onsdag 29 september 2010

Hästar, Pop-art och underkläder

Ytterligare en blöt dag i NY om än inte lika ihållande regnig som gårdagen. Allt fuktigt, inget torkar ordentligt.
Lexington Avenue-tunnelbanan söderut tog mig till SoHo. Där hittade jag snart till 13 Crosby Street och Dutesco Art. Trots att jag var en kvart för tidig var dörren öppen och jag välkomnades som dagens första besökare av en mycket vänlig gallerist som visade och förklarade en lång stund innan jag själv kunde gå runt bland dessa helt förtrollande bilder av The Wild Horses of Sable Island.
Sable Island hör till Kanada och har kallats Atlantens kyrkogård. Massor av fartyg har förlist sedan 1500-talet kring denna sandbank, ca 40 km lång och bred som Central Park som sticker upp ur havet utanför Nova Scotia.
Det enda landlevande däggdjuret där är dessa hästar, ättlingar sedan man skeppade dit dömda fångar och möjligen också från skeppsbrott. Numera bor några enstaka personer där, alla anställda vid väderstationen eller för att bevaka platsen och hästarna. Det råder annars besöksförbud. Det har varit svårt för fotografen Roberto Dutesco att få tillstånd att resa dit men numera anses han bidra till bevarandet av ön och hästarna och hans bilder visas över hela världen. I galleriet i Soho har denna utställning pågått i 10 år, den längsta tiden en fotoutställning pågått i NY om jag ska tro galleristen.
När jag gått runt bland dessa fascinerande bilder i en timme kom galleristen och hämtade mig för att jag skulle få träffa Roberto D. som just kom in på galleriet efter att ha återvänt från en ny resa till Sable Island. Bilder utlovas så småningom. Jag avstod från att köpa någon hästbild. Den billigaste kostade 4000 dollar...
Två utställningar kan jag orka med på en dag så jag fortsatte till Morgan Library Museum där det visades bl a en Roy Lichtensteinutställning som jag verkligen uppskattade.
Under återtåget till East Upper Side mellanlandade jag på Victorias Secret där man blir VIP-behandlad av söta flickor när man handlar BH fast man är en gammal gråhårig tant.
Kvällens övning i form av ätning på fin fiskkrog i SoHo för Saltis och mig berättar säkert hon om.
Gott var det och trevligt hade vi!

måndag 27 september 2010

Matisse och ösregn

Tack vare tips från Saltis och M köpte jag en "time ticket" via nätet i går kväll till MoMa´s
Matisse-utställning. Det visade sig rädda min dag. Det ösregnar och kön till MoMa sträckte sig  runt hörnet från 53:e gatan till långt upp på Avenue of the Americas. Med biljett i nypan seglar man förbi alltihop och rakt in.
Utställningen visar konstnärens betydande vidareutveckling ungefär under åren för 1:a världskriget.
Vad som särskilt intresserade mig var beskrivningen av tillkomsten av skulpturreliefserien The Back I-IV. Jag såg verket första gången på Tate i London på 60-talet och sedan i skulpturträdgården här i NY på MoMa och vill alltid hälsa på den. Förra året berättade jag om den och visade en bild i ett inlägg när jag kommit hem från mitt NY-besök den gången.
 Matisse arbetade i många år med serien där han för varje ny version utgick från den förra, tog bort, la till och förenklade.
Repliker fanns i utställningen, tack och lov, för skulpturträdgården var stängd i dag, antagligen för att det regnade så. Gissar att det blir såphalt på stenläggningen där ute då. Annars hade det blivit sorgligt att inte få säga hej till en gammal favorit!

Efter en god lunch på museicaféet fortsatte jag med att se på ett par utställningar till innan jag gav mig ut i ösregnet igen. I en sal fick jag syn på en ung dam med en axelväska lik min, en vaxduksväska från 10-gruppen. Hon la märke till min och pekade på den när hon passerade mig och sa: "I like your bag!"
Jag kommenterade på svenska att det ju var klart att 10-gruppen skulle mötas på MoMa. Tjejen visade sig vara amerikanska men på museet med sin svenska väninna som gett henne väskan. Så vi poserade tillsammans med våra rätt iögonenfallande väskor!
 Hoppas Saltis kan lägga ut bilden på sin blogg, annars blir det när jag kommit hem och har litet mer tid framför min egen dator - här snyltar jag. I och för sig har jag min iphone med det är litet jobbigt att blogga i det lilla formatet.
En besvikelse bjöd dagen hittills på. Jag gick till Apple Store för att köpa ett fodral till min iphone 4. DOM HADE INGA! Helt slut. Suck. Och jag som trodde jag skulle kunna få här ett som har upphängning så att jag kan ha telefonen om halsen. Men nix, pix.
Tänker dock överleva även detta.

söndag 26 september 2010

DUMBO ART FESTIVAL

DUMBO ART FESTIVAL i Brooklyn går av stapeln den här helgen och dit styrde vi kosan idag, Saltisfamiljen, två andra familjer med barn i samma ålder som Ella och så jag. Vi gav oss i iväg på förmiddagen och kom hem vid 18-tiden. M kommenterade då att så länge hade han aldrig varit på konstutfärd utan att ha sett nån "riktig" konst! Dvs vi har mest koncentrerat oss på att roa de tre barnen vilket det fanns många chanser att göra. Kronan på verket var nog konstgaraget där alla ungar kunde få måla och dekorera av hjärtans lust - och det gjorde "våra" tre. Efter väl genomfört värv kunde vi alla, mer eller mindre färgskimrande fortsätta. Vi hörde olika sorters musik där vi drog fram, det var parad, skojförställningar och dans med stora uppblåsta plastbubblor. Bilder får ni säkert i massor på Saltis blogg.

Vi åt lunch på ett synnerligen barnvänligt ställe, Buddy´s, där akustiken påminner om den på en rangerbangård så att ett barnskrik mer eller mindre spelar ingen roll. Ungarna förses med papper och kritor och kan underhålla sig medan dom väntar på mat. Ella och jag åt massor med pannkakor och hjälptes åt att rita gubbar.

Trots att vi hade tre livliga barn med var det inget av dom som blev borttappat - utan jag. På ett ställe visades en jättefin gammal karusell från 1922 med hästar och musik. Alldeles nyrenoverad och glänsande ställdes den nu ut inför att nästa vår placeras i Brooklyn Bridge Park. Där blev jag så fascinerad att jag inte märkte när sällskapet försvann utan att jag visste vart de tog vägen. Jag läste på och tittade på bilder och när jag kom ut på gatan var dom borta! Efter en stund saknade dom mig i alla fall och M begrep ju att om hans gamla moster försvann så var ju karusellen rätt plats att leta...

Vi slog oss ner med en glass i gräset i parken vid East River mellan Manhattan Bridge och Brooklyn Bridge. Plötsligt kommer en man fram till mig och frågar "Are you married?" Jag tänkte, vad har han med det att göra, så jag svarade att inte förstod frågan. Då pekar han på M och undrar om jag är gift med honom! Nej, det är min nevö, svarar jag då, fortfarande utan att fatta vad karlen vill. Å, säger han då, jag frågar för att jag är ute och letar par till en TV show!
Jag brast i hysteriskt gapskratt men ingen annan hade ju hört vad han sa så jag fick förklara. Stackars M! Misstänkt för att vara gift med sin gamla moster. Förra året trodde ju tullpolisen i Immigration att jag var en "rock star" så jag tröstade M med att han kunde ju varit gift med en sån. Men vi fick alla dagen jättegarv i alla fall.
M menade att såna här "spännande" saker bara händer när jag kommer på besök men det tror jag inte på. Det är bara att han inte ser dom i vanliga fall. I NY händer ALLT, det är jag säker på.

Nu vilar vi fötterna på 18.e våningen och det börjar dofta mat...

lördag 25 september 2010

Framme i NY

Jo. jag hann med både tåg och flyg! Resan gick utmärkt ända fram till Grand Central Station dit jag tog en buss från Newark. Taxi fick jag rätt kvickt, men sen var det stopp. FN-aktiviteter hade lett till avstängningar i trafiken fredag eftermiddag med totalt järnödem som resultat. Det som borde tagit högst 10 minuter och kostat lika många dollar tog en timme och kostade 25 dollar.

Men nu är jag omhändertagen och ska få middag hos saltis, Ella och nevön. Katterna har undersökt min väska och rullat sig på mina sandaler så allt är som det ska. Hemma i Sverige är klockan halv två på natten men jag är inte det minsta sömnig - än.

Rapporter lär komma.

torsdag 23 september 2010

Fredagstema: Den kommentaren glömmer jag aldrig!

Liksom förra fredagens tema ger detta upphov till viss beslutsångest, för visst är det flera kommentarer man minns. En del med skam , ilska och förskräckelse, andra med ett leende eller ett skratt.

Jag tar mig friheten att berätta ett par olika.



Min specialitet inom läkaryrket är anestesiologens, eller populärare uttryckt, narkosläkarens (även om uppgifterna består av väldigt mycket annat än att just söva). Som sådan finner man sig ibland fungera som en sorts patientens advokat som måste se till att många faktorer kommer i fas och att alla säkerhetsmarginaler upprätthålls inför det ingrepp som förestår. Så ska det vara och så fungerar det i de flesta fall också. Men så finns det situationer där något hakar upp sig och man måste snabbt agera för att komma på rätt spår igen om inte operationen ska behöva skjutas upp i sista ögonblicket, vilket är en förfärligt trist situation för alla parter.

Under en tid hade jag en opererande kollega som konsekvent misskötte sina uppgifter inför de planerade, dvs icke akuta, operationer han ville genomföra. Jag stod ständigt kvällen före med plötsligt uppdykande patienter som inte var förberedda och utredda enligt de rutiner som krävdes. Ibland lyckades jag att hastigt fixa det som behövdes till morgonen efter genom att både jag och andra fick jobba över timmavis, ibland gick det helt enkelt inte och då blev det min eller en sköterskas uppgift - aldrig syndarens själv, han var ju som uppslukad av jorden vid den tiden på dagen  -  att tala om för den stackars patienten att operationen inte kunde bli av.  Jag talade upprepade gånger med kollegan om vikten av att följa rutinerna så att allt skulle gå smidigt med största möjliga säkerhetsmarginaler men det var som att tala till en vägg. En dag rann sinnet på mig och jag skällde ut honom efter noter. Han stirrade på mig, skällde tillbaka och sen kom det:

DU HAR INGEN FÖRSTÅELSE FÖR KLINISKT VERKSAMMA DOKTORER! MEN DU HUGGER BLIXTSNABBT!

Till saken hör då att det just är kliniskt verksam på golvet jag varit i hela min yrkesliv.
Litet senare samma dag mötte jag kollegans chef i korridoren. Jag kunde inte låta bli att tala om att han hade en underlydande som inte gillade mig. Han skrattade och sa att vederbörande redan varit och beklagat sig, och förresten hade han hört alltihop för han stod i omklädningsrummet intill med dörren på glänt. Inga övriga kommentarer nödvändiga.
Tack och lov slutade den nonchalanta kollegan rätt snart därefter.  Inte bara jag var lättad...
Och jag köpte mig en guldkobra i huggposition som örhänge att ytterligare understryka min elaka personlighet med. Ha!


En kommentar som jag minns med ett stolt leende är den som nevön (ja, Saltis käre M!) levererade när han var med sina föräldrar hos oss i trädgården en sommardag när han var i 5-6 årsåldern. Han viskade, men fullt hörbart för alla, "Mamma, här är finare än Falcon Crest"!
Bättre betyg kunde min då ännu stapplande trädgårdsverksamhet knappast få. Och jag tänker ofta på den när jag går runt i min nu betydligt mera prunkande have.


Som extranummer kan jag berätta att jag frågade min gode make om han hade någon kommentar han aldrig glömmer. Han skrattade och sa "bygger risigt".
Det hände på slutet av 1960-talet. Han hade sökt ett elektronikkonstruktörsjobb som han inte fick. Bland ansökningshandlingarna som han fick tillbaka låg ett papper med anteckningar som man gjort när man värderade de sökande, medskickat av misstag. Den som skrivit anteckningarna hade varit och tittat på prototypbyggen min man gjort till elektronikkonstruktioner. Det sökta jobbet var i samma hus och organisation där han redan jobbade. 
Ett år senare fick han ändå ett jobb på den nya avdelningen.
Nu är det väldigt länge sedan någon kunde tycka att han "bygger risigt", men kanske kommentaren har fått honom att alltid vinnlägga sig om att "bygga snyggt" fastän det inte var meningen att han skulle få veta om den. Numera kan jag faktiskt höra honom muttra om andras konstruktioner att de är just - risiga!

Nu blir det tidig sänggång i kväll för i morgon bitti ger jag mig av till NY. Detta är sista fredagstemat jag är värdinna för och jag vill tacka alla som motionerat sina små grå över mina rubriker. Jag är djupt imponerad över er allihop! Bollen går nu vidare till Pettas. Rubrikerna finns här till höger och på hennes blogg.

 Bilden är lånad från internet

måndag 20 september 2010

Tankar efter valet 2010

Katarina Vastamäki är författare och poet, född, uppvuxen och bosatt i Blekinge. Hennes far var finskt krigsbarn och kom inte tillbaka till Finland. Hennes debutbok handlar om honom.

Så här känner hon idag och hon är säkert inte ensam:


Efter valet 2010


- Åk hem till ditt eget land,
minns jag att någon sa
till den flicka
som en gång var jag


Och ända sedan dess
har jag letat
efter en plats på jorden
som är min


Inte förrän idag
vet jag med bestämdhet
att Sverige är mitt hemland


Varför skulle jag annars
känna en sådan gränslös skam
å ett helt folks vägnar?


Katarina Vastamäki

Du med, hoppas jag!






lördag 18 september 2010

Vem tar stafettpinnen?

Tänker att det är lämpligt att bestämma vem som blir värd för fredagstemat i oktober redan nu, tiden går fort tills dess och det är bra att ha litet betänketid.
Någon som anmäler sig?

Bilden är en målning av Susanne Demåne, Tänkaren. http://www.demone.se/




fredag 17 september 2010

Fredagstema: Min värsta noja.

I eftertankens kranka blekhet skulle jag ha satt rubriken En av mina nojor istället. För jag kan inte välja vilken som är värst av alla dom jag själv har.

Men man måste ju välja och då tar jag den som spökar just nu:

TÄNK OM JAG MISSAR PLANET TILL NY! TÄNK OM TÅGET BLIR FÖRSENAT!

Jag har redan bestämt mig för att åka den längre vägen till Kastrup över Helsingborg med färjan och tåg söderut från Helsingör istället för över bron. Tågen över bron tycks krångla oftare än färjan i alla fall. Fast idag har det varit mycket tågkrångel vid Hovedbanegården i Köpenhamn, har jag fått veta. Suck. Jag kommer att vara nojig tills jag landar i NY.
Och igen när jag ska till flygplatsen i NY för att åka hem. Minns ju hur det var när jag skulle hem därifrån senast...


PS. Det var inte SAS jag flög med då utan British Airways. Denna gången blir det SAS. Vi får se hur det går...

torsdag 16 september 2010

Vem kan man lita på?

Frågan om vem man kan lita på kan man ofta ställa sig i olika sammanhang.
I alla fall kan man inte lita på livsmedelsindustrin, det har ju framgått med all önskvärd tydlighet de senaste åren. Nu har jag dock inte köpt något Bregott på många år men de  senaste nyheterna om den produkten spär på min redan väletablerade misstro.
Läs här hos Camillas Matuppror!
Sedan många år gör jag mitt eget "bregott", det är jätteenkelt!


500 g ekologiskt smör
4 dl ekologisk rapsolja
3 dl vatten
salt efter smak


Allt läggs i en stor vispskål och får stå tills allt har rumstemperatur. Vispa sen ordentligt med elvisp.
Häll i lämpliga burkar och ställ i kylskåpet.


KLART!



Hemlige kocken Mats-Eric Nilsson har också många bra tips i sin bok Äkta Vara och nu har det kommit ytterligare en bok av honom, Döden i Grytan, som berättar om hur vi luras och begränsas i våra val av mat.

söndag 12 september 2010

Fegisen Mugabe

Måste få dela med mig av denna härliga drift, men med ett allvarligt budskap, med diktatorn Mugabe i Zimbabwe! Hittade den hos Anna som jobbar i Lusaka i Zambia för Kooperation utan gränser.


Singin´in the Rain

Tack, Pluvius för att du vattnar mina nyplanterade plantor!


Här står pimpernöten bakom kycklignät och "lilla Åland"-sipporna inom grön ram.


Och här har jag satt silkesträdet omgivet av hasselört och sockblomma. Pyttesmå lavendelskott från altanen står i kanten, hoppas dom klarar vintern.

Jag vattnar förstås med kanna eller slang men det är bra att det är ganska mulet och de 9 mm som kom häromdagen var välkomna. Så, tack, Pluvius!

Regnet inspirerade mig också att gripa chansen att få en sen biljett till fredagens förställning av Singin´in the rain i Malmö. Det funkade och jag tog tåget, köpte en falafel vid kanalen och hann precis tugga den i mig under den fortsatta promenaden till Malmö Stadsteater (som nån klåfingrig typ döpt om till Malmö Opera, huset är för mig fortfarande Stadsteatern, liksom för t ex Taxi!).

Föreställningen hann pågå ca 15 minuter innan ett tekniskt fel uppstod och hela publiken (utsålt hus) schasades ut igen till en oplanerad paus.
Nå, sen gick det som det skulle och publiken verkade nöjd. Mycket nöjd. Vad tyckte då jag?
Jovars, skickligt fotarbete, skrällig amerikansk musik, fantastiskt regn och ganska skojigt emellanåt. Det roliga stod fr a Marianne Mörck för, därnäst Lars Humble, båda pålitliga Malmöprofiler.
Sångröst hade egentligen bara Lisette Pagler.
Vill man ha smakprov finns några här. Intressant är Del 3 där man får se hur regnet fungerar!
I teaterns foayer står , som alltid Thaliaskulpturen av bror Marklund och glänser av bladguld. Dvs från 1944 när teatern invigdes mitt under brinnande krig ända fram till 1974 glänste hon inte. Då var hon vit och av gips. Det fanns nämligen inga pengar över från början. Först 1974, när gipsen började ge upp, blev hon gjuten i brons och belagd med bladguld. Under hela min uppväxt och ungdom var hon vit och jag blir fortfarande förvånad över dagens glans. Egentligen skulle jag vilja ha henne vit fortfarande...


Sen kan jag inte låta bli att visa bilden jag tog på vägen till tåget bara ett litet stycke hemifrån. Hela skogen är fortfarande grön utom detta enda träd som står och lyser i vägkanten.


På grund av det tekniska problemet som fördröjde föreställningen drygt 45 minuter missade jag sista tåganslutningen till min by. Men jag har en snäll man som hämtade mig i stan så jag slapp vänta till morgonen på tåg hem! Eller gå 15 km. Eller betala ett halvt dussin skjortor för taxi.

fredag 10 september 2010

Fredagstema: Om jag fick bestämma, då skulle...


..det aldrig vara krig, inte finnas varken atombomber eller kärnkraft, ingen svälta och alla alltid vara snälla. Jämlikhet skulle råda mellan människor och länder, ingen vara fanatisk eller fundamentalist. Och så vidare. Förstås.

Med detta sagt går jag in på det mera näraliggande i vardagen, allt det där som irriterar och gnager.

Om jag fick bestämma, då skulle

- inga kläder ha etiketter som kliar och sticks


- alla förpackningar vara klokt konstruerade så att de är lätta att öppna och och återförsluta
- diskmaskinen fylla och tömma sig själv


- posten komma tidigt på dagen
- morgontidningen aldrig fallera


- alla bruksanvisningar och fjärrkontroller vara begripliga


- telefonförsäljning inte finnas (dvs man får sälja telefoner men inte annat via telefon, ja alla förstår!)


- ingen störa sina grannar med hög musik
- all inkomst beskattas lika men avdragsrätt för kostnader för inkomsternas förvärvande
- inga sjuka jagas med blåslampa eller utförsäkras (vilket gräsligt ord!)
- nycklar aldrig "försvinna" spårlöst


- TV-apparater och videodito vara användbara för vanligt folk, inte bara KTH-utbildade tekniska genier



Dessutom skulle en massa andra saker vara annorlunda som jag bara kommer på i det ögonblick dom retar mig!

(Bilden från FN lånad från FN:s hemsida, övriga är mina egna)

onsdag 8 september 2010

Trädgårdsdag

Den aktuella "gräsmattekrympningen" är så gott som klar. Pimpernötplantan från Hovdala är planterad liksom "lilla Åland", dvs de blåsippsplantor jag hade med från Åland i maj och som stått i sina krukor hela sommaren. Jag hade också med plantor av den lila nunneörten men de tynade snart. Jag har i alla fall grävt ner det som fanns i krukorna om det till äventyrs skulle finnas en levande rot kvar nånstans.

Grästuvorna som jag grävde bort och ruskade jorden av är gömda i innergarderoben. Vi har två garderober i trädgården, nämligen, inner- och ytterdito. Det är utrymmen som är väl dolda av växlighet där vi tippar kompost. Där är djup skugga så det brukar inte gro nåt och behöver man jord så är det bara att gräva sig ner ett stycke.

Gräsmattan kantas av lavendel och som alla vet (?) är det svårt att så lavendelfrön. Men min lavendel i rabatten på altanen fröar av sig och sätter massor med plantor mellan stenarna. Åtta av tio går att få upp med rötterna och jag har genom åren kunnat levera 100-tals lavendelplantor gratis till goda vänner. Nu kunde jag på ett litet kick få upp plantor till den nya gräsmattekanten samtidigt som altanen blev litet lukad.
När jag var klar med detta jordiga värv var jag så smutsig att jag inte ville ens ta i kameran och föreviga mästerverket; det får anstå till en annan dag. Däremot kan ni få se bild på Ålandsberta, pelargonen jag likaså medförde hem från Karin på Pettas. Vi har konstaterat att det är en rosenknoppspelargon eftersom den ser sån ut och inte har ståndare eller pistiller. Närmare släktforskning än så har ännu inte lyckats. Men söt och snäll är hon!


Häromdagen fick jag en ny planta av en bekant. Hon har rötter i Kroatien och åker dit regelbundet. Därifrån har hon tagit frön med hem från ett silkesträd och har nu dragit upp ett antal plantor varav jag förärats en.  Den påstås vara härdig till zon 1 och vi bor i ca 2 till 3 så det gäller att hitta en plats med ett gynnsamt mikroklimat. Enligt givaren ska trädet bli ca 4 m, men jag har hittat uppgifter på nätet att det kan bli 10! Men det hoppas jag det inte hinner bli i min livstid. Om det nu överlever...

tisdag 7 september 2010

Hästar och sagodjur.

I södags var det Camarguehästens Dag på Bäckaskog Slott i norra Skåne. En god vän och kollega till mig har två Camargue-valacker och deltog vid uppvisningarna. Rasen kommer från Frankrike där den funnits sedan romartiden. Den lever halvvilt utomhus året om och används fortfarande som boskapshäst av franska cowboys. Det är en kraftig häst med  mankhöjd upp till  150 cm och alltid avblekbar skimmel. Dvs fölen föds mörka och ljusnar sedan till slutligen helvit.
Vädret var idealiskt och vi fick se hästar i olika uppvisningar, kadriljer, dressyrprogram och visning hur man i boskapsarbete använder en lans, inte lasso. Rasen används numera i alla olika discipliner och turridning i Frankrike är populärt.


Vår vän K visade upp sin Nectar, själv klädd i typisk riddräkt och sittande i en vacker sadel. Hennes första ridlärare för drygt 10 år sedan var faktiskt jag, men då rörde det sig om annan hästras.
Jag gillade inte att en hel del av uppvisningarna genomfördes utan hjälm. En av våra mera välkända ryttare fanns i publiken och hon uttryckte samma åsikt.
Det är alltid roligt att träffa hästfolk och alla gillar sin ras bäst. De här verkar vara mysiga hästar av "arbetstyp", inte de smäckra och eleganta nervknippena vi brukar se på dressyrbanorna annars.
Dessa tog det lugnt bland publiken och lät sig inte störas nämnvärt av någonting.

Måndagen startade en ny utställning i vår konstförenings regi. Elin Forslund, glaskonstnär, visar gjutet glas i fyra veckor under rubriken "Den blomstertid som kom..". Hon anlände med en "buss" full med alster, podier och plankor på morgonen. Sen jobbade vi hela dagen med upphängning, anskaffning av nya plankor (de ursprungliga var alltför "propellerformade" för att funka), målning av desamma och ljussättning. Det sistnämnda fick vi proffshjälp med av Conny Åhs från Hässleholms Kulturhus. Tidningen Norra Skåne kom med fotograf och ägnade en oss en god stund, det brukar vi inte vara bortskämda med i vår by! Vi blev lagom klara till kl 19 då föreningen hade "Möte med konstnären" för medlemmarna. Jag var ganska slut vid läggdags och jag gissar att Elin som hade en färsk förkylning på gång var ännu mera slut efter allt klättrande och att ha stått i centrum på kvällen, dessutom.
Nedan en bildkavalkad från dagen.








lördag 4 september 2010

Ekorundan

Den här helgen har 12 gårdar i Skåne "ekorunda", dvs man kan besöka gårdarna, se och höra hur dom arbetar, smaka på och köpa eller beställa produkter och klappa får och katter, t ex.



Vi lyckades hinna med tre stycken. Vi började med Mossagården i Veberöd som levererar grönsaker till oss varje vecka sedan flera år. Där åt vi goda mackor och smarrig chokladkaka ivrigt uppvaktade av ett par söta katter. Dom var lika fräcka som vår Olga och den ena försökte ta min macka ur handen på mig! Här siktar hon in sig på makens.



Med litet godsaker i en kasse åkte vi vidare till Sunnantorp gård i Stehag. Det är en av Skånes ekologiska pionjärgårdar med sin ekologiska start 1972. Bonden Lisbeth Andersson producerar kalv- och nötkött. Hon berättade målande om sitt arbete och att snart tar sonen över efter att han utbildat sig inom jordbruk, bl a i Australien. Vi köpte med oss jättegoda korvar på rent nötkött och inga E-nummer.


Vi kom att köra på många småvägar i det fagra landskapet och på ett ställe gick kreaturen fria så att man fick vänta medan de behagade passera vägen i lagom ko-tempo. Kameran fångade dock bara några på betesmarken bredvid vägen.


Sista gården vi hann med var Björklunda gård i Sösdala. Där sysslar Britt-Marie Larsson med får och vad dom ger i form av ull, skinn och kött. Hon har också 10 får av en gammal allmogeras som är genbank för den rasens bevarande.
Fyra tackor gjorde reklam för stället och var rysligt keliga. När man kliade dem slöt de njutningsfullt ögonen och alla ville klappas. På långt håll kunde vi se vaktlaman Amor samla den stora fårflocken och vi varnades för att gå in i hagen för han tar sin vaktuppgift på stort allvar och sparkar på alla han inte känner.


Ovan ses en av "reklamtackorna". Även här finns förstås katter - en oumbärlig arbetskraft i dessa sammanhang. Också en arbetare som tar sin uppgift på allvar, minsann.


Britt-Marie ger också kurser i ullspinneri. Här satt hon i solen med sin vackra spinnrock från Nya Zeeland. Just nu är hon f.ö. gästhantverkare på Nimt i Kristianstad.


Efter hemkomsten avslutade jag dagen med en svampjakt som gav god utdelning. Rensandet är dock inte lika kul...


Det blev i alla fall en god stuvning att äta till Sunnantorpskorven innan kvällens begivenhet började - Eurovisionsföreställningen av Rigoletto från Mantua med Placido Domingo i tielrollen.
Trist nog är den uppdelad så att Akt 2 sänds i morgon eftermiddag kl 14 och Akt 3 i morgon kväll 23.30. Suck.
En annan Rigoletto-uppsättning ska jag se i NYC på Met i slutet av den här månaden, hurra. Och den blir i ett svep.
Morgondagen kommer f.ö. att handla om hästar.
Ber att få återkomma.

fredag 3 september 2010

Fredagstema: Lekar jag gillade när jag var liten

Min absoluta favoritsysselsättning när jag var barn var att läsa! Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och de första böcker jag minns är FIB:s "Gyllene böcker" där bl a klassiska sagor, som t ex sagan om den lilla flickan som upptäcker att någon att legat i hennes lilla säng och suttit i hennes lilla stol. Letar man på nätet nu efter de gyllene böckena hittar man bara Disney-varianterna, men det är inte dem jag minns.
Snart nog blev det dock mer intressant med Astrid Lindgrens böcker om Pippi och Bullerbybarnen, Bröderna Grimm, HC Andersen, Nordiska Folksagor och mycket annat.


Jag hade en lekkamrat som var 1 1/2 år äldre än jag och när hon började skolan 2 år före mig fick hon låna på biblioteteket. Vilken lycka! En dag fick jag följa med till Malmö Stadsbibliotek och stor för min ålder trodde bibliotekarien att jag också kunde få ett lånekort - tills jag talade om mitt födelsedatum. 5 1/2 år! Icke, man måste vara 7 för att få låna. Jag blev helt bestört och hävdade att jag ju kunde läsa och det framgick nog hur jag brann för ett lånekort. Så efter en grundlig undersökning av min läsförmåga och undervisning i handtvätt(!) innan man tog i dyrgriparna så FICK JAG ETT LÅNEKORT helt mot reglerna. TACK, underbara bibliotekarier - ty de var två stycken som genomförde denna bragd tillsammans. Jag glömmer det aldrig.
Det enda som var dystert var att man bara fick låna två böcker i taget vilket gjorde att jag behövde egentligen gå till biblioteket flera gånger om dagen. Det var långt dit hemifrån och jag kunde inte gå hela den vägen ensam så det var ogenomförbart. Till all lycka uppmuntrades jag av särskilt far som väldigt ofta kom hem med en eller flera böcker, ibland inhandlade på antikvariat som de många delar av Zacharias Topelius Läsning för barn jag fick.
När jag började skolan hade klassen en bibliotekslåda med ett 30-tal böcker man fick låna. Den avverkade jag på några få veckor, sen var det att åter anlita Stadsbiblioteket.

Men, visst, jag gjorde annat än att läsa, förstås. Vi lekte ute, bollade, gick till lekplatsen, lekte "pjätt" efter att ha räknat ramsa vem som skulle "ta". På sommaren när vi var hela sommarlovet i stugan (ja, den som njesen ofta berättar om!) lekte jag med bondbarnen ofta en lek som vi kallade "Ber om en vink".


Det var ett slags kurragömmalek, eller "gömme" som vi skånebarn sa. Man fick räkna högt till 100 medan de andra gömde sig och det kunde vara ganska knepigt att hitta någon så man kunde ropa "Ber om en vink!" och försöka uppfatta att någon stack ut en hand litet kvickt.
Sista gången vi lekte den leken blev avslutet tråkigt. Jag lekte med två jämnåriga pojkar från var sin granngård. Dom gömde sig rejält långt utanför överenskommet område så att dom inte hörde när jag ropade. Jag letade och ropade tills jag begrep att dom brutit överenskommelsen och skrek då att jag inte ville leka mer utan gick iväg till en annan kamrat. När jag kom hem efter några timmar var huset i uppror och jag fick på öronen. Pojkarna hade så småningom fattat att jag inte fanns i omgivningen och blev oroliga och gick hem till mina föräldrar och meddelade att dom tappat bort mig i branddammsskogen. Branddammen var inhägnad och jag skulle ju aldrig drömma om att klättra över staketet men nu trodde man att jag kanske fallit i där. Far rusade runt i skogen, ramlade och slog ett fult sår på smalbenet på gammal rostig taggtråd. Att pojkarna lurat mig berättade dom naturligtvis inte. Så allt var MITT fel, jag straffades med örfil och skälldes ut. Ynglingarna bara flinade åt alltihop och undgick så klart helt bannor. (Könsroller, någon??)
Så den leken ville jag inte leka mer trots att den varit så rolig förut.

Andra favoriter var mera stillsamma som att "byta stycken", dvs det som annorstädes kallas glansbilder eller bokmärken. Jag hade en vacker chokladask att ha mina i och en "kassa". Kassan var en skrivbok där man vikt in sidorna på hälften och gömt ett stycke i vecket. Somliga uppslag hade två veck, andra bara ett och några inget. Den man lekte med tog ett av sina stycken, satte in det på ett ställe i den hopslagna kassan och öppnade. Om det fanns två veck valde hon det ena och bytte ut sitt stycke mot det gömda. Om hon kommit i ett uppslag utan veck förlorade hon sitt stycke till mig.


Klippdockor kunde också fascinera mig. Jag hade ett antal och ritade själv gärna kläder.


Jag och mina systrar fick en jul ett leksakståg med räls. Det var att dra upp med nyckel, rälsen räckte bara till liten cirkel och jag tyckte det var ganska tråkigt. Saken var nämligen den att grannen på vår våning hade ett RIKTIGT elektriskt leksakståg som upptog hela golvet i hans rum. Vi var tre som delade rum, han var ensambarn och hade ju mycket mer utrymme för sig själv. Det var högtidsstunder när man fick komma in och leka med honom och hans tåg. Eller hans ÅNGMASKIN som han drev med metatabletter.



Jag är ganska övertygad om att dagens barn skulle tycka att flera av mina lekar var ganska trista! Ingen TV, inga TV-spel, inga legobitar, ingen dator med spel, ingen skateboard ( jag hade faktiskt rullskridskor men inga bra ställen att åka på med metallhjulen...)

(Alla bilder är från internet)

Trädgårdsronden

Det finns ett antal äpplen på mitt Rubinola-träd, så många som i år har det inte varit förut. Men varje år har fåglarna i alla fall smakat på VARTENDA äpple! Dom ska inte plockas förrän i oktober men de glupska djuren brukar börja i god tid. I dag strimlade jag en plaskasse och satte remsor i trädet. Får väl se om skatorna tycker det är trevligt och låter sig väl smaka i alla fall. Hm. Det är världens godaste sort så dom har ju god smak, mina bevingade vänner.
När remsorna var i kom det en vindpust, det var rätt effektfullt.



Inne i växthuset börjar tomaterna snart ta slut och de här små gurkorna lär inte orka bli stora.


Den Blå Burgundern bär en hel del klasar, det blir kvällsgodis. Jag tror det syns att dom samsas med gula tomater.


Agapanhtussäsongen har varit lång men nu slår den sista knoppen ut samtidigt som många utblommade går i frö.



Många av pelargonerna har farit illa  av allt regnande på sistone. Nu har vi skaffat ett party-tält, här kallat pelargontält, som ska skydda dom nu sista månaden ute. Tältet är alldeles för stort, egentligen, men jag tror det blir bra i alla fall att sätta in allt fler krukor under. Det blir ett skyddande mikroklimat så att utesäsongen kanske kan  bli litet längre. En lätt och hastig frost torde inte nå in under, hoppas jag.

Förhoppningsvis kommer det ingen storm och tar det - vi har lagt betongsten på "fötterna". Orkanen Earl slipper vi i alla fall.


F ö pågår gräsmattekrympning. D v s vi ska gräva bort en bit av gräsmattan. Jag har redan börjat och har idag planterat den pimpernötplanta jag köpt på Hovdala. Jag hävdar med en dåres envishet att gräsmattan är den jobbigaste delen av trädgården att sköta. Planterar man marktäckande växter får man luka ett par år, sen sköter den markbiten sig nästan helt själv. Gräs ska klippas, klippas, klippas, kantskäras, krattas, mossbekämpas och pysslas med ideligen. Bra att spela krocket på, OK, men har man inte ungar som vill leka på gräset så kan man ha nåt annat. Varför inte äng som man lieslår en eller två gånger per säsong? I alla fall så blir vår gräsmatta litet mindre för varje gång jag får en ny idé.