fredag 28 augusti 2009

"Nu står jag - snart går jag"



















Gårdagen blev en verkligt avkopplande tur på Österlen. Mannen och jag for iväg så att vi lagom kunde äta lunch på Brösarps Gästis. Sen gjorde vi en runda och stannade till här och där. Köpte grönsaker och gott bröd på Orelund, tittade på "vackra saker" på KAOS, tankade dryckjom i Musteributiken i Kivik, fikade i hamnen i Simrishamn, fyllde på lagret av rapsoljeprodukter (både för invärtes och utvärtes bruk) på Gunnarshögs Gård och avslutade så med en vedeldad, ekologisk pizza på Friden Vid Vägs Ände. Upplysningsvis åt vi en Nilsson och en Gilstring med Fridens must till. Vädret var helt underbart för att göra utflykt och Skåne är bara såå vackert! Vi satte oss i Kiviks hamn och tänkte filiosofera över havet en stund innan Friden öppnade men blev otroligt störda av ett gäng överförfriskade lyxseglare som skränade, badade demonstrativt näck från båten i hamnen och sen pinkade för öppen ridå. Istället tog vi en promenad i gamla hamnen och på piren hittade vi den rostiga installationen som minner om gamla tider....

Idag har Karl och hans ömma moder N varit här. Vädret har varit klibbigt och tungandat men vi framhärdade med raska promenader, först för att jag skulle dela ut föreningsmeddelanden i brevlådorna i trakten och sen ner på byn i hopp om att den uttröttade Karl skulle somna i sin vagn. Det gjorde han först när mamma N och jag var helt färdiga och inte orkade ett steg till. Vid det laget hade vi nog knatat trekvarts mil......
Karl själv tar numera steg med stöd men har inte släppt taget riktigt än. Och måste han själv förflytta sig från A till B utan välplacerade möbler eller en kasbar stol som "rollator" så är det mätarlarvsmetoden som gäller.

onsdag 26 augusti 2009

Jag vinner ibland!

Liu Laoshi och Lu Laoshi - så tilltalar jag Fru Liu och Herr Lu - har spelat Mah Jong med mig idag. Laoshi betyder lärare på mandarin och är också ett artigt tilltal till den som är äldre (eller klokare?) än man själv. Lu Laoshi firade nyligen sin 70-årsdag i Prag dit dottern tog familjen medan mormor och morfar är i Europa. I slutet av oktober åker de tillbaka till Chengdu i Sichuan efter ett halvår i Skåne (och några kortare resor på kontinenten). Prag uppskattade dom mycket, fast inte precis den tjeckiska maten. Desto gladare blev dom den dan när dom i Prag hittade en kinakrog med både kock och meny från Sichuan.
Nå, idag spelade vi således Mah Jong på tre man hand. Och kan man tänka sig, jag tog hem flera spel UTAN att dom medvetet lät mig vinna. Det gjorde dom ju i början fast dom inte trodde att jag märkte det. Jag låtsade heller inte om nåt, i Kina är det viktigt med "ansikte".
Till spelet serverades jag ett glas hett "sommarte". Dotter J gick ett varv i trädgården och knep av ett skott här och där och la i ett glas och så hett vatten på. Jag kände bara igen lavendelkvisten men blandningen var helt sagolik - det var som att dofta på och dricka sommaren!
Lu Laoshi är ett riktigt kakmonster och jag brukar ta med några småkakor jag bakat men idag hade jag köpt från vårt konditori. Dom slank ner dom också. I Kina har folk inte ugn i sina kök så dom bakar inte hemma utan måste köpa alla bakverk. Kakor och bröd i vår mening är inte vanligt så det är klart att våra hembakta kakor är exotiskt för kineser.

Sommarvädret stannade kvar idag, det var så skönt och lagom varmt. Hoppas det blir lika fint i morgon när mannen och jag planerar en Österlentur, bla för att fylla på lagret med DaVinci bordsvatten från Kiviks Musteri och rapsoljeprodukter från Gunnarshögs gård i Hammenhög.

tisdag 25 augusti 2009

Världen är så stor så stor


Dagarna i stugan har gått fort och nu var det dags att återvända söderut. På vägen fick vi besök och Ella passade på att äta glass, låna Karls speldosa och promenera på terrassen UTAN att pappa följde med! Ena katten lät sig klappas så fint och försiktigt, den andra höll säkerhetsavstånd men var synnerligen nyfiken på detta konstiga tultande djur. Karl tultar nämligen inte ännu, han tar sig fram som en mätarlarv.

Efter maten skajpade vi med Ellas mamma som nästan kröp in genom skärmen. Ella petade på skärmen men mamma kändes så platt att hon tog sig ner på golvet och gick runt för att se om hon var bakom nånstans. Ungefär som katterna gör vid TV:n ibland när det är naturprogram.

Det är många intryck för en så liten dam på väldigt kort tid. Det kommer att ta lång tid att smälta efter hemkomsten till USamerikat. Där väntar dessutom ny nivå på dagis och snart en ny resa, den gången med både mamma och pappa. Ja, ska man bli globetrotter ska det kanske böjas i tid!

Ett särskilt tack till Ella och hennes pappa för att ni fixade så att jag "tyvärr" inte kunde hjälpa till att köra halm idag......

söndag 23 augusti 2009

Är man väskälskare så är man!


Idag har jag inte träffat Ella, bara sett henne på njesens blogg (Syster i Söder). Pappa har i alla fall fått duscha! Måste i sammanhanget anses vara en framgång.
Jag hoppas få bjuda gänget på lunch eller middag på tisdag och låta dom skajpa med NY. Ska laga skånsk kalops, det lär dom inte få så ofta annars. Med tanke på tidsskillnaden kan bli en udda mattid men man är väl flexibel!

Flera i min bekantskapskrets har pratat vänligt om Vildrosor och Höns i sommar. Det är ett gårdskafé med B&B i Oderljunga. Idag åkte mannen och jag dit och åt en läcker laxmacka på fantastiskt gott rågbröd och goda kakor i den vackra trädgården. Präktiga hönor och en stilig tupp visade upp sig i hönsgården och rabatterna prunkade i det vackra vädret. En gosig hund fanns där också som faktiskt vinkade med tassen när vi gick. Ja, det betydde förstås "klappa mig meeer!" Beställer man i förväg kan man köpa med sig hem av det goda surdegsbrödet så det ska vi göra snart.

Häromdagen anlände min senast inköpta väska. Har alltid älskat fina väskor och har alldeles för många.... Nej, inte Prada och sånt, skulle inte falla mig in. Det ska helst vara UNIKA och handgjorda. Alla är förstås inte det. Michael Ulfsax gör härliga och praktiska väskor i älgskinn, vansinningt mjuka, fin design och gott hantverk. Outslitliga.
Vackra så man bara VILL HA är Gunilla Nordh Kennards väskor i alla möjliga egendomliga skinn och alla de upptänkliga kulörer. De är alla unika, Gunilla gör aldrig två likadana! Hennes yrke är lädergalanterist. Hon ställer ut sina alster på konstgallerier och säljer bl a på Filialen i Malmö. Jag har köpt några, bl a de på bilderna. Jag är ekonomisk såtillvida att jag hållit mig till neutrala färger men är väldigt sugen på någon annan färg senare. Den svarta är i mönsterpressat svinläder och den bruna är i kobraskinn. Den svarta är den nyaste och den kom på posten efter att ha fått remmen justerad till precis rätt längd. Inuti är den lika vacker med foder av rött siden med guldtryck.....

lördag 22 augusti 2009

Jet lag

Lilla Ella med pappa fick idag fortsätta resa - nu till den älskade stugan. Som dock Ella inte lärt sig älska lika mycket som pappa ännu. Nu var det ytterligare en ny omgivning och så denna jet lag, förstås. Klart att hon känner av den!

Jag fick veta att hon börjat gråta igår när jag for hem, cirklarna hade rubbats! Hon såg i alla fall glad ut när jag kom idag medförande gubbe och fikatilltugg. Men pappa är bäst, han får helst inte avlägsna sig längre än 20 cm och förmiddagen hade varit tårfylld.
Bulle blev poppis, krusbärskaka med vaniljsås var inte lika bra. Vet inte om pappa blev besviken - han älskar "anilssonsås" sedan han var som Ella är nu och tycker kanske hon vansläktas.....

Sen var vi hos grannen och hälsade på kissungarna Alice och Edvard och hunden Maja som på bilden just har tvättat håret på Ella.

Tiden rusar iväg och dagarna är inte många, vi får väl se om det kan bli ett hästbesök också eller om det får anstå. Det kan bli för mycket - denna dagen ett liv!

fredag 21 augusti 2009

Berest ung dam

Hon är dryga året gammal, har under en veckas tid tagit sina första steg utan stöd och just korsat Atlanten för femte gången - ja, ska vi vara riktigt noga är det egentligen den sjunde. Här hälsar hon på sin fars mormor och berättar kvittrande om sin resa - tror jag. Måste erkänna att språket ännu är en rotvälska vi andra inte förstår så många ord av. Men hon ser väldigt förståndig ut när hon pratar så det är säkert sant alltihop. Och när man får ett leende så bara smälter man.

Att ha nära och kära på andra sidan jordklotet har sina sidor och just när en av dom har sin mest spurtande utveckling är det extra tufft! Jag vill träffa denna lilla ljuvliga person MINST en gång i veckan men det låter sig således inte göras. Tack och lov är tekniken oss ganska nådig med internet med skype och blogg och digitalkameror så att man kan följa med på ett sätt ändå.
Men just nu njuter vi in natura!
Och självklart även av medföljande pappa som för inte så länge sen (tycker i alla fall jag!) också var ett sånt här litet gulletroll i mitt knä......

tisdag 18 augusti 2009

Du är vad du äter


Idag hade jag avtalat att möta en god vän för lunch. Hon hade fyllt år och jag ville bjuda på lunch och överlämna en liten present. Vi åt en buffélunch. Bl a fanns ett rikligt salladsbord. Gissa vad hon lade för sig. Tre stora skivor rökt skinka. Punkt. Inte ens den minsta bit av ett salladsblad. Till detta två glas vatten och en kopp svart kaffe.
Och skinkan var inte ens riktig utan sån där hoppressad så att skivorna blir precis runda utan minsta fettrand.
Jag ids inte fundera på vilken bokstavskombination hon äter för närvarande. Jag blir bara trött av alla dessa mer eller mindre vansinniga dieter. Jag är övertygad om att man kan äta allting men inte alltid. Och att man behöver äta litet av allting i rimliga proportioner av det som finns tillgängligt i den värld, tid och kultur där man befinner sig. Om mat finns det mycket tro och en del vetande. Bl a vet man säkert att inkomster och utgifter måste stämma överens om inte vikten ska gå upp eller ner. Ska man växa behövs överskott på inkomstsidan, ska man gå ner i vikt krävs ett underskott.
Jag hörde ett seminarium om ett av vår tids problem - fetma. Den kloka fysiologen berättade att man kan räkna ut ut mycket energi en viss person behöver för att behålla en viss vikt, t ex "idealvikt". Om vederbörande då väger mer än så finns flera sätt att uppnå denna idealvikt". Man kan tillföra precis den uträknade energimängden. Då underhåller man bara så mycket av kroppen som den idealt skulle väga, överskottshullet får ingen näring och smälter då sakta bort. Fortsätter man då med samma energitillförsel stannar vikten på den önskade nivån. Vill man att det ska gå fortare får man under en tid ge ännu mindre energi och sen gå upp i rätt underhållsdos när man nått målet. Så egentligen vore bantning (eller önskad viktökning) enkelt: Vilken är "idealvikten"? Få hjälp att räkna ut hur mycket den kroppshyddan kräver i förhållande till tillämplig fysisk aktivitet och gör en matsedel. Simsalabim! Så kan jag äta och så småningom uppnå och därefter behålla samma vikt framöver tills någon väsentlig ändring inträder i min energiförbrukning, t ex träning inför vasaloppet eller en (annan) sjukdom.
Nu vet alla att så enkelt är det inte i verkligheten, i alla fall inte i vår del av världen. Hjärnan vill ha socker, det är det enda den kan leva på, och färdigt socker är alldeles för lättillgängligt i läsk, godis, kakor, glass osv osv. Det mättar inte alls eller bara för stunden för att lämna efter sig sug efter mer. "Förr i tiden" fick kroppen själv fixa till sockret av mera sammansatta kolhydrater från den mat som fanns, rovor, potatis, grövre mjölsorter osv.
Ja, man kan hålla på att diskutera mat hur länge som helst. Boken om den "hemlige kocken" har också fått många att vakna och titta på vad man egentligen stoppar i sig - dåliga råvaror som fiffats till med "smakförstärkare" konsistensgivare och gud vet allt. Maten ska vara BILLIG, det ska vara KONKURRENS och PRISPRESS. Har nån hört talas om dess kvalitet i samma stora bokstäver förut?
Många svenskar har nyligen ondgjort sig över de stackars danska grisarnas eländiga tillvaro. Men försäljningen av billigt danskt fläsk har inte sjunkit!

Sedan snart ett par år prenumererar vi på ekologiska grönsaker från Mossagården i Veberöd som kommer i en låda en gång i veckan. Kött köper vi direkt från uppfödare, "utegångsgris", hjort från hägn och ekologiskt lamm. Man får en bra översikt vad som finns i frys och kyl,nästan inget går till spillo och man lär sig att laga till alla delar. Och jag är övertygad om att det blir både godare och nyttigare mat!
Att sen katterna tyckte att grönsakslådan var rolig att leka i var ju en bonus häromveckan!

torsdag 13 augusti 2009

Kalifornisk ek och mosskaka


För ett år sedan var jag och hälsade på vänner i Kalifornien, E och D och aunt Vi, framför allt. Men även flera andra gamla vänner fick besök, nämligen min familj från mitt stipendieår på 60-talet. Det känns fantastiskt att ha dem. Vi ses med många års mellanrum men det känns som om det var i går när vi träffas.
Jag har tidigare berättat om E och D. D är ambitiös odlare av sina numera 2 acres; han lyckade nyligen köpa till en "grann-acre" och dubbla sin areal. Han har planterat 100-tals träd av olika slag och skördar frukter, vindruvor, mandlar och nötter av olika slag. Jag hjälpte till förra året att skala massor av mandlar. Han samlar fröer när han reser och får en del att gro och växa till sig. Ett litet träd han är stolt över har växt upp ur ett ekollon han plockade på Tjärö i Blekinge skärgård när han var här för ett par år sedan.
Han har även plockat ollon från en av sina egna kaliforniska ekar och fick det att gro förra sommaren. Den lilla plantan hade jag med mig hem hit och den tycks trivas i Skåne för den har växt jättemycket! Under vintern fick den förstås stå i uterummet men på sommarhalvåret står den ute. Bilden på eken är min ek, skylten är från D´s trädgård. Han har flera roliga arrangemang och skyltar och ett invecklat bevattningssystem. Det är ju i torra Kalifornien.

Njese A ska fira med kräftor och goda kakor och har bakat mosskaka efter mitt recept. Det delar jag gärna med mig till fler. Jag tycker den är godare än sockerkaka. Alldeles nybakad har den en smaskig, krasig skorpa men den går utmärkt att ha några dagar, blir nästan bara godare. Fryses också utmärkt.
Så här gör jag:
2 ägg och 2 1/2 dl socker vispas
Tillsätt 3 dl vetemjöl blandat med 2 tsk bakpulver
Rör ner 1 dl vatten
Häll smeten i väl smord och bröad form. Baka i 175° i ca 40 minuter.
Om så önskas kan man smaksätta med litet vanilj eller rivet citronskal men det behövs faktiskt inte alls.

(Om någon undrar vad jag menar med "njese" så är det fonetiskt stavat "niece" på danska; jag bara älskar det ordet! Och njesen!)

Vi har ett roligt minne med mosskakan, f. ö. För många år sen hade vi köpt ägg i papperspåsar. En hel massa ägg. Vi hade ett antal plastaskar som det varit pepparkakor i och mannen tyckte att dom passade att lägga äggen i och ställa i kylen så att äggen var bättre skyddade än i påsar. Så en dag skulle jag baka en mosskaka och tog fram en äggask. Det första ägget såg konstigt ut och jag upptäckte att många ägg hade fått ett svart mögellager på skalet. Askarna var för täta! Så jag började knäcka äggen, ett efter ett och fann att somliga dög men de flesta var förstörda. Så jag använde de friska äggen till kakan utan att ha räknat dom. Jag lade till extra socker och mjöl på en höft och tog så mycket vatten att det blev rätt konstistens. Ner i en rymlig form och in i ugnen som hade glaslucka. Efter en stund fick jag se att kakan var högt över formen. Då började jag undra hur många ägg jag egentligen hade använt; det var i alla fall åtskilligt fler än två! Så småningom fick jag öppna ugnen, skära av det lutande tornet och lägga bredvid för att båda delarna av kakan skulle bli färdiggräddade. Det blev något som närmast liknade spettkaka och var jättegott. Jag tror vi var tre personer som åt upp alltihop den kvällen! Men jag har inte gjort om just det receptetet, jag vet ju inte hur jag gjorde heller....

måndag 10 augusti 2009

Dom kom och försvann!

Vi har haft fint besök! Den del, fyra stycken personer, av familjen som bor i Dalarna, har mellanlandat här på väg från Legoland till Småland. Det blev liv och rörelse i huset. Tvååringen hade massor av spring i benen efter flera timmar i bilen och sexåringen en hel del att berätta och visa från Legoland. Bl a hade han vaskat guld! Föräldrarna var glada att få mat tillagad på annat ställe än McDonalds....
Det pusslades och bollades, vi läste Hellsing-verser och skrattade, plockade citron på citronträdet till citrondricka och så småningom somnade ett trött semestergäng. Dagens planer fick sen ställas in pga ett oväntat regn och fortfarande rätt trötta barn som nu verkade gå in för landning. Så det blev lika plötsligt tyst i huset igen, väldigt tomt och tyst! Föräldrarna har nu planerat att parkera barnen hos farmor och farfar i Småland ett par dagar, själva dra till Österlen, äta gott på Brösarps Gästis och f ö göra INGENTING. Låter synnerligen klokt.

Några som blev nöjda efter dalfolkets avfärd var katterna. Pga en familjemedlems allergi fick dom hålla sig undan under besöket. Nu kan dom gå runt och kolla alla dofter som finns kvar och hitta sina leksaker på nya ställen eftersom dom varit "utlånade" till människobarnen, för att inte tala om en igloo i vardagsrummet som fungerat som hatt!

fredag 7 augusti 2009

Gibbosum blommar!

Njese A och jag har kärlek till pelargoner gemensamt. Häromdagen upptäckte hon en knopp i sin engelska Lord Bute som inte ska kunna blomma i det lägenhetsklimat han får hos henne. Lycka! Och så småningom ska lorden och hans kompisar flytta ut på landet och kunna få riktigt blomningsfrämjande klimat. Tänk, vad han ska sätta fart då!
Själv har jag sedan i fjol vår väntat på att min Gibbosum, en vildpelargon, ska blomma och nu är det dags! Läckra små blekgula blommor. Min andra vildpelargon, Cotyledonis, blommade i våras med graciösa små vita blommor, två små stänglar kom det. Knips, så hade ena katten demolerat dom!! Smakade antagligen gott. Men Gibbosum står utomhus så den kommer inte våra innekissar åt.

Malmö Konstmuseum har en utställning med textilier av Hans Krondahl, en av våra finaste textilkonstnärer. Jag var skamligt omedveten om det tills en lettisk museichef jag träffade i våras frågade mig om honom. HON visste att en utställning var på gång men tyvärr var hon inte tillräckligt länge i Sverige för att kunna få se den.
Idag har jag sett den, vilket jag är mycket glad för. Fantastiska vävnader i olika tekniker med en enorm färgprakt och originella tygtryck, bl a för Katja og Sweden. HK är också en stor blomstervän och har inspirerats mycket av sina egna trädgårdsväxter och flera av hans verk prunkar verkligen. Men han kan vara asiatiskt sparsmakad också - registret är mycket brett.

Konstmuseet ligger ju i Malmöhus Slott som även hyser andra av Malmö Museer. Det är en stor satsning på Sydafrika i år och just nu visas en omfattande utställning om Nelson Mandela. Där kan man gå i timmar och läsa, lyssna och titta.

Till slut var jag trött i fötterna och tog tåget hem. Tyst kupé. Där ska telefoner vara avstängda eller i alla fall ljudlösa och samtal får inte förekomma. När jag satte min telefon i "flygplansläge", dvs utan mottagning såg jag ett meddelande från mannen: "Ring mig!" Jag satte telefonen på ljudlös och sms:ade "Kan inte, tyst kupé." Det gjorde inte min bänkgranne. Hon ringde upp nån, meddelade ljudligt att nu har tåget gått och jag kommer då och då. Andra telefoner pinglade av och till (pinglade är fel ord, väsnades är bättre), efter tre, fyra signaler svarade folk, kanske litet mer dämpat än annars. Under en tidigare resa i s.k. "tyst kupé" satt jag bredvid en gubbe vars telefon ringde ideligen. Jag blängde på honom förstås. Tydligen ringde hans fru flera gånger och han blev irriterad. Istället för att stänga av telefonen röt han till slut:" Du får inte ringa till mig, jag sitter i tyst kupé!" Tablå.

onsdag 5 augusti 2009

Aunt Vi in memoriam

För sex år sedan var jag i London med två amerikanska vänner som då firade sitt guldbröllop där. Dom hade vigts i en utbombad kyrka 1953 av en då ung präst som var mycket tveksam till det hela. Han trodde inte äktenskapet var övertänkt och att det inte skulle hålla länge. Nu var kyrkan sedan länge återuppbyggd och prästen pensionerad, liksom brudparet, men de har hållit kontakten i alla år. Jag var med i kyrkan på själva bröllopsdagen som var en söndag. Vi gick i morgonmässan och fick sitta i det kapell där E och D vigts 50 år tidigare och som då var den enda brukbara delen av kyrkan. Vi hälsade på den tjänstgörande prästen och kyrkvärden och prästen nämnde brudparet i sin välsignelse och en hel del kyrkobesökare kom fram och gratulerade efteråt.
E och D var sen hembjudna till sin gamle präst som var för skröplig för att komma till kyrkan.

Under vår gemensamma vistelse i London berättade E och D att dom just uppdagat att D´s moster, som var änka och bodde 100-tals mil från dom, hade drabbats av två olyckor. Dels hade hon börjat bli dement, dels hade hon blivit kidnappad av en samvetslös kvinna som hade börjat plundra henne. Dom hade kopplat in en advokat för att få vårdnaden om aunt Vi. Den rättsliga proceduren tog förstås tid men till slut gick det bra. Aunt Vi flyttade hem till E och D för knappt fem år sedan. Alla hennes tillhörigheter var stulna och bankkontot länsat, förstås, men huset fanns kvar och kunde säljas så att hon hade ett litet kapital för sitt uppehälle och till viss avlastningsvård. Förra hösten var jag och hälsade på och lärde känna lilla aunt Vi som var rejält dement men glad och positiv. Benen var svaga och hon hade just börjat bli beroende av rullstol. Men vi hade henne med oss under vissa dagar, hon älskade att åka bil. När vi åkte bort över natten var hon på ett privat avlastningshem. Det var inga problem att lämna henne där för de andra damerna där blev överförtjusta när hon kom och hon blev glad att se dom. Lilla aunt Vi älskade vackra saker. I sin krafts dagar hade hon jobbat som modell för skotillverkare för hon hade så vackra ben och små smäckra fötter! Hon blev så glad att få låna mina eller E´s smycken och kråmade sig och kände sig fin. Till julklapp skickade jag ett par barnarmband - större kunde hon inte ha - och hon älskade dom. Hon ville ha dom på sig i sängen men det var inte tillrådligt så E hängde dom på väggen så att hon kunde ligga och titta på dom.

Idag kom meddelandet att aunt Vi fridfullt somnat in i sin säng, 97 år gammal. Sorgesamt, men en stor lättnad på samma gång. E och D är nästan 80 år själva och har slitit med vården i nästan 5 år. Bara några månader efter mitt besök blev Aunt Vi helt sängliggande och försvann snabbt alltmer in i dimman. Hon har krävt vård som ett spädbarn och ständig tillsyn. Ingen kommunal hemsjukvård eller hemtjänst där, inte. Utan dessa två, själv inte purunga, har kärleksfullt skött henne, hållit henne ren och fräsch och sett till att hon fått i sig ordentlig mat. D´s mor, aunt Vi´s syster, blev också dement och vårdades av sin man i, jag tror, sju år. D grät när han berättade om det och han såg sin far som ett föredöme. Själv hade han varit aunt Vi´s kelgris när han var liten och hon fick inga egna barn. Under rättsförhandlingen när D fick vårdnaden frågade domaren om hon kände denne man och pekade på D. Hon mindes inte hans namn men svarade klart och tydligt: "Skulle jag inte känna honom som jag bytt blöjor på?"

E och D bor på landet i centrala Californien och har 2 acres mark där aunt Vi´s aska ska spridas under ett speciellt träd. Det känns fint. Jag har bett dom säga adjö från mig när dom gör det.

tisdag 4 augusti 2009

Nostalgisk resa

Sommarkortet på Skånetrafiken går snart ut - bara denna och nästa vecka kvar och det finns nästan hälften kvar av de 50 resorna. Idag hade jag ärende till Malmö och hälsade också på hos mor I i Limhamn. Till min förvåning upptäckte jag att man vid senaste ändring av bussturerna gett flera linjer både sträckning och nummer som de gamla spårvagnarna som gick i min barndom. Så nu kan jag åka med 4:an från stan till Limhamn igen längs samma sträcka som när jag åkte till och från skolan på 50- och 60-talet med alla rosorna i mitten av gatan. Ja, rosorna finns kvar; det har dom gjort i alla år, vilket faktiskt imponerar. Vid min gamla hemmahållplats har man numera gjort en liten rondell i gatukorsningen och planterat en fin rosenrabatt i mitten. Just idag gick två parkarbetare och skyfflade och gjorde fint, dessutom.

Inne i stan uträttade jag mitt ärende på Filialen, som är ett konsthantverkskollektiv med butik på Agnesgatan på Gamla Väster. En av medlemmarna är Gunilla Kennard, lädergalanterist. Det är ett sällsynt yrke, klart utrotningshotat. Gunilla K tillverkar de allra vackraste väskorna i världen och aldrig två likadana. Hon använder oändligt många sorters skinn i alla färger och man blir alldeles galen och bara vill ha allihop. Jag har köpt ett par stycken och nu hade hon fixat en längre rem i en av dem.

Innan jag tog bussen till Limhamn köpte jag var sin fikonbulle hos Gottelisa till Mor I och mig själv att snaska på.