fredag 19 februari 2010

Fredagstema: Livet efter döden

Anna F&T svarar för månadens fredagsteman. Denna veckan vill hon att vi filosoferar över livet efter döden.

För mig består det helt och hållet av den plats i de ännu inte dödas tillvaro som de redan döda intar. Den platsen blir, av naturliga skäl, allt större ju äldre man blir. Alla mister vi nära och kära - och mindre nära och kära men ändå viktiga personer -  under den tid vi själva vandrar vidare.

Om det går i "rätt ordning" så upplever vi våra föräldrars död i förhållandevis hög ålder. Ibland blir det dock inte så. För några dagar sedan dog Anna Linds make, Bo Holmberg, allt för ung, och två tonårspojkar blev föräldralösa. Den familjens öde lär påverka de flesta i vårt land.

Katastrofen när det blir "fel ordning" och barn dör före sina föräldrar och t o m mor-och farföräldrar är outhärdlig att ens tänka på - men händer varje dag. För inte så länge sedan var det praktiskt taget varje föräldrapars öde att mista ett eller flera barn i tidig ålder även i vår del av världen. Kanske hade man en annan beredskap för det då men sorgen var säkert densamma. Mahlers Kindertotenlieder ger en tankeställare. Jag glömmer aldrig ett porträtt i National Portrait Gallery i London av en drottning , vars uppgift var att skaffa en tronarvinge. Hon födde 17 barn - alla dog i barnaåren. Tala om livet efter döden!

Vi talar ofta om våra döda i våra familjer, dom är en del av våra dagliga liv och gör sig ofta påminda i stort och smått. Svärmor, som alltid höll vår frys full med hemmaodlat, svärfar som brukade säga si, far som sa så och gjorde så. H som alltid snickrade och pysslade och som kom och lånade en kil när S var bortrest, haha, osv, osv.
Likaså har jag vänner och arbetskamrater som gått bort i förtid som alltjämt är med i vardagen på ett eller annat sätt. A-B gör sig påmind varje dag, fast det var över 10 år sen hon dog. Bilderna som A gjorde, hon var konstnärligt begåvad, har vi på väggen. En krukväxt av ett skott från G som blommar är en hälsning fast han flyttat till "enrummare på kyrkogården" som han brukade skämta om. Och, du G! Nu har jag tre stora fina exemplar som varje år blir alldeles översållade av rosa blommor!
Upptäcker till min bestörtning  att jag aldrig fotograferat dom i blom så det får bli en bild från Wikipedia. Ska bättra mig, G!


11 kommentarer:

  1. SÅ bra du skriver, och jag sitter och nickar hela tiden och håller med dig.
    Så hemskt med den drotting som födde 17 barn och alla dog.
    Och som du säger var det ju vanligt att man även i sverige för inte alltför länge sedan ofta förlorade ett litet barn genom sjukdom eller under förlossningen.
    Och ja, du har så rätt i det du säger att "de våra" finns kvar ibland oss genom att vi talar om dem. Ibland tycker jag nästan man känner deras nävaro. det känner jag då jag är på familjen s gård i Österbotten om somrarna. Tycker om att känna så.
    Ja, så hemskt för Anna Lindhs och Bo Holmbers pojkar, så unga och så ensamma i världen nu.
    Ha en fin helg!!

    SvaraRadera
  2. Jag instämmer jag med. Pratar och har sällskap av de döda för mig närvarande. En skön tro.

    SvaraRadera
  3. Visst är det så att även de döda lever kvar hos oss, genom oss. Våra minnen av dem och de stunder man hade tillsammans. Sedan är det nog som du säger så att vi i vårt moderna samhälle kommit så långt från döden att den nästan inte anses "naturlig" längre. Vilket i sig kanske är lite sorgligt. Även om det såklart ar positivt att färre dör omkring oss på grund av sjukdomar, svält eller annat som var vanligt förr. Men jag tror det är lätt att man faktiskt blir mer rädd för döden när den inte är en mer naturlig del av livet. Den blir något mystiskt. Något man inte riktigt har "sett".
    Tack för en fin tolkning av temat!
    Hoppas nu att ni får en fin helg utan alltför mycket ny snö....
    Kramar!!

    SvaraRadera
  4. Annika och Simone:
    Det lär ju vara känslan av sammanhang som är bland det viktigaste för att trivas med livet och det innebär ju alla som är och har varit runt en!
    Ha en skön helg och "ble inge", dvs stanna hemma om det är oväder - vilket det är och blir här, suck.

    Saltis:
    Jag tycker inte jag jag poängterat att döden generellt inte är "naturlig" längre. Det påstås ofta det men jag tycker inte det är sant. Det både skrivs och pratas om döden ofta och i mitt arbete i många år med palliativ vård hade jag många, många diskussioner, både med patienter, närstående och personal om döden. Jag har ofta sagt, när jag föreläst om palliativ vård, att livet är en sexuellt överförd 100% dödlig åkomma.
    Det som i vår del av världen däremot är påtagligt är att barnadödligheten (och mödra-!!) numera är så låg att den nästan inte räknas med.

    SvaraRadera
  5. Ett härligt fredagstema som det finns hur mycket som helst att skriva om. På sätt och vis så dör inte de allra käraste, de finns ju alltid kvar runtomkring en eller inom en, på ett eller annat sätt i våra minnen, i våra handlingar, i vår gråt och i våra skratt.
    Jag har jobbat som stödperson i många år för döende cancerpatienter. Det låter kanske märkligt, men det har varit rent välsignat, på ett särskilt sätt. Aldrig någonsin känner man sig så levande som när man är nära döden.

    SvaraRadera
  6. Pettas:
    Jag vet precis vad du menar med den välsignelsen! Man får en mera ödmjuk inställning själv och lär sig ta vara på dagen i nuet. Man vet aldrig när allt kastas över ända på en sekund. Man lär sig också att hålla tyst och lyssna istället. Eller att vara tyst tillsammans med någon.

    SvaraRadera
  7. Precis så är det:). Exakt!

    SvaraRadera
  8. Mycket tänkvärt och fint inlägg. Förstår av ditt detta att du inte tänker dig ett annat liv efter döden.

    Min pappa, som också var läkare, gick ofta i kyrkan och hade många djupt troende kristna vänner. Dock var han övertygad om, när han kände att han skulle dö, att detta livet var det enda som existerade. Han vägrade t.o.m. sin gode vän prästen att ge honom nattvarden på sin dödsbädd...

    Skrev min 60poängsuppsats i engelska om Harriet Beecher Stowes UTC. Det var hennes lille sons död i ett och ett halvtårsåldern som indirekt var upphovet till romanen. Hon levde sig då in i den sorg som så ofta drabbade slavfamiljerna, när slavägarna brutalt tvingade kvinnorna att skiljas från sina små barn, ibland direkt vid födseln. Även om HBS fick många barn beskriver hon sorgen över sin döde lille son på ett hjärtskärande sätt...

    SvaraRadera
  9. Musikanta:
    Jag läste Onkel Toms stuga som barn, och oj, vad jag grät!
    Nej, jag kommer bara att ingå i kretsloppet när jag är död! Och det känns fint. Nån liten molekyl kanske kommer in ett blommande ogräs som bäst.

    SvaraRadera
  10. Jag tror också att de döda kan leva kvar hos oss genom att vi pratar om dem. Men visst är det fruktansvärt när döden kommer i "fel" ordning, då känns det verkligen tröstlöst.

    SvaraRadera
  11. Vilken fin tolkning. Jag gillar din definition "För mig består det helt och hållet av den plats i de ännu inte dödas tillvaro som de redan döda intar." Och att den platsen liksom fylls på av människor. Kanske därför man också, antar jag, kanske längtar dit eller i alla fall ser fram emot det på något sätt, när man är gammal (inte om man dör i förtid såklart). Å andra sidan menar väl du inte att det är en plats på det sättet utan mer än plats utifrån vi levandes synvinkel, i tanken. Men man vet ju aldrig, det kan ju vara en riktig plats där alla är samlade.

    SvaraRadera