söndag 28 februari 2010

Undantagssport

Patrik Kittel och Scandic i Göteborg (passande namn på hästen!)


I veckan har den årliga Göteborg Horse Show pågått. Ja, den är väl inte riktigt slut än, det brukar sluta vid 23-tiden på söndagkvällen efter 4 fullmatade ridsportdagar med stor försäljningsmässa som bihang.
De senaste 25 åren har jag varit där de flesta gångerna men inte i år. Förut gick det hela av stapeln under påsken men nu har det tidigarelagts till februari med påföljd att det blir hög risk för vinterväglag. Efter en förfärlig snöstormsfärd hem under natten härom året har jag dragit öronen åt mig och stannat hemma. Flyttar dom tillbaka till påsk så säg till!

Det trista med detta är att man får se så litet av tävlingarna i TV. Globentävlingarna före jul får oftast större utrymme, men dom är ju såklart i 08-området (sic!). Jag har varit en gång i Globen men det var inte alls lika trevligt som i Göteborg och själva läktaren är så brant att jag rikigt mådde illa av att bara sitta där. Ryttarna säger också att Göteborg är speciellt trevligt. Jag har letat i tidningarnas TV-tablåer efter sändningarna och kunde bara hitta en enda sändning på lördagen och det var hoppning. Det som intresserar mig är dressyren. Så jag var rätt sur när jag inte kunde hitta ett enda dugg. SVT:s hemsida hänvisar till Sportnytt-sändningarna men jag är inte intresserad av att sitta och vänta och KANSKE få se 8 sekunder ridsport bland allt annat som jag bara gäspar åt. Men så sitter maken en stund i dag och ser nyheter på textTV och av en slump upptäcker han att det går dressyr på TV! INGENSTANS i någon tidning fanns detta med i TV-tablån! Jag vet inte om det möjligen fanns med i tablån på nätet men jag letade bara i tidningarna. Nu hann jag få se Patrik Kittels silverritt och Adelinde Cornelissens guldritt i küren.  Till all lycka finns SVT Play!  Sammandrag av kürfinalen kan nu ses på SVT Play fram till den 28 mars så jag fick se hela programmet trots allt! Tack, SVT Play! Och stort grattis till Patrik!
Kürprogrammen till ryttarens egen koreografi och eget val av musik har gjort dressyren till mera av en publiksport än tidigare då vi som helst vill se den blivit fnysta åt av hoppfolket. "Krumelurridning", fick man höra föraktfullt. Min egen gamle ridlärare, frid över hans minne, brukade säga "hoppa kan vem fan som helst, men dressyr, det är konsten". Något ligger nog i det; men den som vill bli en god hoppryttare måste också ha dressyr på sin häst och alla som ser på ridtävlingar har ju sett Peter Eriksson visa galoppombyten när han blir uppsluppen.

onsdag 24 februari 2010

Vårt dagliga bröd

En väninna bor i ett gammalt hus med en riktig stenugn och hon hade vänligheten att inbjuda några kompisar att baka på gammalt vis. Från olika håll tog vi oss denna strålande vackra och soliga eftermiddag till södra Halland. Vi var fyra förväntansfulla damer med varierande erfarenheter av bakning som anlände till värdfolket som ägnat dagen åt förberedelser. En rejäl omgång deg på surdeg, råg och förföriskt doftande brödkryddor väntade och husets herre, här kallad brandmästaren, hade eldat i ugnen sedan morgonen.

Efter preludium med en kopp kaffe satte vi igång att baka ut rågbrödet och sätta limporna till jäsning. Medan dom ägnade sig åt det planerade vi nästa omgång bröd. Vi hade olika ideer och förslag att utgå från. Jan Hedhs stora bok om bröd, gamla kokböcker och ärvda recept studerades om vartannat.

 
M och E funderar på hur bortgörningen ska tillsättas poolishen. Jan Hedh berättar hur.

Vi hade med oss diverse mjölpåsar, surdegar och "poolishar", jästpaket och kryddor. Det ljummades vatten, vägdes upp 6 g jäst här, några gram salt där och räknades hur vi skulle kunna passa in allt på rätt tid. Själv satsade jag på fullkornsdinkel och rosmarin med litet rågsurdeg som jag hämtade i frysen innan jag körde hemifrån. Den var fortfarande litet kall, så för att väcka den till liv gick jag runt med påsen i armhålan. Vi fick god assistans av husets hund som uppmuntrade oss hela tiden.
Vi var 6 personer i ett inte alltför stort kök men jobbade med "mjuka ögon" och ingen gick i vägen för någon annan, det flöt hela tiden under muntert prat.


B mäter noga upp sina ingredienser till "knubbiga limpor" med kontrollanten bredvid.

Brandmästaren passade ugnen, sopade ur askan med enriskvast och langade in jästa degklumpar och tog ut färdigt bröd. Om dom var färdigbakta kollades vetenskapligt med termometer instucken i limpan.
När första omgången var klar skjutsade brandmästaren in pizzor som värdinnan lagt godsaker på under tiden de första bröden var inne. 


När dessa vidunderligt goda om än något egendomligt formade pizzor (de hade litet motvilligt låtit sig föras från bakbord via spaden in i ugnen men gett sig efter viss protest) var ätklara var också nästa brödomgång satt till jäsning. Brandmästaren hann elda en omgång till innan det var dags att langa in den andra omgången bröd så temperaturen skulle vara optimal. 
Vi åt pizza så magarna stod i sju hörn och en put och hade påtagligt svårt att resa oss efteråt. Men nu gavs ingen pardon. Ett degkletigt kök skulle saneras och bröden in i ugnen. Men jag sa högt det min älskade svärmor en gång spontant sa när vi jobbade ett helt gäng i vår trädgård i dess begynnelse:
"Oh, vad det är roligt med grupparbete"! Vi jobbade snabbt undan, bröden blev bakade och uppdelade så att alla fick en bit av alla sorter.

 

Efter 6 timmar var vår doftande skörd klar. Köket var avröjt, disken klar, bröden uppdelade och alla trötta! Kram och tack och hemresa följde. Det snöade pyttelitet en stund, men körningen var helt komplikationsfri, tack och lov. (Fattades bara annat! Jag hade laddat med snöskovel, extra lampor, alaskakängor, broddar, täckbyxor och kuskhandskar.)

Nu är alla mina bröd i frysen utom de smakbitar jag lyckades pressa ner i min ännu pizzastinna mage. Vilka goda och knapriga skorpkanter och vilka mustiga smaker!



lördag 20 februari 2010

Litet enklare silver

En kommentar efterlyste bilder av mitt eget silverarbete. Vet knappt om jag vill visa det så snart efter Owe Johanssons vackra skål men nu gör jag det i alla fall. Jag har haft några bilder tidigare. Min "stil" är enkel och litet grov, för det mesta. Jag polerar sällan högblanka ytor, dels för att silvret vid användning ändå blir repat ganska snart, dels för att jag tycker bäst om blästrade eller mattslagna ytor. Jag gillar också att svartoxidera.
Jag gör ofta silversaker i present - om jag vet att vederbörande vill ha. Jag brukar oftast fråga. Man vet inte alltid vad folk vill använda. En vill bara ha örhängen, en annan en brosch, osv. Oftast bär jag något själv och då får jag ibland frågor och önskemål. Numera beställer vissa av mina vänner presenter som dom vill ge bort till folk jag inte känner. Helst vill jag ha fria händer men tar gärna emot ideer som jag kan utgå ifrån.

En bekant ville ha en elefant till sin hustrus 60-årsdag. Jag funderade länge på hur den skulle se ut men kom till slut på en elefant jag sett på en kakelvägg i Kina och gjorde den som jag mindes den. Det kändes litet kul, eftersom vi varit där tillsammans alla tre.
(Alla bilder går att klicka större.)


Några kompisar skulle avtacka en arbetskamrat och ville ha en brosch till henne. Dom hade inga ideer själva och jag kände inte henne. Men hon var intresserad av trädgård så jag gick ut och letade efter en idé och kom in med ett maskrosblad.

 

En kompis ville ha ett träd som brosch. Det tog mig lång tid att komma på ett träd, men en dag bara fanns det. Hon fick ett träd och blev glad för det. Sen har jag funderat vidare på trädet, det har fått flera grenar, blivit ett hänge och har nu senast fått ett ensamt äpple.




Det enklaste är ofta det vackraste och jag gillar själv okrussidulliga armband. Det här fick en familjemedlem.

 

En yngling - jag har gjort flera saker till unga killar - önskade sig en "hajtand". Jag hade väl rätt vaga begrepp om vad han ville ha egentligen men det blev den här svartoxiderade grunkan med nitar.




Killens faster förärade honom den i julklapp och först hade han sagt att han nog ville ha den litet smalare så jag var beredd  att jobba vidare med den. Han skulle själv komma med den. Men jag fick ett brev istället där det stod att han ville ha den som den var, "den är awesome!" Tydligen hade kompisarna gillat den.

Jag gör gärna små "pins", änglar, kycklingar, katter, hjärta, t ex. En rolig beställning var på marsvinshängen till två små flickor. Jag missförstod först och trodde det var örhängen som önskades, därför är bilden på ett örhänge som jag sen fick ändra till hänge för en kedja.





Jag tycker om stora kedjor och har gjort olika varianter, långa eller kortare. Litet märkligt verkar det att man kan köpa industrigjorda kedjor för mindre än jag ger för mitt grundmaterial, silvertråden.



Om ett par veckor ska jag på 3 dagars kurs igen. Det är max 4 elever åt gången och man håller på från fredag morgon till söndag kväll. Owe lagar mat och det gör han väldigt gott och bra. Matpauserna blir inte långa, det kan jag lova. Alla jobbar koncentrerat sufflerade av Owe. Den här gången har jag tänkt jobba med infattningar och göra kulor i puckelankan. Jag har ingen egen anka, det är ett dyrt verktyg, och jag behöver öva på snygga kulor. 

Arkeologisk utgrävning



Det finns vårtecken! Det har varit plusgrader idag och det har hörts porlande och droppande. Tittar man efter så sväller vissa knoppar och hängena i ormhasseln är klara, dom bara väntar på rätt signal.

 

Dagen har i stort ägnats åt vad som närmast kan betraktas som arkeologisk utgrävning. Vi insåg att det var dags att få bort snön fån uterumstaket och rensa hängrännorna där  från is och snö. När vädret växlar mellan tö och frost kan tråkiga konsekvenser annars uppstå. Vi har inte velat störa den vackra vyn i trädgården (eller inte orkat eftersom vi måste hålla dubbelinfart och en halv vändplats ren)  men nu var det dags att greppa snöskyffeln även på trädgårdssidan. För att komma åt tak och rännor måste väg röjas och nu är det ingen fjunsnö längre, mera i blybranschen. Nu är det i alla fall gjort. Vi tyckte varit duktiga som jobbat i tre timmar och unnade oss var sin fastlagsbulle till eftermiddagsfikat.
Och det snöar igen.






fredag 19 februari 2010

Fredagstema: Livet efter döden

Anna F&T svarar för månadens fredagsteman. Denna veckan vill hon att vi filosoferar över livet efter döden.

För mig består det helt och hållet av den plats i de ännu inte dödas tillvaro som de redan döda intar. Den platsen blir, av naturliga skäl, allt större ju äldre man blir. Alla mister vi nära och kära - och mindre nära och kära men ändå viktiga personer -  under den tid vi själva vandrar vidare.

Om det går i "rätt ordning" så upplever vi våra föräldrars död i förhållandevis hög ålder. Ibland blir det dock inte så. För några dagar sedan dog Anna Linds make, Bo Holmberg, allt för ung, och två tonårspojkar blev föräldralösa. Den familjens öde lär påverka de flesta i vårt land.

Katastrofen när det blir "fel ordning" och barn dör före sina föräldrar och t o m mor-och farföräldrar är outhärdlig att ens tänka på - men händer varje dag. För inte så länge sedan var det praktiskt taget varje föräldrapars öde att mista ett eller flera barn i tidig ålder även i vår del av världen. Kanske hade man en annan beredskap för det då men sorgen var säkert densamma. Mahlers Kindertotenlieder ger en tankeställare. Jag glömmer aldrig ett porträtt i National Portrait Gallery i London av en drottning , vars uppgift var att skaffa en tronarvinge. Hon födde 17 barn - alla dog i barnaåren. Tala om livet efter döden!

Vi talar ofta om våra döda i våra familjer, dom är en del av våra dagliga liv och gör sig ofta påminda i stort och smått. Svärmor, som alltid höll vår frys full med hemmaodlat, svärfar som brukade säga si, far som sa så och gjorde så. H som alltid snickrade och pysslade och som kom och lånade en kil när S var bortrest, haha, osv, osv.
Likaså har jag vänner och arbetskamrater som gått bort i förtid som alltjämt är med i vardagen på ett eller annat sätt. A-B gör sig påmind varje dag, fast det var över 10 år sen hon dog. Bilderna som A gjorde, hon var konstnärligt begåvad, har vi på väggen. En krukväxt av ett skott från G som blommar är en hälsning fast han flyttat till "enrummare på kyrkogården" som han brukade skämta om. Och, du G! Nu har jag tre stora fina exemplar som varje år blir alldeles översållade av rosa blommor!
Upptäcker till min bestörtning  att jag aldrig fotograferat dom i blom så det får bli en bild från Wikipedia. Ska bättra mig, G!


torsdag 18 februari 2010

Dagens Medicin skriver om katter idag

Foto: Photo.com

Katt känner när äldre ska dö

 

2010-02-03 
Bland personalen på ett sjukhem i Providence i USA finns en alldeles speciell katt. Oscar sägs kunna förutspå när patienter ska dö.
På grund av sin förmåga omskrivs katten nu i en bok. Författare är läkaren David Dosa. Till nyhetsbyrån Reuters säger han att hans intention är att berätta om Oscars förmåga och samtidigt diskutera varför katten är viktig för familjemedlemmar och vårdpersonal som är med när någon vårdas i livets slutskede.
När Oscar var runt sex månader noterade sjukhemmets personal att han kröp upp och lade sig vid patienter som höll på att dö. Katten är nu fem år och ska än så länge ha förutspått 50 dödsfall.

Foto: Photo.com
Oscar är mycket populär och har till och med blivit tackad av anhöriga till patienter på sjukhemmet.
Läkaren David Dosa säger till Reuters att han inte tror att katten är unik, men att Oscar befinner sig i en unik miljö.
– Djur är fantastiska när det gäller deras förmåga att se saker som vi människor inte gör, som hunden som kan sniffa sig till cancer eller fisken som kan förutspå jordbävningar. Djur vet när de är behövda.
 Där ser man vad som kan anses vara en nyhet! Alla vi kattmänniskor visste ju detta redan, eller hur?
En bekant till oss hade sin mamma på ett äldreboende med katt för några år sedan. När mamman låg på sitt yttersta la sig katten vid hennes fötter. Personalen tyckte det var störande och sjasade bort den! Dottern, som, liksom mamman, var stor kattentusiast, blev förtvivlad och lät förstås katten komma tillbaka.

Svenskt silver på turné

Som jag tidigare berättat ska jag på 3 dagar till min lärare, Owe Johansson,  i silversmide i början av mars. Han är representerad på diverse muséer och ibland åker ju föremål på turné. Den här skålen från Röhsska i Göteborg tog en tur till Shanghai 2007 i en utställning av svenskt silver, där den vann ett av publikprisen, det för "outstanding holloware". Bara så att alla förstår att jag är mallig över att vara hans elev... Fast mina alster är i en annan division, selvsagt.


Onsdag är fiskdag i vår by och jag hade bespetsat mig på stenbitsoppa igen. Det gäller att passa på medan det är säsong. Men ingen stenbit fanns att få - isläget längs kusten är tydligen sådant att det är svårt att få fatt i dom. Så det blev sej - till dej och mej, skämtade maken. Och till ena katten, den andra äter bara torrfoder, den knäppskallen.
Och i morgon ska jag ha  musselsoppa till lunch på de KRAV-musslor fiskhandlaren hade, den avstår maken, den knäppskallen. Men så får jag alla musslorna själv, mmm.
På tal om musslor. Jag har varit i Nice ett par gånger på konferens eller annat uppdrag. En gång gick jag längs strandpromenaden vid lunchtid och beslöt att prova moules frittes - jag hade ju lärt mig att det var en klassiker som lunchmat och skulle ätas just där. Jodå, musslorna var rikliga och goda men att tilltugget var BARA pommes frittes hade jag då ännu inte fattat. Ingen rätt att rekommendera, skulle jag vilja säga. Kombinationen är USEL! Inte tillstymmelse till en grönsak. Jag är ingen älskare av pommes frittes över huvudtaget men dom jag fick i London som fish and chips var goda. Men till musslor? Nej, tack.


måndag 15 februari 2010

Norsk isbrytare?



Detta  - om något - är väl ett bevis på sann vikingaanda! Och jag klagar över litet snöskottning...

söndag 14 februari 2010

Fastlagssöndag med hjärta

Vi brukar inte fira Alla Hjärtans Dag - det känns mest som ett kommersiellt jippo. Kärleksfull ska man vara alla dagar, anser jag, och även visa det.
Däremot har vi idag festat på fastlagsbulle - med hjärta!

En av hästkompisarna har heldagsutfärd och vi hade åtagit oss att ge hennes hästar lunch, vilket uppskattades.





Enligt maken beror de vackra istapparna på dålig isolering av den här stugan. Några tödagar var det länge sen vi hade, så han har antagligen rätt.

 

Efter utfört uppdrag åkte vi hem igen men stannade på vägen och köpte med oss var sin sådan här:



Jag anser därmed att vi också gett vår del av uppmärksamheten åt hjärtedagen.

Vi hade tänkt oss söderut under gårdagen, lördag, men SMHI utfärdade klass 1 varning igen och det blev till att skotta snö hemma istället för att fara ut på vägarna. 
Ingen av oss bryr sig om OS-TV så jag ägnade lördagskvällen åt P2:s direktopera från Met - La Fille Du Regiment, en Donizettiopera med mycket trallvänlig musik och humor. Samt tenor-rollens berömda 9 höga C, dom som lär ha gjort Pavarottis lycka en gång i tiden. Juan Diego Flores gör dom också väldigt bra. Just nu kan man faktiskt lyssna till dem gratis här med nämnde Flores. Att han är en vacker man som tål närbild gör det inte sämre!

Resten av söndagen ska jag banka i silver och skissa litet på vad jag vill förkovra mig i nästa gång jag ska tillbringa tre dagar hos min maestro i den konsten,  Owe Johansson. Det blir i Köpenhamn i början av mars eftersom han numera har sin verksamhet där på K29 mitt i centrum på en parallellgata till Strøget.

fredag 12 februari 2010

Fredagstema: Bilar

Min första alldeles egna bil  köpte jag 1972. Det är den enda bil jag köpt fabriksny och den kostade 12 800 kr. Egentligen kostade den 13 000 men det var kampanj och nedsatt pris just då. Det var en vit Renault 4 och den var såå fin!

 

Det är inte min bil på bilden, jag har hittat den på nätet. Men precis så såg han ut, Emil. Han tjänade mig troget i ca 10 år och ställde aldrig till med nåt. Visserligen regnade det alltid in vid benen i framsätet och det blev dåligt varmt på vintern. Stolarna gick bara att föra fram och tillbaka, inte att vinkla och det saknades nackskydd. Accelerationen var inte så lysande precis.
MEN man satt utmärkt i stolarna, det var högt i tak och lastutrymmet perfekt. Hjulen var små och jag orkade lätt byta dem själv - om inte verkstan hade skruvat åt bultarna för hårt, som dom gjorde en gång. Jag skulle byta till vinterdäck på en lördag och fick inte loss en enda bult. Maken var bortrest men jag bad grannen om hjälp, han var en stor muskelknutte till långtradarchaufför. Han kunde inte heller. På bilfirman var bara försäljningen öppen, inte verkstan. När jag hade skällt ut den då ännu oskyldige försäljaren i telefon säger det nötet: "Har du ingen karl?" Sen ansåg jag honom inte längre oskyldig utan förtjänt av allt jag öste över honom. Hjulbultarna fick en verkstad ta loss med slägga och långt rör som hävstång. Efter det fick dom alltid skruva loss och låta mig spänna bultarna själv med fälgkorset innan jag tog hem bilen från verkstan efter service.

Allt från Emils inträde i familjen har vi haft två bilar av nödtvång p g a våra arbeten. Maken har alltid arbetat långt hemifrån på olika orter där kollektiva färdmedel inte funkat. Mitt jobb har inte heller funkat utan bil - och en som inte strejkar! Så småningom blev Emil rostig och jag blev orolig att han skulle svika mig en mörk natt när jag hade en brådskande utryckning och efter ca 10 år bytte jag ut honom mot en bättre begagnad SAAB 900, päronglassfärgad. Men Emil svek mig aldrig och jag bevara ett ljust minne av honom!
Maken gick också över till till SAAB på 80-talet och sen dess har ett antal passerat revy. Det har varit viktigt att jag haft en pålitlig bil så så småningom har det blivit så att maken har övertagit min slitna och jag har köpt en litet nyare. Vi har aldrig mer köpt en fabriksny bil; vi tycker nån annan kan få ta den första stora värdeminskningen. Vi har haft en VIP-linje in i bilbranschen i många år, det har hjälpt.

Det har varit SAAB tills det inte gick att skaffa en acceptabel sådan akut efter en olycka. Som tur var kom ingen människa till större skada men bilarna blev skrot när en bil körde ut från en stopplikt utan att stanna framför maken som kom på en stor väg. Den gången blev det Volvo 850 i en konstig färg som maken kallar "ljussvart". Den är av årsmodell -94 och still going strong. Jag körde den i ett antal år tills makens då gamla SAAB gick hädan. Då fick han Volvon och jag hittade en ny SAAB, vilket gladde mig mycket. Nu har jag en silverfärgad SAAB 9-5 av 2004 års modell.




Färgen är fel, men annars ser min bil ut så här. Bild från en annons på nätet. Vår kanal in i bilbranschen är sorligt nog inte med oss längre. Han började sin bana på SAAB som en gång hade en reklamkampanj med mottot "SAAB in my heart". Trots att han vandrade vidare i sin karriär till andra bilmärken bekände han i svaga stunder att i hjärtat hade han SAAB. Det har jag också - trots EMIL - så jag hoppas verkligen att det kommer att lösa sig för Spyker-SAAB!

torsdag 11 februari 2010

Tack, kära gudmor, för gratulation!


Den 11 februari 2008 föddes den här lilla damen, Skepparkrokens Sonja, av rasen Russian Blue. När vi träffades första gången var hon 11 dagar gammal och presenterade sig själv med att öppna sitt lilla skära gap och fräsa. Därmad hade hon visat sitt temperament - mig, Sonja, skiter man inte på näsan!
Fast fräst har hon inte gjort sedan dess förutom när hon blev urförbannad hos veterinären och det kan man kanske förstå. Men viljan är det inget fel på!

 

Det här är dagen när hon flyttade hem till oss, 3 månader gammal. Inget läpphängande, bara undersökande tills man blev trött och somnade hos nya matte i soffan.




Alla nivåer måste testas.



Här hittar dom mig nog inte.



När kompis M kommer på besök vill jag ha hennes mössa att ligga i. Synd att hon inte glömmer kvar den, den är en doftsymfoni från hennes hår och alla de djur hon har hemma. Jag ÄLSKAR den!




När jag sitter här vill jag att någon öppnar skafferidörren och kastar en godisplutt som jag kan få jaga över parketten.



Om jag vill kan jag posera riktigt fint.



Idag sitter jag och filosoferar vid fönstret. Jag har fått gratulationskort med musik av min gudmor, tack, tack, och matte är urfjantig men jag tar det lugnt. Nu är jag ju ingen löjlig källing längre utan vuxen dam på två hela år.

onsdag 10 februari 2010

Petition mot Ugandas nya lag mot homosexuella! Läs och signera!

Stop Uganda's gay death law

I've just signed a petition calling on the Ugandan government to withdraw a proposed anti-gay law that would punish gay people with prison -- or even death. I thought that you would want to join me -- there are only a few days left. Read more below, and sign the petition here:
 http://www.avaaz.org/en/uganda_rights/?cl=474000081&v=5370

Thanks!

------

Dear friends,

Uganda’s parliament is preparing to pass a brutal new law that would punish gay people with prison -- even death.

Initial international criticism drove the President to call for a review. But after a well-funded and vicious lobbying effort by extremists, the bill looks set to be passed -- threatening widespread persecution and bloodshed.

Opposition to the bill is rising, including from the Anglican church. Ugandan gay rights advocate Frank Mugisha writes, "This law will put us in serious danger. Please, sign the petition and tell others to stand with us – if there’s a huge global response, our government will see that Uganda will be internationally isolated by the proposed law, and strike it down."

With the decision expected in days, only an irresistible wave of worldwide pressure will be enough to save Frank's life and many others. Let’s build a huge petition to stop the gay death law -- click here to take action, then forward this email:

http://www.avaaz.org/en/uganda_rights/98.php?CLICK_TF_TRACK

The petition will be delivered to President Museveni, members of the review committee and Ugandan embassies worldwide this week before it’s too late, as well as to key donor governments.

The bill proposes life imprisonment for anyone convicted of having same-sex relations and imposes the death penalty for “serial offenders”. NGOs working to prevent the spread of HIV could be imprisoned for up to 7 years for “promoting homosexuality”. Even members of the public face up to three years in jail if they fail to report homosexual activity to the police within 24 hours!

The bill’s advocates claim that it defends national culture, but its strongest critics come from within Uganda. The Reverend Canon Gideon Byamugisha is one of many who’s written to us – he says,

"It is violating our cultures, traditions and religious values that teach against intolerance, injustice, hatred and violence. We need laws to protect people -- not ones that will humiliate, ridicule, persecute and kill them en masse."

By rejecting this dangerous bill and supporting the breadth of opposition to it, we can help set a crucial precedent. Let’s build massive support for Uganda’s human rights defenders, and save lives by stopping this bill -- sign now here, then tell friends and family:

http://www.avaaz.org/en/uganda_rights/98.php?CLICK_TF_TRACK

With hope and determination,

Alice, Ricken, Ben, Paul, Benjamin, Pascal, Raluca, Graziela and the whole Avaaz team

SOURCES

African letter to Ugandan President to throw out Anti-Homosexual Bill:
http://www.africafiles.org/article.asp?ID=22761

Ugandan church leader brands anti-gay bill 'genocide':
http://www.guardian.co.uk/katine/2009/dec/04/gideon-byamugisha-homosexuality-bill

Human Rights Impact Assessment of Uganda's Anti-homosexuality Bill By Sylvia Tamale, The Dean of Law at Uganda's Makerere University:
http://www.zeleza.com/blogging/african-affairs/human-rights-impact-assessment-ugandas-anti-homosexuality-bill-sylvia-tamal

Det rör på sig!



Det börjar röra på sig bland växterna i uterummet. Den kaliforniska eken, hemförd i resväskan för snart 
1 1/2 år sedan är nu 99 cm hög och har överlevt sin andra vinter hos mig. Och nu börjar den slå ut!

Vildpelargonen Cotyledonis har börjat blomma. Det gör den bara en gång, ingen lång säsong, här inte. Det gäller att passa på att njuta av de ljuvliga vita blommorna medan det det varar!

 

Allt rör inte på sig samtidigt, dock. Vissa tar det väldigt lugnt mellan kattfnatten. Och så klart inte på avsedd plats utan precis bredvid...


söndag 7 februari 2010

Det som måste göras


Bilden, som är en detalj från en skulptur i Xian, som jag besökt ett par gånger, får illustrera det uppdrag jag fullgjort idag. Det har legat som en tyngd över mig i några dagar men nu är det över. En väns häst har uppnått en ålder av 28 år och blivit allt sämre i benen och nu var snötäcket alltför jobbigt för den gamla märren. Beslutet var fattat och den vänlige mannen som utför trotjänaravlivning hemma hos folk tog inget extra för att komma en söndag eller tackla snövallarna.

Jag har varit med förr men det är alltid lika tungt. Jag har känt Suzette i över 20 år och hon följde glad med mig ut, mumsade i en hink med havre och morötter och märkte ingenting och allt var över på en kort sekund.

Inte förrän nu gråter jag.

lördag 6 februari 2010

Försäljningsteknik och synd



Jag fick ett mail från en bloggläsare som berättade om sitt första jobb som blomsterförsäljare på torget. Hon fick instruktioner att först sälja de gamla blommorna innan de färska som stod bakom kulisserna fick tas fram. Det gillade hon inte, och mådde dåligt av att veta att fanns kuranta varor när kunderna gick i väg med sämre.

Mitt sommarjobb mellan studentexamen (som VAR en riktig examen på den tiden med skrivningar och munta med censorer) utspelade sig på en psykiatrisk privatavdelning (jo, det fanns !) på ett stort sjukhus. Jag var anställd som sjukvårdsbiträde och placerad i avdelningens kök. Ett av privatavdelningens privilegier var kvällsmackor med ost på franskbröd. Allt bröd för dagen hämtades på en dragkärra. Det gick ganska jämnt ut mängdmässigt - med en dags fördröjning. D v s allt bröd var dagsgammalt när det serverades medan en färsk dagsranson låg i köket och åldrades. Särskilt stördes jag av de trista kvällsmackorna när jag såg det frasiga, goda brödet jag inte fick använda - förrän nästa dag när det hade blivit gammalt! Mitt förslag att hoppa över en dagsleverans för att komma i fas med färskt bröd föll INTE i god jord; det räcker att säga.
Men vissa kvällar var jag ensam i köket och en av dessa fattade jag ett eget beslut och bredde kvällsmackorna på FÄRSKT BRÖD! Jag fick många uppskattande blickar och förstulna kommentarer från patienter som fattat hur det vanligen funkade och jag var säker på att ingen skulle skvallra. Jag var mycket nöjd med mig själv tills det knackade på köksdörren och utanför stod två små gummor hand i hand. Det var ett par oskiljaktiga, åldriga systrar som båda led av depression som var inlagda tillsammans. " Vi undrar om vi kunde få smörgåsar på gammalt bröd, våra magar tål inte det färska, se!"
Tablå.
Jag tänkte på dessa små tanter när jag senare läste en bok av Kerstin Thorvall där hon berättar om sin barndoms besök hos mormor. Mormor älskade en viss sorts wienerbröd och man medförde alltid en påse nybakade av dessa vid besöken. Mormor gick i flera dagar och luktade på påsen men åt inte något wienerbröd förrän dom var gamla och sega. Det var SYND att njuta av dem när de var som bäst!
Jag har alltid undrat sen om det var synden som gjorde ont i de små tanternas magar för jag har så svårt att tro att en enda färsk brödskiva kan ställa till så mycket .

Bilden från internet.

fredag 5 februari 2010

Fredagstema: Mitt första jobb



Anna Fair&True  har hittat på månadens fredagsteman. Det första handlar om mitt första jobb.
Mitt första "riktiga" jobb hade jag sommaren när jag just fyllt 12 år. Jag ville ha en kamera och enda sättet att skaffa en var att jobba ihop egna pengar.
Utan att prata med någon cyklade jag till en handelsträdgård inte så långt hemifrån och frågade om jag kunde få arbeta där. Jovisst, det gick bra. "Kom på måndag morgon!"
Föräldrarna blev betänksamma men efter tjat så gav dom sig. På den tiden skulle man ha en s k arbetsbok om man var minderårig men man fick inte arbeta förrän man hade fyllt 14. Men vem brydde sig? Inte trädgårdsmästaren i alla fall. Om jag minns rätt fick jag 1 kr i timmen.
Jag lukade, hackade, plockade smultron och jordgubbar och snart satt jag bredvid vuxna på en bräda efter en traktor och satte plantor i en fåra medan traktorn sakta drog oss fram över fältet. Det fanns andra ungdomar (eller egentligen barn!) förutom jag men bara jag fick vara med och plantera. Möjligen för att jag inte fuskade och flamsade som jag upptäckte att flera gjorde. Jag hade bara en tanke i huvudet: KAMERAN! Att det inte var nån säker arbetsmiljö för en unge var det ingen som tänkte på.
Det tog några veckors slit, sen följde far med mig till kameraaffären i stan och hjälpte mig välja en kamera för hela 75 kr! Det var lycka!
Den kameran var familjens enda fungerande kamera i många år. Det var en småbildskamera och den enda övriga var fars gamla bälgkamera med en spricka i bälgen som gav en strimma på alla bilder!

Sedan hade jag jobb i minst 4 veckor varje sommarlov hela min skoltid, men det är en annan historia - eller flera.

Bilden har jag hittat på nätet.

torsdag 4 februari 2010

Nu laddar jag för Met in HD igen!



Det här är en av mina största idoler, Placido Domingo. Han har sjungit i minst 130 olika operor och har kvar mycket röst trots sin ålder, han är född 1941. I fjol fick han Birgit Nilsson-priset vilket var ett perfekt val av Birgit Nilsson själv! Hon, om någon, visste ju vem som var bäst.
Just nu sjunger han Simon Boccanegras roll i Verdis opera med samma namn på Met i NY och på lördag ges den i Live HD över en stor del av världen. Det är lördagsmatinén kl 13 i NY som sänds via satellit och tidsskillnaden gör att vi får föreställningen kl 19 - helt perfekt! Jag var på en sådan sändning i Santa Barbara i Californien härom året, då blir det kl 10 på fm; inte lika bra timing.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att uppleva Domingo i verkligheten men hoppas fortfarande kunna det nån gång. Däremot har jag sett honom i olika inspelningar, bl a från Met. 

Jag tänker mig till Kulturhuset Anders i Höör på lördag kväll. Håll tummarna att det  inte blir ett nytt snöoväder! Tills dess ska jag läsa på den invecklade historien om dodgen i Genua på 1300-talet.


onsdag 3 februari 2010

Trött på att skotta snö!


Idag blev det aldrig riktigt ljust. Snöandet fortsatte och det gick inte att köra upp för backen som vi har på gatan utanför. Vi bor vid en vändplats men som tur är så går det en gångväg nedför backen åt andra hållet och där kunde jag köra ut och runt till den större gatan som plogades en stund innan jag skulle iväg, tack och lov. När jag kom hem på eftermiddagen var även vår lilla gata plogad - och en stenhård vall lagd utanför vår infart. Jag hade skottat rent hos oss vid 23-tiden i går kväll och det var bara att börja om i eftermiddags. Inklusive att ta bort vallen. Nu, vid 23-tiden igen, har jag just tagit en ny omgång. Högarna börjar bli stora nu och jobbiga att få upp snön på. Och det snöar fortfarande...

Jag har inget emot snö och kall vinter, tvärtom, MEN NU KAN DET FÅ SLUTA SNÖA! Jag behöver inte mer snö för att trivas. Den ska helst bara ligga där nu och lysa upp mörkret, tack. På trädgårdssidan är bara SÅ vackert och vi vill inte gå där och förstöra den fina snöytan.  Så jag går inte ut och tar in pionstöden som står där och skräpar. Dom behövs i alla fall till våren igen. Då är det som en stor snödriva av vita pioner just där!
Snömössan på den stora oljelyktan är väl fin!