Utvandrarland - Mobergland

Både lördag och söndag bjöd på perfekt vandringsväder, klar sol och lagom sval temperatur. Det var Engelholms vandrarförening som stod för arrangemanget. Jag blev medlockad av vännen C och löste ett årsmedlemskap för blygsamma kr 75 vilket delvis besparade mig merkostanden för icke-medlemmar för den här resan. Ett glatt och trevligt gäng, de flesta i gråhårsålder, satte genast iväg när bussen släppt av oss vid Runnamåla. Vi följde den markerade leden genom vacker skogsterräng och med solglitter i sjön Flaken nedanför oss.

Etappen var ca 15 km, lättgången för det mesta, och gick till Långasjö där bussen hämtade upp oss igen.
På vägen stannade vi till vid Klasatorpet. Vid det gamla torpet skapades Korpamoen där Troells film Utvandrarna spelades in och numera sköts Klasatorpet av Långasjös Hembygdsförening. Sommartid är där aktivitet för att visa hur livet var på ett sådant torp en gång i tiden - på sommaren då! När livet var som hårdast under vintern visas inte i verkligheten. Nu var allt tomt och tyst men efter sista maj lär det bli liv och rörelse och man ska kunna beställa kaffe! Men man kunde ju ta sig en bit på medhavd macka i alla fall denna gång.

Med bussen åkte vi sen vidare till Åkerby Vägskäl som var en sammanstrålningsplats för utvandrare på väg till Karlshamn och där finns en minnessten över alla som for iväg från trakten kring Ljuder.

Alljämnt samåker man härifrån!

Vandrarföreningen hade beställt guidning i Ljuders Kyrka och i Amerikasalen i ett hus bredvid. Kyrkan är en typisk Tegnérlada från mitten av 1800-talet då man rev en 1200-tals träkyrka som biskopen (Tengér, alltså) ansåg vara vara för liten för den växande befolkningen som ju tvingades gå i kyrkan.  Mest intressant var nästan denna låda i vapenhuset med uppmaning att "Offra till Hednamisionen".

Roligare var det då att se Amerikasalen med mycket information och  bilder om socknens förhållanden, utvandringsfakta och, inte minst, bygdens store son, Vilhelm Moberg. En lång tid stod han inte så högt i kurs, inte. När boken om Utvandrarna kommit ut samlades det namn på protestlistor mot det sätt på vilket utvandrarna skildrats. Man tyckte inte det betonats att det var gudfruktigt och  moraliskt folk från denna trakt som rest till Amerika.

Jag hörde en gång min egen svägerskas mamma, som gått i samma skola som Moberg, berätta  att en del tyckte att Moberg inte var så märkvärdig som författare. Han hade ju inte hittat på nåt själv - de där historierna visste ju alla om!

Rederiet föreslog vad resenärerna borde ta med sig i mat- och klädväg. Det blev ett ansenligt lass, minsann.

Med bussen for vi vidare till Rävemåla där vi åt gemensam middag på vägkrogen Rävemålet. Gott och rikligt var det och lätt drabbade av paltkoma checkade vi sen in på vårt vandrarhem, Grimsnäs Herrgård.  Jag och kompis C logerade i det sk Sädesmagasinet med en ljuvlig vitsippsbacke precis utanför.

Vi sov som klubbade och klev fräscha och utsövda upp till en rejäl frukost, smorde niste (som det heter i Norge, jag gillar uttrycket) till färdkost och tågade snart iväg igen.

Vitsipporna i backen hade inte vaknat än fast solen varit uppe länge.

Här inne bodde vi.

Söndagens vandring blev i allt drygt 17 km men vi förflyttade oss med bussen ett par gånger för att få se speciella ställen. Vandringen följde inte leden så noga men vi hade bra navigatör med oss beväpnad med bra kartor. Han lyckades hitta stigar som fanns på gamla kartor men inte på de nya! Vi gick i fantastisk skogsterräng och nog fanns både vildvittror och rumpnissar i närheten!

Vi besökte det gamla drängatorp som Moberg passerat så många gånger i sin barndom och som stod som förebild till Korpamoen i boken. I detta pyttelilla hus bodde senast 9 personer, som alla utvandrade till Amerika.  Huset ägs och vårdas nu av en ideell förening och öppnades  för oss av en vänlig och välinformerad dam.

Vi vandrade också den 2 km långa vägen från platsen där hans födelsehus låg, ett litet soldattorp, till platsen där skolan han gick i 6 år låg mitt i skogen. Nu finns bara grunden kvar, huset flyttades till Moshult 1960. Ursprungligen la man skolorna mitt i roten så att alla barnen skulle ha lika långt dit. Därför hamnade skolan inte sällan mitt i skogen! Jag tänkte på den stackars lärarinnan - för jag tänker mig att det oftast var en sån - som skulle bo där mol allena!

Skolhuset, som således nu ligger i Moshult, är också ett minnesmärke.

Streching på skoltrappan.

Med dryga 3 mil i benen på två dagar var vi rätt nöjda nu och efter ett nytt skrovmål i Rävemåla återvände vi till Skåne.

Ett par tidigare oanvända muskler i låren gör sig påminda när jag suttit stilla men annars har jag inga sviter efter helgen, inga blåsor eller skav och ingen sönderbränd näsa. Lundhags kängor och keps har hållit mig skadefri!