Fredagstema: Den kommentaren glömmer jag aldrig!

Liksom förra fredagens tema ger detta upphov till viss beslutsångest, för visst är det flera kommentarer man minns. En del med skam , ilska och förskräckelse, andra med ett leende eller ett skratt.

Jag tar mig friheten att berätta ett par olika.

Min specialitet inom läkaryrket är anestesiologens, eller populärare uttryckt, narkosläkarens (även om uppgifterna består av väldigt mycket annat än att just söva). Som sådan finner man sig ibland fungera som en sorts patientens advokat som måste se till att många faktorer kommer i fas och att alla säkerhetsmarginaler upprätthålls inför det ingrepp som förestår. Så ska det vara och så fungerar det i de flesta fall också. Men så finns det situationer där något hakar upp sig och man måste snabbt agera för att komma på rätt spår igen om inte operationen ska behöva skjutas upp i sista ögonblicket, vilket är en förfärligt trist situation för alla parter.

Under en tid hade jag en opererande kollega som konsekvent misskötte sina uppgifter inför de planerade, dvs icke akuta, operationer han ville genomföra. Jag stod ständigt kvällen före med plötsligt uppdykande patienter som inte var förberedda och utredda enligt de rutiner som krävdes. Ibland lyckades jag att hastigt fixa det som behövdes till morgonen efter genom att både jag och andra fick jobba över timmavis, ibland gick det helt enkelt inte och då blev det min eller en sköterskas uppgift - aldrig syndarens själv, han var ju som uppslukad av jorden vid den tiden på dagen  -  att tala om för den stackars patienten att operationen inte kunde bli av.  Jag talade upprepade gånger med kollegan om vikten av att följa rutinerna så att allt skulle gå smidigt med största möjliga säkerhetsmarginaler men det var som att tala till en vägg. En dag rann sinnet på mig och jag skällde ut honom efter noter. Han stirrade på mig, skällde tillbaka och sen kom det:

DU HAR INGEN FÖRSTÅELSE FÖR KLINISKT VERKSAMMA DOKTORER! MEN DU HUGGER BLIXTSNABBT!

Till saken hör då att det just är kliniskt verksam på golvet jag varit i hela min yrkesliv.
Litet senare samma dag mötte jag kollegans chef i korridoren. Jag kunde inte låta bli att tala om att han hade en underlydande som inte gillade mig. Han skrattade och sa att vederbörande redan varit och beklagat sig, och förresten hade han hört alltihop för han stod i omklädningsrummet intill med dörren på glänt. Inga övriga kommentarer nödvändiga.
Tack och lov slutade den nonchalanta kollegan rätt snart därefter.  Inte bara jag var lättad...
Och jag köpte mig en guldkobra i huggposition som örhänge att ytterligare understryka min elaka personlighet med. Ha!

En kommentar som jag minns med ett stolt leende är den som nevön (ja, Saltis käre M!) levererade när han var med sina föräldrar hos oss i trädgården en sommardag när han var i 5-6 årsåldern. Han viskade, men fullt hörbart för alla, "Mamma, här är finare än Falcon Crest"!
Bättre betyg kunde min då ännu stapplande trädgårdsverksamhet knappast få. Och jag tänker ofta på den när jag går runt i min nu betydligt mera prunkande have.

Som extranummer kan jag berätta att jag frågade min gode make om han hade någon kommentar han aldrig glömmer. Han skrattade och sa "bygger risigt".
Det hände på slutet av 1960-talet. Han hade sökt ett elektronikkonstruktörsjobb som han inte fick. Bland ansökningshandlingarna som han fick tillbaka låg ett papper med anteckningar som man gjort när man värderade de sökande, medskickat av misstag. Den som skrivit anteckningarna hade varit och tittat på prototypbyggen min man gjort till elektronikkonstruktioner. Det sökta jobbet var i samma hus och organisation där han redan jobbade. 
Ett år senare fick han ändå ett jobb på den nya avdelningen.
Nu är det väldigt länge sedan någon kunde tycka att han "bygger risigt", men kanske kommentaren har fått honom att alltid vinnlägga sig om att "bygga snyggt" fastän det inte var meningen att han skulle få veta om den. Numera kan jag faktiskt höra honom muttra om andras konstruktioner att de är just - risiga!

Nu blir det tidig sänggång i kväll för i morgon bitti ger jag mig av till NY. Detta är sista fredagstemat jag är värdinna för och jag vill tacka alla som motionerat sina små grå över mina rubriker. Jag är djupt imponerad över er allihop! Bollen går nu vidare till Pettas. Rubrikerna finns här till höger och på hennes blogg.

 Bilden är lånad från internet