En vit lögn är för mig ett uttalande som undviker något. Antingen undviker jag ett obehag för mig själv genom en påhittad undanflykt eller förklaring till en fadäs. Den lögnen skulle jag kanske kalla ljusgrå, snarare än vit. Den nedan vet jag inte riktigt vilken färg den har, knappast kritvit.
Eller så vill jag bespara någon annan ett obehag som jag skulle orsaka genom att vara fullständigt uppriktig. T ex kan jag på förfrågan säga att något en god vän köpt och är glad över är fint fast jag inte alls tycker det. Säger jag vad jag tycker blir vännen kanske ledsen och grejen förlorar sin glans även i hennes/hans ögon. Oombedd behöver jag förhoppningsvis inte säga något alls. En vit lögn kan således uppstå alldeles av sig själv ibland genom att man att tiga låter någon vara kvar i en villfarelse som är "vackrare" än den mera trista verkligheten. Vem vinner på om man rättar till missförståndet med konsekvensen att någon blir ledsen?
Det händer ju att man får en present man kanske inte blir stormförtjust över men i den situationen fordras det på något sätt alltid en vit lögn, det kräver normal artighet. Jag minns hur djupt sårad min egen underbara svärmor blev av att hennes svärmor på ett oförskämt sätt totalkasserade en present en gång. Min svärmor glömde aldrig den känslan i hela sitt liv.
Sen är det en annan sak att man inte hänger upp stramaljrosen eller tändstickstavlan på hedersplats, det kan en givare aldrig kräva eller förvänta sig. Men ett uppriktigt tack kan man alltid kosta på sig!
Oj redan fredag ja! Kul att läsa om dina vita och ljusgrå lägner. Hm, jag tror vi alla kör med sådana lite till mans o kvinns. just som du säger fungerar de som olja i det sociala maskineriet. tt ALDRIG använda sig av vita lögner tror jag snarare är ett tecken på att man inte riktigt har koll på det sociala samspelet mellan sig själv och omgivningen snarare än att man är så himla superärlig. Haha, ett uttryck är ju t e x att "av barn och fulla personer får man minsann höra sanningen". och det stämmer ju faktiskt ofta. Just att barn kan kläcka ur sig sanningar i tid och otid är ju ngt sm t ex föräldrar eller farföräldrar inte alltid uppskattar haha!
SvaraRaderaKram och ha en fin helg!
Klok formulering, undvikande. Ska lägga den på minnet:-)
SvaraRaderaHåller med Saltis, att aldrig dra en vit lögn beror nog på att man inte har riktig social koll.
SvaraRaderaTror aldrig ngnsin på brutal ärlighet i alla situationer. Nej, inte...
Trevlig helg!!
Bra exempel det där med presenter. Fick till exempel av Minstingen för ett par veckor sedan en porslinfigur som hon köpt av grannen på deras tag sale. Hon hade fått några cent av mig och jag trodde hon skulle köpa sig en liten leksak. Istället väljer hon en sak som hon trodde jag skulle tycka om. Då kunde jag givetvis inte säga att den var ful utan tackade för att hon var så gullig!
SvaraRaderaSaltis:
SvaraRaderaJa, den som är fullständigt uppriktig är antingen full eller så har vederbörande Asbergers syndrom. Om det inte är ett litet barn som ser att kejsaren är naken, förstås, haha!
Här blir 286-årskalas i morgon med tårtkalas vid 15-tiden. Välkomna, åtminstone per skajp!
Simone:
Visst är det så att man slingrar sig med vita lögner! Gösta Ekman gick i min skola på 50-talet och kom ibland för sent enligt en av våra lärare. Han hade alltid mött en arg hund på vägen! Hans fantasi utvecklades sedan till det bättre...
Taina:
SvaraRaderaJust till barnen måste man verkligen uttrycka sitt varma tack - även om man själv tycker grejen är ful.
Dom är ju så genuint lyckliga givare, ungar! Och vem är jag då att knäcka den glädjen - det blir men för livet! Här är den vita lögnen i högsätet!
Så fint du har illustrerat inlägget :)
SvaraRaderaChristina:
SvaraRaderaTack, sånt begriper ju du bäst, så det blir jag glad för!
Underbar bild den sista! Jag tror ocskå att det hör till väluppfostran och normal artighet att man tackar och blir glad för presenter man egentligen inte gillar.
SvaraRaderaJag vet hur oerhört besviken och ledsen jag blev när min mamma fick en jumper i födelsedagspresent av mig som jag stickat i hemlighet i de tidiga tonåren och vägrade att sätta den på sig. Hon gick direkt till garderoben och la den längst in i en låda och sa inte tack en gång.Jag kommer t.o.m. ihåg att den var blågrå och med flätstickning... Det var 60 år sen.
Nej, en liten vit lögn hade nog suttit bra vid det tillfället.
Musikanta:
SvaraRaderaDen enda nytta(?) ett sånt beteende har med sig är att den som blir utsatt förhoppningsvis inte gör likdant mot nån annan eftersom den vet hur illa man far av det. Faran är dock att den som blir utsatt slutar att ge bort med hjärtat överhuvud taget för att inte riskera samma sak igen. Gissar att du blev väldigt försiktig med presenter till din mamma sedan.
Bra uttryckt där med relationsmaskineriet. Vita lögner behövs ibland.
SvaraRadera