Bilden, som är en detalj från en skulptur i Xian, som jag besökt ett par gånger, får illustrera det uppdrag jag fullgjort idag. Det har legat som en tyngd över mig i några dagar men nu är det över. En väns häst har uppnått en ålder av 28 år och blivit allt sämre i benen och nu var snötäcket alltför jobbigt för den gamla märren. Beslutet var fattat och den vänlige mannen som utför trotjänaravlivning hemma hos folk tog inget extra för att komma en söndag eller tackla snövallarna.
Jag har varit med förr men det är alltid lika tungt. Jag har känt Suzette i över 20 år och hon följde glad med mig ut, mumsade i en hink med havre och morötter och märkte ingenting och allt var över på en kort sekund.
Inte förrän nu gråter jag.
Det är alltid lika tungt, alltid!
SvaraRaderaSkönt för Suzette att få vara glad ända in till slutet som hon inte visste någonting om.
Bättre än så kan det inte bli.
En varm bloggkram härifrån
Så svårt det är.
SvaraRaderaOch alla tankar och frågor det väcker.
Margaretha
Som Pettas säger, Suzettee fick vara glad ända in i slutet, slippa att lida, stressas eller bli rädd. Det är så tungt, men ändå gjorde ni det bästa av situationen. Kram!
SvaraRaderaUsch, jag kan förstå dig just nu. Det spelar ingen roll vilket djur. Har det följt med en i så många år så känner man sig som en riktigt rutten typ. Men samtidigt gör man ju bara det man måste. Oavsett så saknar man ju dem ändå en lång stund efter. Kanske för evigt. kram!
SvaraRaderaPettas, Margaretha, Karlavagnen och Njese:
SvaraRaderaTack för tankar och kramar. Jag tycker faktiskt att det kan få vara ett djurens privilegium att få avsluta livet utan den sista pinan. Min tanke är också att Suzette inte kunde fått en bättre sorti.
Jag förstår hur svårt det måste kännas, och precis som de ovan skriver, det spelar ingen roll vilket djur det är.
SvaraRaderaMen känslan är vår egen, den är just känsla, inte alltid logisk men ändå där, naturligtvis kan man också hjälpa ett djur på det sätt som du skriver.
Saknaden och ledsamheten finns ändå.
Så sorgligt, men ändå så fint. Suzette fick ett värdigt avslut på ett fint liv. Men jag förstår att tårarna rann...
SvaraRaderaJag förstår att du var ledsen och att det kändes tungt. Att se ett älskat djur dö är bland det jobbigaste som finns. Kram!
SvaraRaderaCarina, Petra och Anne-Marie:
SvaraRaderaTack för att ni bryr er!
Suzette var kompis till till min häst sedan 19 år och jag kände henne då sedan flera år. Nu är min egen 23 år men ännu pigg och fräsch. Så klart tänker jag nu på hur ska bli med henne om några år.
Vilken fin bild du har valt som illustration till det här tunga inlägget.
SvaraRaderaJag tycker också att det är den sista väntjänsten man kan göra ett älskat djur, ta bort det innan det börjar lida ordentligt.
Men man vänjer sig aldrig...
Jag har också sett de här underbara hästarna i Xian...
SvaraRaderaGlömmer aldrig när jag fick följa med min pappa till veterinären när hans älskade tax var gammal och sjuk och han själv inte orkade gå in utan satt och väntade i bilen. Men det gick också väldigt fort och utan att hon anade något.
Jag höll henne i famnen och så blev hon plötsligt bara slapp i mina armar. En händelse som man aldrig glömmer och som gör att tårarna kommer när man tänker på det. Jag tror aldrig jag hade sett min pappa så förtvivlad som då...
Christina och Musikanta:
SvaraRaderaNej, man vänjer sig aldrig. Jag har fått göra många egna och andras djur den sista tjänsten vid det här laget och det blir inte lättare.