Aunt Vi in memoriam

För sex år sedan var jag i London med två amerikanska vänner som då firade sitt guldbröllop där. Dom hade vigts i en utbombad kyrka 1953 av en då ung präst som var mycket tveksam till det hela. Han trodde inte äktenskapet var övertänkt och att det inte skulle hålla länge. Nu var kyrkan sedan länge återuppbyggd och prästen pensionerad, liksom brudparet, men de har hållit kontakten i alla år. Jag var med i kyrkan på själva bröllopsdagen som var en söndag. Vi gick i morgonmässan och fick sitta i det kapell där E och D vigts 50 år tidigare och som då var den enda brukbara delen av kyrkan. Vi hälsade på den tjänstgörande prästen och kyrkvärden och prästen nämnde brudparet i sin välsignelse och en hel del kyrkobesökare kom fram och gratulerade efteråt.
E och D var sen hembjudna till sin gamle präst som var för skröplig för att komma till kyrkan.

Under vår gemensamma vistelse i London berättade E och D att dom just uppdagat att D´s moster, som var änka och bodde 100-tals mil från dom, hade drabbats av två olyckor. Dels hade hon börjat bli dement, dels hade hon blivit kidnappad av en samvetslös kvinna som hade börjat plundra henne. Dom hade kopplat in en advokat för att få vårdnaden om aunt Vi. Den rättsliga proceduren tog förstås tid men till slut gick det bra. Aunt Vi flyttade hem till E och D för knappt fem år sedan. Alla hennes tillhörigheter var stulna och bankkontot länsat, förstås, men huset fanns kvar och kunde säljas så att hon hade ett litet kapital för sitt uppehälle och till viss avlastningsvård. Förra hösten var jag och hälsade på och lärde känna lilla aunt Vi som var rejält dement men glad och positiv. Benen var svaga och hon hade just börjat bli beroende av rullstol. Men vi hade henne med oss under vissa dagar, hon älskade att åka bil. När vi åkte bort över natten var hon på ett privat avlastningshem. Det var inga problem att lämna henne där för de andra damerna där blev överförtjusta när hon kom och hon blev glad att se dom. Lilla aunt Vi älskade vackra saker. I sin krafts dagar hade hon jobbat som modell för skotillverkare för hon hade så vackra ben och små smäckra fötter! Hon blev så glad att få låna mina eller E´s smycken och kråmade sig och kände sig fin. Till julklapp skickade jag ett par barnarmband - större kunde hon inte ha - och hon älskade dom. Hon ville ha dom på sig i sängen men det var inte tillrådligt så E hängde dom på väggen så att hon kunde ligga och titta på dom.

Idag kom meddelandet att aunt Vi fridfullt somnat in i sin säng, 97 år gammal. Sorgesamt, men en stor lättnad på samma gång. E och D är nästan 80 år själva och har slitit med vården i nästan 5 år. Bara några månader efter mitt besök blev Aunt Vi helt sängliggande och försvann snabbt alltmer in i dimman. Hon har krävt vård som ett spädbarn och ständig tillsyn. Ingen kommunal hemsjukvård eller hemtjänst där, inte. Utan dessa två, själv inte purunga, har kärleksfullt skött henne, hållit henne ren och fräsch och sett till att hon fått i sig ordentlig mat. D´s mor, aunt Vi´s syster, blev också dement och vårdades av sin man i, jag tror, sju år. D grät när han berättade om det och han såg sin far som ett föredöme. Själv hade han varit aunt Vi´s kelgris när han var liten och hon fick inga egna barn. Under rättsförhandlingen när D fick vårdnaden frågade domaren om hon kände denne man och pekade på D. Hon mindes inte hans namn men svarade klart och tydligt: "Skulle jag inte känna honom som jag bytt blöjor på?"

E och D bor på landet i centrala Californien och har 2 acres mark där aunt Vi´s aska ska spridas under ett speciellt träd. Det känns fint. Jag har bett dom säga adjö från mig när dom gör det.