söndag 27 februari 2011

Fullt i garderoben?

Svar: Ja.
Allt för fullt. Snart dags med en rensning, jag gör en sån litet då och då, faktiskt. Det finns vänner som gärna vill överta och jag övertar andras avlagda emellanåt. Det blir ju nykommet för oss bägge vilket jag tycker är bra. Men det finns saker jag gärna tjuvhåller på och där delar av lagret är många decennier gammalt, nämligen sjalar och scarves.

Emma i Skottland visar idag en bild på sin käre bananodlare när han uppgivet betraktar hennes i hans tycke alltför stora lager av sjalar. Men ett stort lager av sådana, i jämförelse billiga delar av garderoben, kan kompensera för brister i andra avseenden.

För ett antal år sedan gick jag en utbildning under en vecka med boende på hotell. På dagarna var vi ute i ganska dåligt väder klädda i oömma varma plagg utan all elegans. På kvällarna åt vi middag tillsammans på hotellet eller andra betydligt "bättre" lokaler. Jag hade med mig en liten övernattningsväska och en skrynkelfri kombination av top och ett par byxor - och ett antal scarves och sjalar. Mot slutet av veckan tittar en av de andra kvinnorna på mig med lyfta ögonbryn och anmärker: "Värst vad du har mycket finkläder med dig!" Inte ens hon hade sett att jag hade samma hela tiden, bara olika scarves!

Man vet aldrig när man får användning för en viss sjal i en viss färg.  Så, Emma, håll på lagret!

Utlandet på en dag

Bor man nära en gräns är det enkelt att göra en utlandsresa på en dag. I Skåne bor man nära gränsen till Danmark. Så det var till Danmark Marianne och jag åkte på fredagen närmare bestämt till Humlebæk och Louisiana, det vackra konstmuseet där.
Fastän vi hängde på låset var det redan en lång kö till den vanliga entrén men den gick vi förbi eftersom jag sedan minst 25 år har årskort och kan ta med en gäst. Just nu pågår den stora och mycket omskrivna Picasso-utställningen, Fred och Frihet. Den tar fasta på Picassos engagemang i politik och fredsarbete där han bl a lyckades reta amerikanerna med sitt medlemskap i franska kommunistpartiet till den milda grad att han nekades visum till USA. Ryssarna gillade inte hans konst och skrev honom på näsan att den inte var socialrealistisk nog. Då svarade han att att han inte gav dom råd om ekonomi och dom kunde låta bli att lägga sig i hur han målade.
Man fick inte fotografera på utställningen så bilderna är från nätet och inte särskilt bra.

Den här bilden, Likrummet, från 1945, möter en där utställningen börjar. Den handlar om en spansk republikansk familj som hade dödats i sitt kök men bilden målades just när de första fotografierna från koncentrationslägren började spridas över världen. Därför fick den en mera universell betydelse.

Duvan som fredssymbol kom att pryda många affischer inför fredskongresser på olika håll i världen.


En av recensionerna av utställningen, den i Helsingborgs Dagblad av Linda Fagerström, ger ord för en väldig trötthet över mansgriseriet i Picassos kvinnoskildringar. Jag håller med Linda F i det mesta och tycker att man i vissa av utställningens delar uttrycker sig aningslöst om hans dyrkan av moderskapet och helt ignorerar objektifieringen av kvinnor som jag uppfattar som cynisk och gubbsjuk. Han är förvisso inte ensam om detta i konsten men det ÄR tröttsamt.

Den andra utställningen vi såg var Walton Ford - Louisiana Contemporary. Ford är amerikan, född 1960 och målar djur, ofta i dess naturliga storlek. Målningen av sultanens noshörning som gavs till påven är därför enorm! De skildras i ett sammanhang, ofta ruskigt och symboliskt. Och värst av alla djur är människan, visat i olika försåt i bilderna. Skeppet som medförde noshörningen förliste och djuret som var kedjat kunde då inte rädda sig simmande utan drogs ner i djupet och drunknade.

Bilden av pantern handlar om en förrymd panterhona från ett zoo i Schweitz som jagades och dödades.

När okapin slickar på honungen kommer den att utlösa geväret och skjuta sig själv

Hemingway skadsköt en sabelbock som han inte kunde få tag i sedan och skrev om hur dåligt han mådde efteråt.
Bägge utställningarna är sevärda. Picasso gav inte mig mycket nytt men den är imponerande stor.

Walton Ford var en skakande upplevelse och lockar till mera. Otroligt detaljrika bilder som kräver tid att ta in och till sist får man hjärtat i halsgropen när man ser vad som egentligen händer.

Vi tog oss tid hela dagen, Marianne och jag. Vi åt Louisianas goda buffélunch, vi fikade och tog en runda i museibutiken innan vi vände hemåt.

Marianne hade sin fina kamera med och jag hoppas hon visar några bilder från Walton Ford. Jag avslutar med en meditaionsbild från en annan avdelning på Louisiana. Var så goda och njut!

fredag 25 februari 2011

Fredagstema: När kvällen faller

Annika har satt ämnet denna fredag igen.
Jag tänker berätta om hur just denna kvällen föll! I morgon kommer  Marianne och kanske även jag att berätta om hur själva dagen var och med risk att hennes tävling blir saboterad kan jag berätta att kvällen började mörkna när vi återvänt till svensk jord efter en hel dag utomlands. Vi färdades per Saab på tvären över nordliga delar av Skåne till min hemby. Innan jag vinkade av henne vid tåget till Älmhult hann vi med en blixtvisit hos våra katter och min gubbe. Att Marianne är en kattmänniska visade Sonja som inte var sitt vanliga blyga jag utan direkt hälsade artigt. Olga delade som vanligt generöst med sig av sin vita päls. Mariannes godingar lär ha mycket att läsa i kvällstidningen idag efter att matte kommit hem.

Marianne har haft längre resa än jag idag och anledning att vara tröttare men skulle ändå hem och laga middag - som väl snarare blev supé, skulle jag tro.
Ändå kände maken och jag inte för att vänta längre på mat så det blev hämtpizza till Rapport och kaffe till På Spåret. Jag kunde Panama City på 10 poäng och Teddy Roosevelt men det var nästan det enda idag. Jo, några stjärnbilder också. Olga tyckte det var perfekt med en stilla fredagskväll på mattes mage i soffan.


Till slut har jag dock rest mig - till Olgas besvikelse - och förflyttat mig till datorn och avslutar härmed fredagstemat för denna månaden. TACK Annika och välkommen i mars, Ewa!

onsdag 23 februari 2011

Läsning som berör

För ett tag sen berättade jag att jag läste Jaqures Werups senaste bok Medan jag levde. Nu har det gått en tid och jag har funderat en hel del över den; den har berört mig, uppenbarligen. (Det är väl åldern, haha.)
Så letade jag på youtube efter klipp med hans diktläsning eller musik. Det finns nästan ingenting, litet konstigt tycker jag nog, men det här stämmer med det han förmedlar i boken.




När jag nu ser Lil Lindfors måla läpparna tänker jag på vad jag upplevde häromdagen; det har också med min höga ålder att göra.
Jag skulle inhandla ett nytt läppstift, samma sort och färg som senast, tänkte jag. Jag råkade komma ihåg det i en av de affärer som för sådant och mitt läppstift finns i deras självplockningsavdelning. Förut har det funnits i lagom ståhöjd, nu var det nerflyttat till ca 30 cm från golvet. Jag gjorde ett par tappra försök att huksittande försöka hitta mitt önskade färgnummer. Förgäves.
Sitta på huk har jag aldrig kunnat efter ca 10-årsåldern. Det gör vansinnigt ont i mina ben efter ca 15 sekunder; syrebrist i musklerna? Sen är jag både astigmatisk, närsynt och ålderssynt och har progressiva glasögon som fungerar perfekt i alla andra kroppsställningar till allt från att träda på nålar till att köra bil eller simma under vatten. Men att sitta på huk med stormvärkande ben och försöka läsa millimeterskrift NERÅT gick bara inte. Jag hade behövt lägga mig ner på magen och den underhållningen kände jag inte för att bjuda på just då.

Så jag gick till en annan affär med varorna i kundhöjd.

Angeläget!

Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Pressa FN genom att signera här!

Kompisar?
 Nog är det väl hög tid att både EU och USA börjar välja sina kompisar litet mer noggrant?

tisdag 22 februari 2011

En av mina idoler!

Anna Fair and True hade detta klipp häromdagen. Jag vill gärna sprida det ännu mera. Jag har skrivit om honom förut. Hans Rosling, en favorit, delar med sig av sin enorma entusiasm och tro på mänskligheten. Jag har sett och hört honom i verkligheten, det är helt underbart! Dessutom är han svärdslukare...
Han har en hemsida med massor av kul saker att titta på.


söndag 20 februari 2011

Konstlördag

I januari skrev Musikanta om sitt besök på Norrköpings Konstmuseum där hon sett utställningen med verk av Randi Fischer, kvinnan i den grupp konstnärer som fått beteckningen 1947 års män. 40-talist betydde då inte detsamma som nu!

Nu är utställningen i Lund på Skissernas Museum dit jag styrde kosan i går.
Jag fick bekanta mig med en konstnär med stor bredd och djupt engagement. Randi Fischer betecknades som en av de mest begåvade i gruppen som deltog i utställningen Ung konst 1947 men osynliggjordes sedan genom beteckningen 1947 års män! Hon hade en gedigen utbildning och behärskade många tekniker. Hon kom att göra en mängd glasmålningar och andra stora offentliga konstverk i bostadsbyggnader och kyrkor.

Nyligen återfanns en muralmålning i Seminarieskolan i Landskrona bakom en vävtapet! Det uppdraget vann Randi Fischer 1951. Från hennes skisser har en annan konstnär, YlvaWesterlund, återskapat verket så att vi kan se det på utställningen. Förhoppningsvis kan originalet framöver restaureras! Jag blir väldigt upprörd över tilltaget att måla över ett konstverk på det sätt man gjort i Landskrona och betecknar det som ren vandalism!

Det finns ett flertal bilder på Musikantas inlägg. Jag visar bara några få här.

Negerbruden

Teateraffisch som fått extra liv pga spegling i glaset!
1968 gjorde Randi Fischer en lekskulptur som väckte mycket ont blod i insändarspalterna. Man saknade den förut så vackra gräsmattan!  Jag gissar att barnen gillade skulpturen mer!


Jag hann med ett besök på Lunds Konsthall också. Den får utstå mycket kritik för "obegripliga" utställningar och för få besökare. Jag kan inte ge ett övergripande omdöme, därtill ser jag inte många utställningar nog, men jag blir sällan besviken och aldrig irriterad, i alla fall. Just nu heter utställningen Escape, (det finns 43 bilder på länken) alltså Flykt. Den är resultatet av ett tvåårigt samarbete mellan 4 konsthögskolor i Malmö, Braunschweig, Lissabon och Ramallah. Det är väldigt inspirerande att se alster av så många kreativa ungdomar från olika håll i världen. Objekt, installationer och videor som man kan ägna timmar åt att betrakta och meditera över! Den här installationen, Edens hål, av Thale Vangen från Malmö Konsthögskola tyckte jag bl a om.



Om mindre än en vecka far jag och Marianne i Älmhult till Louisiana för att se bla Picassoutställningen där. Ett stort antal recensioner har redan avhandlat den. Den häftigaste jag läst är den i Helsingborgs Dagblad av Linda Fagerström, som fö skrev sin doktorsavhandling om Randi Fischer! Den resan berättar vi om sen.

fredag 18 februari 2011

Fredagstema: Jag och mina datorer

Annika i Reston har gett oss ämnet "Du och din mobil/dator/padda/läsplatta/iPod" denna fredag. Jag tillåter mig att rationalisera rubriken en aning då de tre mackapärer jag tänker belysa alla är datorer.
Jag har en stationär mac, en imac, 24 tum, ca 2 år gammal.


Det är min tredje helt egna mac; hur många huset har och har haft har jag tappat räkningen på. Mina två tidigare har varit bärbara men när jag konstaterade att jag praktiskt taget aldrig flyttade dem valde jag en rejäl stationär senast. Perfekt för att se operor från Metropolitans stora arkiv som jag prenumererar på, bl a eller för den delen SVT Play. Bloggar gör jag förstås på den också liksom skajpar och mycket, mycket annat.

Min älskade iPhone har jag berättat om nyligen och hur bedrövad jag blev när jag trodde den var försvunnen. Till all lycka var den inte det och nu har jag hämtat hem appen Hitta min iPhone så att jag kan lokalisera den från vilken dator som helst förutsatt att den inte är avstängd.
Den är min löshjärna med kontaktlista, kalender, anteckningar om allt mellan himmel och jord, nyttiga appar som svampbok, GPS, iBooks, Bluefire reader, reseplanerare och mycket annat. Den synkas med imacen ofta så att allt finns på ett ställe till. Jag hade en iPhone 3G förut i 2 år men bytte upp mig när 4:an kom. Den kan väldigt mycket mer, däribland face time, dvs videosamtal som jag har mycket glädje av. Jag hittade inte nåt fodral där den kan hängas om halsen förrän i Shanghai där jag inhandlade en liten sidenväska avsedd för just detsamma. Reskamraten och jag hittade en lång passage genom ett helt kvarter helt ägnat åt iPhone 4! Gissa om jag blev begeistrad!


Det har kanske också tidigare framgått att min julklapp i julas var en iPad. Jag har inte skaffat något SIM-kort utan använder den för surf bara här hemma eller annars där jag har wifi. Men den är laddad med massor med böcker från olika gratissajter och som bibliotekslån! Vill jag surfa ute annars har jag ju telefonen. I den har jag f ö också ett antal böcker - urpraktiskt om jag sitter och väntar nånstans och det går bra att läsa på den också även om paddan ju är överlägsen.


Jag är inte mycket för datorspel men med paddan kom några gratisspel som jag prövat. Ska kasta bort de flesta, de är inte något att ha.

Telefonen är bra som reservkamera om jag glömt den riktiga men det blir ju inte nån toppkvalitet även om 4:ans kamera är betydligt bättre än 3:ans.
Ringer gör jag inte mycket men SMS:ar desto mer. Tycker att jag stör mindre då. Jag betraktar mobiltelefonerande som en nödåtgärd och svarar aldrig om jag kör bil eller står i en affär. 
Hemma har vi dålig täckning inomhus och jag blir alltid irriterad när folk inte först provar att ringa på hemnumret.

Visst funkade livet utmärkt utan både dator och mobiltelefon men det är ändå fantastiskt hur världen förändrats och kommit närmare med den snabba tekniska utvecklingen. På 1960-talet bodde jag ett år i USA. Jag talade med familjen hemma i telefon EN GÅNG på hela året och det samtalet fick beställas en vecka i förväg. Å andra sidan finns det massor med handskrivna brev från den tiden.

Jag är glad för mina datorer i dess olika skepnader men vill inte att tekniken missbrukas. Missbruk är det, enligt min åsikt, med allt telefonerande offentligt, alla våldsspel som jag vet finns. För att inte tala om bedrägerier, planterande av virus och trojaner i andras datorer och hackande av hemsidor, spridande av onda rykten, lögner och hatkampanjer. Elaka kommentarer på min blogg har jag, tack och lov, inte råkat ut för - ännu. Sånt är för mig obegripligt och definitivt ett missbruk.

Utan dator hade jag inte kunnat blogga och då hade jag varit ett antal vänner fattigare! Och mindre allmänbildad, det är säkert! För man lär sig massor av alla er bloggvänner!
Nu hoppas jag alla får en skön helg och jag konstaterar att jag precis hunnit skriva fredagstemat under fredagen! Nu ska jag läsa vad ni andra har skrivit. F ö tror jag att Annika har den mest aktuella listan på fredagsbloggargänget.

onsdag 16 februari 2011

Onsdagsrecept

Tydligen har det varit ett blogg-initiativ att publicera ett recpt på onsdagar. Eftersom Saltis gjort det idag så följer jag exemplet och bidrar med ett av recepten från kinamatskursen i helgen. Jag väljer ett Sichuanrecept, Hui guo rou. Översatt blir det Fläsk lagat två gånger men Jia har döpt om det till Nu blir det kokta fläsket stekt.
Och det blir det faktiskt!
Under kursen var denna rätt mitt ansvar.

600 g sidfläsk med svål
200-300 g purjolök
1 msk saltade svarta bönor (dousi), finns på burk i asiatiska butiker
1 1/2 msk chili bean sauce                            -"-
1 msk socker
1/2 tsk mörk soja
1 msk olja
mortlad färsk ingefära, stor bit som en valnöt
2-3 spansk peppar

1) Kok upp vatten, lägg i fläsk och ingefära, koka i 20 minuter, tag upp, låt svalna och skär sen i 2 mm tjocka skivor.

2) Stek fläskskivorna  i oljan. När det börjar brynas, sätt till sockret ( jag tog bara en nypa!) och stek litet till. Häll bort överflödigt fett. Tillsätt sedan chilibönsås, soja, salta svarta bönor, och stek i 1 minut, därefter  strimlad spansk peppar (tag bort fröna) och sist snedskuren pujolök (ca 5 cm långa bitar). Stek tills purjon är lagom färdig.

Konsten är att lägga i purjon i det rätta ögonblicket så att fläsket också är precis färdigt samtidigt som purjon. En wokpanna med höga kanter underlättar.

Servera med ris.

Funderingar:
Personligen vet jag inte om sockret gör nån skillnad i denna rätt med kraftig smak. Vanligen sockrar jag ju aldrig mat. Jag minns dock ett tips från Tinas TV program. Hon menade att om man av misstag saltat för mycket kan man mildra det med en nypa socker. Inte vet jag om det hjälper, jag är alltid försiktig med salt. I den här rätten får man salt från soja och de salta bönorna och garanterat också i chilibönsåsen så det behövs inget extra.

Det var i alla fall väldigt gott!

tisdag 15 februari 2011

Tänkvärda ord

Just nu läser jag Jacques Werups "Medan jag levde". En, som det förefaller, uppriktig bok av en man från min barndoms stad, född samma år som jag men uppväxt i en helt annan miljö. Han har hela livet varit besatt av tankar på döden och ännu mera så nu när han har en allvarlig hjärtsjukdom. Jag har aldrig sett Werup på scenen, bara hört honom i radio, och inte precis lockats av hans poesi. Boken har fått översvallande recensioner och ses som författarens farväl till karriären och livet.
Jan Troell har spelat in en dokumentärfilm om Werup som ska komma i SVT.
Boken är mycket läsvärd om än stundtals litet seg.

Ett citat är särskilt välformulerat:

Den är märklig, vår vådliga sällskapsresa genom existensen  Vi kan skaffa oss ett parlörlexikon för att hitta vägen till stationen eller apoteket, kanske också hem till en fast adress, men resan slutar ändå illa; ingen har överlevt den. 

 Ett annat, och mera rakt på sak, sätt att uttrycka sig hade Astrid Lindgren i sin telefonhälsning till sin väninna: 
Döden, döden!


Men ännu lever jag och hoppas fortsätta ett tag till.










måndag 14 februari 2011

Hjärtedag

Alla Hjärtans dag borde det vara alla dagar, förstås. I alla fall i den bemärkelsen att vi tänker vänligt om varandra och talar om det litet då och då. Men så klart blir man extra glad för en liten hjärtformad ask med goda praliner en dag som denna - sånt ska man ju ransonera för hälsans och viktens skull. Maken hade en med sig hem. Men innan jag hann sätta upp ett förvånat ansikte bekände han att han fått den
själv - av sin omtänksamme chef. Chefen hade köpt till allihop; det tycker jag var vackert tänkt. Han lämnade en brasklapp:"Jag har inte pratat med de andra sektionscheferna så ni behöver ju inte berätta".

Anne-Marie i Kalifornien hade på sin blogg uppe ett ämne om sättet i USA att ideligen säga "I love you" och att kalla främmande människor för honey eller älskling. Det blev en brokig diskussion bland kommentarerna som var ganska kul att ta del av. Vissa tycker att vi ska ta efter amerikanerna, andra att de är överdrivna.

Kontentan är nog ändå att språken är olika liksom kulturerna  och att intetdera är bättre eller sämre än det andra. Till syvende och sist är det inte heller vad man säger utan vad man gör som spelar störst roll. Kroppsspråket avslöjar mer om vad man menar än vad man säger!
Vilket inte hindrar mig från att hjärtligt önska er alla en fin dag i dag och alla kommande dagar!

lördag 12 februari 2011

Fredagstema: I mina kvarter

Innan jag gav mig iväg i förmiddags för kurs i kinesisk matlagning tog jag en tur i "mina kvarter" som Annika menar att vi ska göra i veckans fredagstema.

Solen sken och himlen var blå och det var ca -10° kallt. De imponerande snömängder vi haft har töat bort men vi har fått litet puder senaste dygnet.  Egentligen skulle man stannat hemma och gått på långpromenad...

Nå. Nu blir det några bilder på hur det ser ut där jag bor i norra Skåne i en liten ort mitt skogen. Området jag bor i är byggt under 60, 70 och 80-tal. Vi flyttade hit 1978. Alla trädgårdar är uppväxta och många är omplanerade en eller flera gånger, andra bara "utvecklade" under åren. Skogen har vi runt om oss vart vi åker eller går. Oftast skyddar den oss för den blåst jag är så glad att jag slipper det mesta av sen jag flyttade från slätten hit upp!

Det här ser jag i backspegeln när jag backar ut från carporten.

Alla hus har individuell prägel även om många kan identifieras som typhus från de många olika fabriker som gjorde monteringsfärdiga hus under de decennier då området byggdes upp. Vi hittade inget som passade oss så det blev ett sk "lösvirkeshus" som byggdes på plats. Det var inte modernt med både källare och hög takresning på den tiden. Tyvärr går det ju, enligt min mening, allt för mycket mode i både material och planlösningar; inte allt som är "inne" en viss tid är särskilt praktiskt.

En gammal gård har fått vara kvar som bostad med sin gårdsplan och ett par uthus. Det finns något gammalt hus till och man har behållit stora gröna områden obebyggda. Det har legat ett trädgårdsmästeri intill oss och vårt hus är byggt där jordgubbsodlingen en gång fanns.

Överallt är skogen inpå med många stigar och flera belysta slingor. Jag noterar att jag bara fått med raka gator men de flesta går i krok och det är inte alltid lätt för besökare att hitta rätt utan en noggrann beskrivning.

Ca tre km har jag till centrum med affärer, banker (två stycken!) apotek (ett styck; inte f-n kommer det hit nån och öppnar ett till. Vill vi välja kedja får vi köra ett antal mil!) bibliotek, järnvägsstation, fik (två), pizzerior (tre!), asiatisk krog, kiosker och en hel del annat, bl denna skrotskulptur av Leif Lilja på torget. Den ska röra sig med hjälp av vatten men inte denna årstiden, förstås. Det är inte mycket man måste åka härifrån för att göra eller skaffa i vardagen. Men det går snabbt att komma till större orter, till Köpenhamn tar jag mig på två timmar med ett tågbyte.
Efter fototuren for jag iväg till Billesholm och min matlagningskurs. Vi var ett glatt gäng och på fyra timmar åstadkom vi en rad läckra rätter, det mesta i Sichuan-stil med mycket kryddor. Vi blev uppvaktade av Helsingborgs Dagblad och journalist plus fotograf inbjöds att smaka vilket de inte kunde motstå. Sen åt vi alla så magarna stod i sju hörn och en put!



Härmed önskar jag alla en god fortsättning på helgen!

fredag 11 februari 2011

Ett trefaldigt skånskt leve för Sonja!

Idag har Sonja födelsedag! Hon blir tre år och har gratulerats av gudmor i Vänersborg både per mejl och SMS. Det är ingen ide att ge henne tårta, hon äter bara sitt torrfoder. Men godispiller gillar hon och där har tilldelningen varit generös idag. Olga, hennes snart 13 år gamla tant, har firat henne med en rejäl portion hjortkött så nu har hon däckat för att smälta allt det goda.

Här är båda damerna när Sonja drygt 3 månader

Här är hon några månader senare

Och så här stilig är hon nu!
Det här blir dagens inlägg. Fredagstemat ber jag att få återkomma till senare i helgen!
Det har varit för mycket ack så kära gudmorsplikter och Egypten-nyheter för att jag skulle kunna koncentrera mig på mina kvarter i dag.

torsdag 10 februari 2011

Vårt första möte

Nu har vi träffats för första gången, Linn och jag. Ett antal paket till storebror Karl plus en lekkamrat höll honom ganska sysselsatt så att den lilla damen och jag fick tid att bekantas. Tyra Tax ville förstås vara med på ett hörn och kelas ordentligt också. Men jag har ju två händer...





10 åring med vuxen röst!

Tvåan i 2010-års tävling, America´s got talent, är Jackie Evancho, född 2000 i Pittsburgh. Jag har hittat henne via ett par andra bloggare, senast Musikanta. Bara 10 år gammal låter hon redan som en vuxen mezzosopran och är igång med sin karriär. Måtte den inte spricka; det kan inte vara bra att hoppa över barndomen! Man kommer att tänka på Jussi Björling som också började tidigt, sjöng bäst av alla men nog inte var lyckligast och slutligen brände ljuset i bägge ändar.

onsdag 9 februari 2011

Varvet baklänges och avlidna mollusker

Dagen började med ett samtal till försäkringsbolaget där damen från igår blev väldigt glad att jag ringde. "Så skönt med ärliga människor!" sa hon. "Men det var jag övertygad om redan i går så jag har redan skickat pengar till dig. Jag skickar ett inbetalningskort så kan du skicka tillbaka dom."

Sen blev det besök i Teliabutiken där en vänlig själ låste upp min telefon utan kostnad. Så där, nu kände jag att jag var på banan igen.

Polisanmälan kunde jag justera via nätet.

Jag poängterar gärna att bemötandet både på Telia och försäkringsbolaget var  av högsta klass. Inte behövde jag vänta i telefonkö heller, konstigt nog.

Jag kände mig så lätt om hjärtat att jag gick på kafé och åt en fastlagsbulle innan jag körde hem.

Nu har jag installerat appen Hitta min iPhone och kollat att det funkar. Via den kan jag få en karta med telefonen utsatt inom en viss radie, få den att ge ljud ifrån sig även om den är i tyst läge, låsa den med en kod eller helt enkelt radera allt innehåll (som kan hämtas tillbaka om telefonen kommer tillrätta). Jag har också aktiverat en låskod som låser telefonen efter 15 minuters inaktivitet. Allt efter förslag från käre nevön.
Jag trodde att hitta-funktionen var en sådan man kan läsa i tidningen om där man visar var man är så att kompisar (eller i värsta fall tjuven) kan hitta en men det är det INTE. Bara jag själv kan hitta telefonen med en kod från en dator eller från min iPad.
Paddan kan även hittas på samma sätt om den befinner sig i ett trådlöst nätverk (wi-fi) eller har ett sim-kort installerat.

Eftersom det är onsdag så kommer fiskbussen från Göteborg. Jag handlade fisk till två middagar, stekt sill (obs, inte strömming!) och varmrökt lax. Eftersom jag fortfarande var lätt euforisk slog jag till på nåt mystiskt dom hade idag, knivmusslor. Jag älskar vanliga blåmusslor och jag fick med ett recept på hur de skulle lagas till med vitt vin, lök, vitlök och citron. Det skulle kollas att de stängde sig som vanliga musslor. Ursprungsmärkningen visade att de kom från Holland så jag tyckte resan var acceptabel. Tre gånger så dyra som blåmusslor men det var ju kul att pröva nåt nytt, tänkte jag. Kvickt hem och ut med filurerna i vasken.


Men det blev en besvikelse. EN ENDA kunde jag få att stänga sig hur jag än knackade dem i diskbänken, resten verkade vara avlidna allihop. Jag var tidigt ute idag och hann tillbaka till bussen med eländet och fick mina pengar och en ursäkt. Det var den enda paketen dom hade och det var en ny sort även för personalen. Gissar att det blir litet diskussion på firman om produkten.  Den enda som verkade riktig kokte jag enligt instruktionen och smakade - rätt seg och tråkig, ingen höjdare alls. Definitivt inte värt pengarna. OK, den här smakbiten fick jag ju gratis. Annars gillar jag det mesta ur havet, med eller utan skal.
Den som vill läsa om knivmusslor och andra havets invånare lämpliga att inmundiga kan göra det här.

Jag tröstade mig f ö med ett hg färska räkor, fulla med rom och underbart fräscha med precis lagom sälta. Jag knaprade i mig dom innan jag tog itu med sillen som också var mycket god med persilja emellan fileerna, kokt potatis och wokade grönsaker till.

tisdag 8 februari 2011

Helt hysterisk...

..blev jag när jag inte kunde hitta min mobiltelefon idag vid lunchtid. Jag letade och ringde till den, gång på gång - inte ett pip. Och jag visste att den var fulladdad.
Jag mindes precis när jag sist använt den i går kväll på ett trevligt möte på biblioteket med konstföreningens aktuella utställare, Bente Brosböl Hansen. Hon är 17-faldig världsmästare i drejning! Exempel på hennes vackra keramik kan ni se här från en utställning för några år sedan.
Vi tittade på bilder i min telefon på internet på hennes magnifika Maine Coon-katt och på mina älsklingar, förstås.

Jag tänkte att jag kanske glömt telefonen på biblioteket och ringde dit. Nej.

Jag letade i bilen. Ingen telefon.

Ringde maken och beklagade mig. "Så går det när man inte håller i grejorna. Vi pratar om det när jag kommer hem".

Första tanken är då att någon stulit den på biblioteket om jag nu lagt den på ett bord där. Vad göra?
Jag har INTE använt mig av tjänsten som nu finns att lokalisera min telefon. Jag vill inte bli lokaliserad.

Snabb koll av saldot via nätet. Nej, ingen har ringt sen igår med den, tack och lov för det.
Sen ringde jag Telia som stängde den för samtal. Därefter försäkringsbolaget. Självrisk 1500, resten får man ut på en telefon som är yngre än ett år. "Men du måste göra polisanmälan".
Polisanmälan gör man numera kvickt och lätt på nätet så det blev fixat.

Fem timmar senare kommer maken hem, räcker fram telefonen och undrar om det är den jag letar efter.
Gissa om en sten föll från mitt bröst.

Han hade letat ORDENTLIGT i min bil, det första han gjorde, och hittade telefonen på golvet till höger om passagerarsätet.

Men HUR hade den hamnat där? Jag drar ju alltid igen blixlåset på handväskan just för att inget ska trilla ur!
Men i går hade jag en fin broschyr som jag inte ville vika och som stack upp ur väskan så det gick inte att stänga den, det tog en stund innan jag kom på det. Så telefonrackaren hoppar ur och ner från sätet och gömmer sig på golvet. Där jag inte hade en tanke på att leta.


Face time med Ella i NY på nyårsafton.
I morgon blir det besök i teliabutiken för att få igång telefonen igen och avbokning  av skadeanmälan till försäkringsbolaget. Polisanmälan har jag redan återtagit via internet även om det knappast var nödvändigt - ingen skulle ens ägnat en gäspning åt den.

OM nu telefonen hade varit stulen så vore det tråkigt och en onödig utgift för självrisken. Den var inte avstängd heller så en eventuell tjuv hade fått en massa telefonnummer och adresser, bilder och anteckningar och hela min kalender.
MEN eftersom jag regelbundet synkar telefonen med datorn så hade jag haft kvar uppgifterna själv att lägga in i en ny iPhone.

Jag älskar min man och min iPhone!

måndag 7 februari 2011

Välkommen!

Ber att få presentera min purunga guddotter, Karls lillasyster Linn.
Född den 4 februari 2011, precis lagom tung och lång och med hattnummer 34.

fredag 4 februari 2011

Skrattar bäst som skrattar sist

Sitter och tittar på På spåret. Man efterlyste ett gammalt ord för barnmorska. En av de tävlande letade i sitt minne och kom fram till nåt som liknade "sköka" och blev utskrattad. Men han for så klart efter ackuschörska! Men jordemor duger ju också.

Fredagstema: Is!

Annika i Reston  är februaris temadirigent. Många av oss kan nog skriva om is denna vinter, inte alla med entusiasm, kanske. Isen på underlaget skördar massor med brutna armar och ben.
Själv nyttjar jag broddar på skorna, har inte lust att bryta mig. Hörde om en dam, kanske 10 år yngre än jag som klagade på halkan och fick rådet att skaffa broddar. "Broddar! Aldrig i livet! Skulle jag ta på mig broddar som en gammal kärring?" Det är inte utan att man unnar henne åtminstone en liiiten spricka i någon kroppsdel...
Det är inte heller bra att istappar trillar i huvudet på folk och stora issjok ner på parkerade bilar med tråkiga konsekvenser.

Från USA får vi nog livliga beskrivningar av isstormar, eller? Den första sådan därifrån som jag fick mig till livs var av min ena syster som bodde ett antal år i Williamsburg på 1970-80-talet

Roligare är det då att utnyttja isen till att åka skridskor på eller att borra hål i och dra upp fisk - som Karin och Uffe gör på Åland (fast inte denna veckan, nu vandrar dom på Madeira istället).

Denna vinter har jag inte varit så flitig att fotografera istappar fastän vi hade praktfulla sådana för några veckor sedan från uterumstaket. De nådde ända ner till marken.

Förra vintern tog jag den här bilden hos en god vän.


För någon vecka sedan fick jag ett bildspel per mejl från en god vän på verklig IS! Bilderna är från en ort i Schweiz, Versoix, men jag har inte kunnat hitta vem som tagit bilderna eller datum.



Efter att ha sett dessa bilder från Versoix känner jag att vi inte har så mycket att beklaga oss över vad beträffar is! Vi borde kunna tackla farligheterna lätt som en plätt (bl a med broddar - det är vetenskapligt bevisat effektivt enligt ett TV-inslag häromdagen!) och njuta av skönheten och rekreationsmöjligheterna.

torsdag 3 februari 2011

Water, water everywhere

Häromdagen skrev Margaretha om vattenproblem och citerade "The Ancient Mariner", en 1700-talsdikt av Coleridge, som börjar :

Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

Själv fick jag en barndomsflash av en födelsedag (13 eller 14-årsdagen?)  när jag och mina systrar, i så fall 10 eller 11,  fick en grammofon och tre EP-skivor, en med Elvis Presley, en med Tommy Steele och en med Ulf Peder Olrog. Man kan lätt föreställa sig hur vi spelade dessa låtar om och om igen. Det tog lång tid innan vi fick fler. Jag fastnade omedelbart för Tommy Steele. På den tiden var det rivalitet mellan Elvis och Tommy, båda var lika stora i flera år tills Elvis drog ifrån i rockvärlden och Tommy övergick mer och mer till att bli en bredare artist fr a inom musical-världen. Uppenbarligen var det hälsosammare...

Men så här sjöng han om vatten på min första skiva!




Min nästa skiva var en LP-skiva med Harry Belafonte som jag köpte billigt begagnad.

Efter 18-årsåldern var det i stort sett bara klassiskt och opera som gällde och så är det fortfarande - även om man kan bli nostalgisk ibland.

I dagarna är förstås Jussi som gäller.