Semesteräventyr

Jag har haft en 10-dagars tur fram och tillbaka till den norska fjällvärlden samt sett en del under vägen. En myckenhet regn har fallit på bilen under färd men mirakulöst nog har det knappt kommit en droppe på mig!
Detta var min 19:e sommarvecka på islandshäst i Meråker. Är man fast så är man tills det av någon anledning inte går längre. Ännu går det bra.

Jag har Teveltunets Fjellstue vid foten av Stenfjellet  som bas. Stenfjellet är vissa morgnar insvept i dimmor och man kunde höra falken ropa fast inte se honom.

Hästarna går på fjällsidan i Ivarsmyra hos Leif och Turid Haugen en halvmil längre upp.

Först ska Leif välja vilken ryttare som får vilken häst, sen ska de hämtas. Alla vill inte hämtas utan diskussion men alla som ska med ger sig till slut och låter sig fångas. Jag fick återse Straumur som jag blev förtjust i förra året och inte blev jag besviken nu heller. Vi kommer bra överens, vi två. Och en liten morot är inte dumt när man ska lockas till hårt arbete.

Himlen lyfter sig litet efter hand och vi får ett perfekt ridväder. Vi vill ha så pass svalt att man kan rida med tröja och jacka utan att bli för varm och helst inte klar sol för då kommer det obehagliga insekter som blinningar och broms. Inte minst för hästarnas skull vill man undvika sådana. Hästarna får också jobba hårt med att bära oss högt upp på fjället, då vill man inte ha det för varmt.
Utsikten är hisnande vacker.

Middagsrasten tar man nere i björkskogen där det finns bete till hästarna som får en improviserad hage, kan äta sig mätta och vila.
Första dagen rastade vi i Björkarnas Dal som jag inte varit i på rätt många år. I många år har vi ridit norrut, i år begav vi oss söderut, in i Sylmassivet. I Björkarnas Dal ligger Stenfjelltjönna och man går naturligtvis rakt ut och hämtar sitt dricksvatten. Jag har badat i den också vid flera tillfällen. Vi gör upp eld och värmer vatten till turmaten och kokar kaffe.

Ser ni hästarnas hage på bilden ovan?

Den lilla sjön låg som en spegel och stunden inbjöd till meditation. Mångåriga ridkamraten R försjönk i tankar.

Efter första etappen lämnade vi hästarna hos Atle i Stordal.

Med bil åkte vi tillbaka de ca 3 milen till Teveldalen för att äta en gemensam middag, gå och lägga oss tidigt och åter åka till Stordal nästa morgon. Därifrån gjorde Atle oss sällskap på sin märr Bella Donna. De var ett omaka par. Han bred och trygg, hon ett nervknippe som gärna dansade runt av otålighet. Primadonna, kallade han henne.
En tappsko måste läggas på innan avfärd.

Nu ska vi övernatta i Schulzhytta ute på fjället och då måste vi ha mer bagage i packsäckar. Jag kan förtälja att det gör upp- och avsittning litet mer krävande och de flesta ser inte särskilt graciösa ut under den manövern. Det går till så att man måste luta sig långt över hästen när man står i stigbygeln med ena foten och lyfta det andra benet högt över packsäcken. Avsittning görs sen omvänt eller enklare genom att svänga ena benet över hästens nacke och hoppa ner framlänges. Eftersom Straumur är ett matvrak sänker han huvudet så fort han har chans på ett grässtrå vilket underlättade min bensvängning oftast, tack, tack.

Det är viktigt att få balans i lasten - och inte helt lätt med en korvformad packsäck.

På vägen till Schulzhytta passerar man det som en gång var Meråkers ekonomiska centrum, Gilså och Lillefjells gruvområde. Där bröts kopparmalm från 1700-talet ända fram till början av 1900-talet. Ännu lakas giftiga tungmetaller ut i vattendragen och i de närmaste åarna finns inte en fisk. Idag har man ögonen på denna miljöpåverkan och funderar på om man måste göra något men det anses för närvarande att tillskottet till lägre vattendrag är så litet att det inte har nån större betydelse. Hela Meråker är fullt med gamla gruvor och tills för få år sen levererades olika specialmetaller härifrån men internationell konkurrens från låglöneländer har gjort att allt nu är nerlagt. Det är litet olika pris på ett gruvarbetarliv i Norge och i Kina och det avspeglar sig på den s k världsmarknaden. Cyniskt, men sant.

Den gamla bergsmansgården var säkert pampig en gång, nu är den ett spökhus.

Vi hade en fin dag och fram mot kvällen nådde vi Shulzhytta i sol. Hästarna fick en rejäl hage med elstaket och alla vi tretton ryttare en god tre-rätters middag med fjällfisk och rabarberkräm. Flera stupade i säng, en redan före rabarberkrämen!

De flesta av oss sov gott och vaknade till en solig dag - och meddelandet att alla tretton hästar var försvunna! Någon hade varit ute på dasset vid 5-tiden och gjort den dystra upptäckten. En liten efterspaningstrupp gav sig då genast av till fots - förstås. Modern kommunikation sker endast på vissa toppar i fjällen men i alla fall kunde en styrka så småningom mobiliseras från andra hållet och hästarna stoppas innan de kom ända hem. För efterspaningstruppen blev det ändå ett synnerligen tufft uppdrag.
Först fick de gå en dagsetapp, ca 7 timmar. Sen kom  undsättning med litet mat och några lånade sadlar. Därefter fick de rida till hyttan EN GÅNG TILL och kom då fram efter kl 20 på kvällen med 13 hästar, tre ridna och 10 handhästar i rep. Dom hade då färdats hela dagen i brännande sol med millioner blinningar och broms att slåss mot. Märkligt nog var ingen häst blesserad förrän en trasslade in sig i repet och fick ett skav på ett ben. Vi som väntade stod och spanade bort i skogen och var en hel mottagningskommitte när de tappra tre anlände.

Vi som blev kvar vid hyttan hade en ljuvlig vilodag. Vi umgicks, sov, åt upp all vår turmat, drack kaffe och njöt av det vackra vädret - som vi slapp rida i!

 Hyttan är "betjent", dvs där är ett värdpar och vi blev väl omhändertagna. Värden hade just varit varit iväg ett par dagar och hämtat sin Alaskan malamut-valp och den charmade naturligvis oss alla.Valpen hade mannen burit i famnen över fjället, bara korta sträckor orkade den lille ju gå. Han tydde sig tätt intill, hade ju just lämnat mamma och syskon, men hade inte gnällt en enda gång.

Kompis R och jag vandrade iväg från hyttan till en lämplig älv och badade. Det var helt ljuvligt att bara ligga på rygg och titta upp på himlen. Man måste hålla sig under vatten för att slippa blinningarnas kalasande på en men vattnet var ljummet och bara skönt.

Vi trodde att vi skulle ligga en extra natt i hyttan men icke! Ingen hade kunnat sova ändå av oro att hästarna skulle fått sån smak på frihet att de skulle rymma en gång till. Så värdparet fick ta fram reservprovianten till tretton personer - römmegröt och spekemat. Sämre reserver kunde man fått, det smakade himmelskt. Sen red vi iväg kl 23! Solnedgången red vi med på ena sidan, sen gick fullmånen upp och slutligen red vi rakt in i soluppgången. Det var helt magiskt!

Vilopauserna blev inte särskilt långa och matsäck hade vi ju dåligt med.

Det blev aldrig riktigt mörkt, man såg bra hela natten och det var förstås helt ljust när vi åter stod på Atles gård kl 06. Då hade de tre tappra gjort TRE dagsverken på 24 timmar...

Vi hade ju tänkt att ha en fyra-dagars-tur, så nu blev det litet förhandling om fortsättningen. Fyra stycken tackade för sig, en av dem hade gjort de tre dagsverken på ett dygn och var inte särskilt van att rida.

Resten av oss bestämde att åka och sova några timmar och att återses på eftermiddagen och rida då. Och, tänk, det gjorde vi, alla var pigga och glada och vi fick en härlig avslutning på turen.

Under hela tiden på fjället noterar jag mina vänner växterna. Jag liksom räknar in dem och säger hej. Jag såg tusentals orkideer, mattor av blommande hönsbär, fjällglim, tätört, lappspira, dvärgbjörk, kråkbär, gullris, daggkåpa, ängsull och många, många flera. För att inte tala om de enorma myrarna med massor av hjortronkart. Det är sällan läge från hästryggen att fotografera de oftast små fjällväxterna, förutom fjällbjörken då, men för EN kräver jag att få sitta av och att alla väntar - fjällbruden, Saxifraga cotyledon. Ännu har jag inte fått till drömbilden och den här gången blåste det rejält när jag låg där och siktade så det blev inte så bra. Men vi sågs, hon, den sällsynta, och jag!

Mina öden och äventyr på hemresan och de stopp jag gjorde under den återkommer jag till.