troells film Utvandrarna spelades in och numera sköts Klasatorpet av Långasjös Hembygdsförening. Sommartid är där aktivitet för att visa hur livet var på ett sådant torp en gång i tiden - på sommaren då! När livet var som hårdast under vintern visas inte i verkligheten. Nu var allt tomt och tyst men efter sista maj lär det bli liv och rörelse och man ska kunna beställa kaffe! Men man kunde ju ta sig en bit på medhavd macka i alla fall denna gång.


Med bussen åkte vi sen vidare till Åkerby Vägskäl som var en sammanstrålningsplats för utvandrare på väg till Karlshamn och där finns en minnessten över alla som for iväg från trakten kring Ljuder.


Alljämnt samåker man härifrån!

Vandrarföreningen hade beställt guidning i Ljuders Kyrka och i Amerikasalen i ett hus bredvid. Kyrkan är en typisk Tegnérlada från mitten av 1800-talet då man rev en 1200-tals träkyrka som biskopen (Tengér, alltså) ansåg vara vara för liten för den växande befolkningen som ju tvingades gå i kyrkan.  Mest intressant var nästan denna låda i vapenhuset med uppmaning att "Offra till Hednamisionen".

Roligare var det då att se Amerikasalen med mycket information och  bilder om socknens förhållanden, utvandringsfakta och, inte minst, bygdens store son, Vilhelm Moberg. En lång tid stod han inte så högt i kurs, inte. När boken om Utvandrarna kommit ut samlades det namn på protestlistor mot det sätt på vilket utvandrarna skildrats. Man tyckte inte det betonats att det var gudfruktigt och  moraliskt folk från denna trakt som rest till Amerika.
Jag hörde en gång min egen svägerskas mamma, som gått i samma skola som Moberg, berätta  att en del tyckte att Moberg inte var så märkvärdig som författare. Han hade ju inte hittat på nåt själv - de där historierna visste ju alla om!
Rederiet föreslog vad resenärerna borde ta med sig i mat- och klädväg. Det blev ett ansenligt lass, minsann.


Med bussen for vi vidare till Rävemåla där vi åt gemensam middag på vägkrogen Rävemålet. Gott och rikligt var det och lätt drabbade av paltkoma checkade vi sen in på vårt vandrarhem, Grimsnäs Herrgård.  Jag och kompis C logerade i det sk Sädesmagasinet med en ljuvlig vitsippsbacke precis utanför.
Vi sov som klubbade och klev fräscha och utsövda upp till en rejäl frukost, smorde niste (som det heter i Norge, jag gillar uttrycket) till färdkost och tågade snart iväg igen.


Vitsipporna i backen hade inte vaknat än fast solen varit uppe länge.


Här inne bodde vi.

Söndagens vandring blev i allt drygt 17 km men vi förflyttade oss med bussen ett par gånger för att få se speciella ställen. Vandringen följde inte leden så noga men vi hade bra navigatör med oss beväpnad med bra kartor. Han lyckades hitta stigar som fanns på gamla kartor men inte på de nya! Vi gick i fantastisk skogsterräng och nog fanns både vildvittror och rumpnissar i närheten!




Vi besökte det gamla drängatorp som Moberg passerat så många gånger i sin barndom och som stod som förebild till Korpamoen i boken. I detta pyttelilla hus bodde senast 9 personer, som alla utvandrade till Amerika.  Huset ägs och vårdas nu av en ideell förening och öppnades  för oss av en vänlig och välinformerad dam.



Vi vandrade också den 2 km långa vägen från platsen där hans födelsehus låg, ett litet soldattorp, till platsen där skolan han gick i 6 år låg mitt i skogen. Nu finns bara grunden kvar, huset flyttades till Moshult 1960. Ursprungligen la man skolorna mitt i roten så att alla barnen skulle ha lika långt dit. Därför hamnade skolan inte sällan mitt i skogen! Jag tänkte på den stackars lärarinnan - för jag tänker mig att det oftast var en sån - som skulle bo där mol allena!

Skolhuset, som således nu ligger i Moshult, är också ett minnesmärke.

Streching på skoltrappan.



Med dryga 3 mil i benen på två dagar var vi rätt nöjda nu och efter ett nytt skrovmål i Rävemåla återvände vi till Skåne.
Ett par tidigare oanvända muskler i låren gör sig påminda när jag suttit stilla men annars har jag inga sviter efter helgen, inga blåsor eller skav och ingen sönderbränd näsa. Lundhags kängor och keps har hållit mig skadefri!

söndag 25 april 2010

Livräddning

Jag är hemma välbehållen efter helgens vandring i strålande sol och litet kylig temperatur. Helt perfekt vandringsväder. Jag återkommer till en liten berättelse om vandringen senare och ska här istället berätta om makens livräddande insats under helgen som han redogjorde för när jag slagit mig ner i soffan.

Vi har i två dagar lagt märke till att en humla fastnat bakom en takgardin i uterummet där det är hart när omöjligt att få fatt i den, så vi har låtit den vara.
I dag hittade maken den på golvet. Den hade lyckats ramla ut men var bara nätt och jämnt vid liv, den stackaren. Så maken la en sked honung och litet vatten på ett fat och satte framför humlan. Då blev det fart på antennerna och den lyckades kravla sig upp på fatet och började dricka och äta. I åtminstone 5 minuter åt och drack humlan av håvorna helt koncentrerat. Till sist hade den även i sin iver klivit i honungen och fick avsluta måltiden med att rengöra fötterna omsorgsfullt. Helt återställd och utsläppt i solen satte den kurs rakt på de blommande julrosorna och började jobba!

 (Bilden är från internet)

fredag 23 april 2010

Vårvandring

Maken har lovat att siga upp tidigt i morgon fastän det är lördag och köra mig till mitt rendevouz med bussen som ska ta mig till Småland, närmare bestämt trakten kring Ljuder. Jag ska följa med en vandrarförening i två dagar på Utvandrarleden, nämligen. Det ska bli intressant att vandra i de trakterna. Vi har anknytning genom min svägerska som växt upp i Algutsboda och vars mor gick i samma skola som Vilhelm Moberg. Skolan låg förut mitt ute i skogen och flyttades till nuvarande plats för många år sedan.

För ett antal år sen var jag på en annan vandring i Småland. Den utgick från Hooks Herrgård och ganska oavsiktlig. Jag var där på en kursvecka och en av de sista kvällarna skulle det bli en finare middag. Vi släpptes litet tidigare för att hinna vila och göra oss ännu vackrare. Vi var några damer, jag tror 4 st,  som tyckte vi var vackra nog för att hinna en liten promenad innan vi tog itu med skönhetsbehandlingen. Det fanns små skyltar som visade på en promenadslinga i skogen. Efter en stund blev vi omsprungna av en av herrarna som bestämt sig för en motionsrunda före maten, och han försvann raskt i fjärran.

Ett tag senare blev vi varse att skyltarna försvunnit och vi hittade sedan istället märkningar på träd och stolpar misstänkt lika dem jag sett så många gånger när jag gått på Skåneleden och vi började ana att vi kommit fel. Troligen gick vi nu på nån Lingonled eller liknande. För att göra en lång historia litet kortare slutade det hela med att vi efter en lååång vandring kom fram till ett järnvägsspår. Vi kastade krona och klave om vilket håll vi skulle följa spåret och så småningom nådde vi en korsning med en grusväg. Innan vi hunnit bestämma oss för vilket håll vi skulle välja kom det - under över alla under - en bil! Vi kastade oss ut och stoppade den. En äldre odalman i öronlappsmössa stirrade förskrämd på oss. Vi undrade om det var långt till Hooks herrgård. Det var det. Nån mil, om jag inte minns fel. Den djärvaste av oss lovade då mannen en puss av oss var om han körde oss dit (det var inte jag!). Han såg om möjligt ännu räddare ut. Men innan han hann försvinna hade vi invaderat bilen och stackaren hade inget val annat än att köra oss. Under tiden tinade han upp och hade allt roligare åt det hela. Vi fick honom att köra in på Hook en bakväg så att vi osedda kunde smita till våra rum, kasta på oss andra kläder och andfådda anlända bara nån halvtimme sena. (Nej, vi skippade pussandet.) Vi missade bara mingel och fördrink. Under vår vandring hade vi också undrat över vår motionerande kurskamrat. Han hade ju försvunnit i den riktning vi också gick. Vi spanade ivrigt vid bankettbordet - nej- han var inte där. Ytterligare en halvtimme senare kom han, våt efter en hastig dusch och helt urlakad. Han hade också kommit helt vilse, men så småningom nått fram till en gård där han knackade på. Han var så långt bort att folket där knappt visste var Hook låg. Men till slut förbarmade dom sig och gav honom skjuts.

Den här gången hoppas jag kunna hålla mig till rätt ledmarkering hela vägen. Jag har gått mycket på Skåneleden för ett antal år sedan ensam och lyckats hålla kursen trots att det några gånger skogats så att ledmarkeringarna låg i vedupplag istället för att stå vid stigen.

Jag har kokt ägg och tagit fram bröd till matsäck i morgon, packat en bag med övernattningsgrejor som bussen ska köra till vandrarhemmet vi ska bo på och lagt skoskavsplåster i ryggsäcken. Kängorna är laddade.  Katterna undrar vart jag ska. Eller snarare var kängorna redan varit, kanske.


Nu hoppas jag bara på vackert väder. Det har i alla fall mina vädergudar lovat allihop, dvs smhi.se, dmi.dk, storm.no och yr.no!

Fredagstema:Makt

Taina vill att vi denna fredag funderar över begreppet MAKT. 
(Alla bilder från internet)



Om man googlar på "makt" får man över 3 miljoner träffar. Det kan hålla en sysselsatt en stund...
Jag tänker uppehålla mig vid bara några få sorters makt som påverkar oss alla och som ingen kan värja sig mot.

Kön - förutsätter att jag inte behöver orda så mycket om denna sorts makt! Berit Ås kartlade de 5 härskarteknikerna på ett synnerligen klargörande sätt redan för många år sedan.



Pengar - den globala ekonomikrisen orsakades av girighet. Det tycks inte inte finnas nån gräns där en människa tycker hon har nog med pengar. Inte heller finns det nån gräns för vem man kan plundra, man stjäl t o m "änkans skärv". De amerikanska bankerna tar sig makten att vräka folk från hus och hem efter att ha lurat av dem deras sista pengar. För att inte tala om de ovannämnda globala konsekvenserna som drabbar dem som har minst och skonar de stora skurkarna som sitter på - just det - makten. Den just nu aktuelle svindlaren af Donner anser att han drabbats av "guldsot"! Och tror det hjälper att att be om ursäkt!! Patetiskt. Det blir intressant att se hur mycket han kan betala tillbaka. Troligtvis ingenting. 



Religion - att med hänvisning till en obskyr påhittad "gud" tvinga människor till de mest bisarra riter, matvanor, kroppsstympningar, klädedräkter och levnadsregler, etc, etc,  är för mig en av maktens mest absurda konsekvenser.



Terror - att i sin maktfullkomlighet ta sig rätt att döda andra urskiljningslöst. Hur många krig utkämpas inte i religionens eller klanens namn? Vissa människor är så övertygade om att deras uppfattning är den enda rätta eller den egna "rasen" överlägsen så att alla andra ska dö. Och vissa kan till på köpet inbillas att man kommer till ett privat paradis om man själv dör på kuppen! Genom att plåga den ene inför den andres ögon utövar man också terror. Flyr en i familjen till andra änden av världen kan man straffa de kvarvarande. Ritar någon en teckning i Sverige eller Danmark som misshagar några i en annan del av världen kan man skicka en lejd mördare. Därmed tystar man tusenden.
(Rubens, Massaker på de oskyldiga)


Majoriteten - de flera har makt över de färre. Demokrati är inte perfekt, 51 kan utöva makt över 49. Ändå är det det bästa styrelseskick vi har!




Naturen - den starkaste av alla makter. Med all vår teknik står vi oss slätt när naturen tar tillbaka vad vi trott oss bemästra. Orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, snöstormar, ja, listan kan bli lång. Och värre blir det! Kärnkraften kommer att slå tillbaka långt värre än vad våra nuvarande jordiska makthavare tror när avfallet sprutar i ansiktet på mänskligheten. Sannolikheten att våra efterkommande får ta förfärande konsekvenser av våra beslut idag är synnerligen stor. Klimatet, som vi redan nu vet har påverkats av vårt levnadssätt det senaste seklet, är bara ett exempel.



Vi kan försöka, var och en av oss, att påverka makten i världen i den riktining vi skulle vilja ha den.
Man kan arbeta politiskt på den nivå man kan nå, fackligt eller ideellt på annat vis. Ett par sätt jag försöker på är genom medlemskap i t ex Amnesty International och genom att underteckna upprop på Avaaz.org.

tisdag 20 april 2010

måndag 19 april 2010

De rikas förkämpe





Det känns allt mera falskt att höra regeringsmedlemmar tala om undersköterskorna som fått så mycket mera i plånboken varje månad under de senaste åren.
Läs detta i tidningen  efter arbetet och begrunda.

söndag 18 april 2010

Potatisland med dekor


Om ni tror det eller ej så är det här i år mitt potatisland. Närmast står en krusbärsbuske och en plätt med timjan. Den vissna stabben till vänster i förgrunden är ett kungsljus som fått fröa innan jag tar bort det. Men där det skymtar litet jord har jag satt mina potatisar!  Jag bad ett antal scillalökar om ursäkt att jag störde och pillade tillbaka dom så gott jag kunde. Det får jag göra när jag tar upp potatisarna i sommar också men det brukar inte vara nån som klagar. Dom snälla lökarna skjuter opp sina blåa juveler nästa vår i alla fall och drar sig diskret tillbaka när det blir potatisens eller vitlökens tur.
Jag idkar vartannat-års-bruk mellan vitlök och potatis som byter plats varje säsong. Kungsljuset är en favoritblomma som får komma upp var den vill. Står en planta mycket olämpligt finns alltid någon som vill ha den. Många bekanta har fått genom åren och somliga tycks aldrig fatta att den är tvåårig, dvs ena året en bladrosett, nästa år en pampig kandelaber, kanske 2 m hög. Sen tar dom bort den på hösten och missar frösådden. Eller så lukar dom för flitigt. Det gör inte jag... Livet måste ju få en chans!


lördag 17 april 2010

286-årskalas


Efter att vi röjt ut ca hälften av krukorna ur uterummet och ställt dom i växthuset med en frostvakt kunde vi duka till tårtkalas när fem personers födelsedagar skulle firas idag. Just idag är det maken som fyller år, härom veckan fyllde njesens Loff och på torsdag fyller jag och båda mina systrar år. (Nej, vi är inte trillingar, jag är på dagen tre år äldre än de andra två, som är tvillingar. Det kallas familjeplanering, fast jag vet inte om begreppet var i ropet då det begav sig.)
Maken gratulerades av mig med en kofta från cmig- Charlotte med ett tryck, "Gunnar Gråsugga", som passade precis. Jag har också en Gunnar-kofta så vi kan stila tillsammans.



Själv fick jag redan härom helgen min present av honom - ett par unika örhängen gjorda av Owe, min silverlärare. 
Systrar och övrig familj emellan blir det litet roliga och mera symboliska presenter. Här landade bl a ostar från Möllans Ost i Malmö, ett par paket te, en kruka citronmeliss och en doftkudde fylld med lavendel. Jag hade fixat var sin påse till de tre gästande födelsedagsbarnen. Systrarna fick var sin fotfil i form av en äppelklyfta inhandlad på äpplets hus i Kivik och till Loff hade jag gjort en nyckelring med en kläpp där det står EVERTON, hans favoritlag i fotboll och vars match han och njesen bevistade i Liverpool i påskas.
Efter hembakta bullar, tårtor och kommunister kom kalasets höjdpunkt i och med Skypning med NY-familjen, fr a Ella som hade full föreställning framför datorn med sång och vinkar. Hon känner igen oss på skärmen, uttalar allas namn fullt korrekt, skickar pussar till farmor och gammo-mommo och är bara helt underbar!
Just nu känns det litet märkligt att vi faktiskt inte kan flyga dit genast om vi skulle vilja! Även om det inte blir så ofta så KAN man ju normalt om bara hostar upp pengar för biljetten. Den här tiden - och ingen vet hur lång den blir - kommer att sätta en datum i våra europeiska liv som inte glöms bort i första taget.

fredag 16 april 2010

Fredagstema: Vita lögner

Taina har gett oss ett ganska svårt tema idag, vita lögner. Jag tror att vi alla använder oss av sådana varje dag som ett slags olja i relationsmaskineriet.



En vit lögn är för mig ett uttalande som undviker något. Antingen undviker jag ett obehag för mig själv genom en påhittad undanflykt eller förklaring till en fadäs. Den lögnen skulle jag kanske kalla ljusgrå, snarare än vit. Den nedan vet jag inte riktigt vilken färg den har, knappast kritvit.



 Eller så vill jag bespara någon annan ett obehag som jag skulle orsaka genom att vara fullständigt uppriktig. T ex kan jag på förfrågan säga att något en god vän köpt och är glad över är fint fast jag inte alls tycker det. Säger jag vad jag tycker blir vännen kanske ledsen och grejen förlorar sin glans även i hennes/hans ögon. Oombedd behöver jag förhoppningsvis inte säga något alls. En vit lögn kan således uppstå alldeles av sig själv ibland genom att man att tiga låter någon vara kvar i en villfarelse som är "vackrare" än den mera trista verkligheten. Vem vinner på om man rättar till missförståndet med konsekvensen att någon blir ledsen?
Det händer ju att man får en present man kanske inte blir stormförtjust över men i den situationen fordras det på något sätt alltid en vit lögn, det kräver normal artighet. Jag minns hur djupt sårad min egen underbara svärmor blev av att hennes svärmor på ett oförskämt sätt totalkasserade en present en gång. Min svärmor glömde aldrig den känslan i hela sitt liv.
Sen är det en annan sak att man inte hänger upp stramaljrosen eller tändstickstavlan på hedersplats, det kan en givare aldrig kräva eller förvänta sig. Men ett uppriktigt tack kan man alltid kosta på sig!


Ett annat kapitel är om det är riktigt viktiga saker som är på tapeten. Då kan det man i förstone tycker vara en vit lögn istället bli ett uttryck för bristande civilkurage.  Och är jag inte med längre!

onsdag 14 april 2010

Mera konstrunda

 I söndags, 1:a söndagen efter påsk var det sista dagen för ÖSKG:s konstrunda på Österlen. Vi hade flera andra ärenden på det hållet och gav oss iväg på förmiddagen.
Bland annat stannade vi till på Gunnarshögs Gård i Hammenhög där vi inhandlar rapsoljeprodukter. Bl a använder vi i matlagningen alltid deras ekologoska kallpressade olja och "utanpå" oss deras hudvårdsprodukter. Vi åt en god grekisk sallad till lunch på Ingelsta Kalkon innan vi for vidare till Musteriet i Kivik för att tanka Da Vinci bordsvatten, fr a. Det är vår festdryck, par preference.

Åter på väg norrut stannade vi till i Brösarp och hälsade på min lärare i silversmide Owe Johansson som hade utställning där i Gamla Sparbankshuset.




Owe hade under konstrundan ett samarbete med Nils Landgrens Funk for Life-projekt med Läkare Utan gränser och gav 100 kr till projektet för varje halskedja  han gjort i 10 unika exemplar. Då fick man skivan med på köpet.


 

Granne med Owe ställde Karl Mårtens ut fågelbilder i tusch på handgjort papper. Dessa bilder tog formligen andan ur en!


Den sista bilden är en glada och häromkring har vi många glador. Just idag kunde jag stå en lång stund och iaktta en som hovrade så lågt över mig mitt i byn att man tydligt såg det skarpa ögat i det ljusa huvudet. Tyvärr hade jag inte råd att köpa bilden, tror den kostade ca 30 000 kronor. Men Karl Mårtens säljer också grafiska blad av en del bilder, det kan bli aktuellt, kanske.

söndag 11 april 2010

Halv stång

På fredagsmorgonen steg jag upp tidigt och tåg tåget till Danmark. Jag åkte vägen över Helsingborg-Helsingör. Det är aningen mer tidsödande än över Öresundsbron men på en returbiljett 100 kronor billigare! På den biljetten åkte jag dessutom med alla samfärdsmedeln även på den danska sidan hit och dit med S-tåg, bussar och metron. Den stackars sladdriga papperslappen var nästan uppsliten när jag kom hem igen.

Målet för resan var Miro-utställningen på Arken i Ishöj men på vägen hade vi tänkt bese Fredrik den VIII:s palats på Amalienborg. Det har helrenoverats ute och inne för drygt 220 danska guldpengar och utsmyckats av de finaste konstnärer Danmark kan uppbringa. Det ska bli bostad för det danska kronprinsparet och visas nu för allmänheten maj månad ut. När vi såg den 100-150 m långa kön i flerdubbla led kroknade vi dock och avstod. Resan fortsatte sen till Ishöj. Vi fick alltså denna dag inte se vare sig Olafur Eliassons trappbelysning eller Kaspar Bonnens väggmålning.






Redan vid ankomsten till danska kusten hade vi lagt märke till flaggor på halv stång och det fortsatte sen hela vägen. Det satte myror i huvudet på oss och slutligen frågade jag en man vi mötte. Det är den 9 april, sa han, och då föll ju poletten ner. Och vid middagstid åkte flaggorna upp i topp.
Här, på vägen ut från Amalienborg, var även en svensk flagga på halv stång. 




Halv stång lär det också flaggas på i Polen i dessa dagar. En tragisk och förfärlig olycka med tragiska anknytningar till Katyn. Jag har ett flertal polska vänner och kollegor och känner med dem idag.
Jag har varit på Westerplatte där det tyska anfallet på Polen började och på andra platser med sorglig historik i detta arma land. Stalins hejdukar gjorde så småningom allt ännu värre. "Diamant i aska" heter en bok om Polens historia av Kjell Albin Abrahamsson. Man frågar sig hur mycket aska landet ska behöva stå ut med.


fredag 9 april 2010

Fredagstema: Naglar

Denna vecka har Taina gett oss temat "Naglar" att fundera över.
På mig får det funderandet effekten att jag ryser ideligen. Ryser på riktigt, alltså! Var 10:e skund, så där, när jag nu ska skriva om naglar dessutom!


Det där med rysningarna känner säkert många igen men man är olika känslig. Jag står inte ut med att höra någon sitta och knäppa med naglarna, ens. Om jag inte kan be vederbörande sluta får jag gå min väg. Minsta lilla upphak i en nagel gör att jag blir handikappad. Jag bär oftast med mig en nagelfil i väskan för akuta åtgärder. För en tid sedan frågade jag i en affär om jag fick låna en sax eftersom jag spräckt en nagel rätt ordentligt och råkade vara utan fil.
Naglar har vi utvecklat som ett skydd för fingertoppen liksom våra vänner bland djuren har sina klor, hovar eller klövar, ja elefanter har faktiskt naglar. Djur i sina naturliga habitat sliter sina horndelar och behöver ingen eller obetydlig manikyr eller pedikyr. Gissningsvis var så också fallet tidigare för oss. Katter och hundar tuggar på sina klor om de besvärar, kattdjur klöser på lämpligt underlag för att hålla sina vapen, klorna i trim. Andra tamdjur behöver hjälp med klövar och hovar eftersom de inte slits normalt. Somliga behöver skos för att kunna arbeta, andra bara verkas. Min egen häst har träff med hovslagaren var 9-10 vecka numera, i sin ungdom skoddes hon om var 7-8 vecka. Nu växer inte hornet lika snabbt längre. Så här ser en oskodd hov ut undertill.



Men hur den här damen lyckas utföra någon som helst syssla med sina händer begriper jag inte. Hur knäpper hon byxorna, för inte tala om utförandet av vanlig hygien? Det står att hon inte klippt naglarna på 27 år. (Båda bilderna från nätet)

I mitt jobb har det varit obligatoriskt med korta och omålade naglar av hygieniska skäl. Jag har dock noterat att vissa befattningshavare - som inte behövde arbeta med sterila handskar - ibland faktiskt hade lösnaglar om än omålade. Den moderna "uppbyggda" varianten kan se väldigt naturlig ut, men har ändå skrymslen där diverse fulingar kan sitta och vara ganska onåbara av rengöring. Somliga kom på måndagar med flagnande lack och skyllde på att dom inte haft tid att ta bort det efter helgens excesser.

Men den som någon gång målat naglarna med lack som inte är helt genomskinligt VET att det alltid dyker upp nån liten sorgkant när man tar bort lacket som inte syntes innan. Så nagellack är för mig alltid ett tecken att det nog inte är riktigt rent. Jag vågar därmed knappt berätta att jag vid Saltis och nevöns bröllop bar turkosgrönt nagellack som precis matchade min klänning. Maken tyckte det var förfärligt - det var nog därför jag på trots framhärdade, haha.  Men jag tog bort det redan på natten när vi kom från festen.
Nu känner jag att det får vara nog med rysningar!

torsdag 8 april 2010

Nu börjar det likna nåt!



15° varmt, lätt överskyat, det är bästa vädret att jobba i trädgården i. Och nu börjat det likna nåt med vintergäck, snöklockor, snödroppar, blåsippor, krokus, scilla och vårstjärnor. Massor med narcisser sticker upp bladen men dom kan gott vänta litet till, jag vill inte att det går för fort nu!



Jag städar aldrig så noga i rabatterna utan låter det mesta av fjolårsvisset och löv ligga kvar som kompost. Dessutom håller det växterna litet varmare om fötterna nu när vårsolen kan locka fram för mycket. Jag har en rabatt som en kompis beklagade mig för förra våren, det skulle bli mycket jobbigt att få den fin, menade hon, och trodde mig inte när jag sa att jag inte gjorde ett dugg vid den. Den är helt täckt av sockblommor, lysimachia och daggkåpa, alla nu bruna och vissna. Mitt i är just nu ett hav av snödroppar. Om ca 5-6 veckor är den grön och frodig, alldeles av sig själv. Jag behöver inte ens luka mer än nåt enstaka ogräs.


Julrosorna är på gång, några blommar redan, men en del blad har farit illa av snölasten.



39 sättpotatisar är nedgrävda i kökslandet. Håll tummarna att vi kan ta upp de första till midsommar!
9 st ska vara en tidig sort, i alla fall, fast jag har glömt vad dom heter. Jag delar sättor med kompis K och hon hade inhandlat två sorter i år. Resten är Puritan som i och för sig också är en relativt tidig sort.

Idag fick också några pelargonlådor komma ut och lufta sig litet. Jag brukar ha uterummet helöppet några timmar varje dag så att växterna ska vänja sig. Men ute hela dygnet får lådor och pottor vänta med tills i mitten av maj och då vaktar vi noga  temperaturen på kvällarna och lägger över lakan eller fiberduk om frost hotar.


Det är ett fasligt rännande på konstutställningar just nu. I morgon tar jag tåg, färja, tåg, tåg och buss till Arken i Ishöj för att se Miro-utställningen där,  Miro - Kunstens gartner. Över 100 av utställningens objekt har lånats in från Fondation Maeght i Provence där jag varit ett par gånger. Dom har ingen användning för grejorna ett tag framöver eftersom där är stängt för reparation. Så det ska bli kul att få säga hej till dom i Danmark den här gången!