Bloggträff i sköna Värmeland

Efter det trevliga besöket i Borlänge styrde jag mot Värmland. Det kändes mera vant att ratta egen bil än att hålla sig fast i lillebrors fantasilastbil som emellanåt körde i diket med alla "gjejej".
Nu skulle jag träffa Margaretha som bloggar under rubriken "På livets trassliga bastmatta". Efter litet letande efter rätt adress ringde jag och det visade sig då att jag stannat så att hon kunde se min bil från sitt stora hus på en kulle ovanför Klarälven.
Denna bloggvärld är fantastisk! Liksom med Karin på Åland i maj så var det även nu ännu roligare att träffas och prata än det är att kommunicera per internet. Och vi hade massor att ventilera! Att Margaretha inte synts på sin blogg på någon vecka nu beror på att hennes dator har ont i en kabel som måste beställas. Hoppas den kommer fort för hon saknas verkligen i cyberrymden.

Husets invånare välkomnade mig varmt, t o m Åskar om än litet nådigare. Trädgården  hade en rikedom av träd, blommor och massor av ätbara saker. Människorna fick nyplockade hallon, Åskar tog för sig själv av det han gillar. Det gillade inte vi, precis...  När han ivrigt tjattrande kom uppför gången med sin fångst hävdade hans matte att det var bordsbönen vi hörde.

Magnolian hade ett par blommor kvar, nu gömda i bladverket men rosenhallonen stod i sitt flor.

Under en promenad nästa förmiddag såg vi detta döda träd, oändligt vackert i sin grafiska stramhet och utgörande växtplats för ett antal olika lavarter. Den enes död, osv.

Innan jag lämnade Värmland efter denna goda upplevelse att lägga till lagret av sådana ville jag se Lars Lerins museum i det gamla tråddrageriet i Munkfors. Han är en gudabenådad akvarellist men har även andra strängar på sin konstnärliga lyra. Jo, detta är en akvarell; jag beklagar bara reflexerna i glaset.

Bland de ganska få andra teknikerna i denna utställning fastnade jag för en skulptur(?) som jag gav namnet "Noli me tangere" då jag inte kunde hitta något som konstnären gett den.

Under min vidare resa södrut genom de värmländska skogarna kände jag att det tarvades en övernattning till innan jag skulle nå ända hem. Jag vill inte skynda mig, det finns så mycket vackert att se längs vägen. Jag kom lagom i tid till STF:s vandrarhem i Karlsborg vid Vätterns strand.

Det var mysigare miljö utomhus än inomhus - även om det var helt OK, rent och prydligt med bra dusch och allt sånt. Men med medtagna egna lakan kan man alltid pigga upp inredningen, eller hur?

Jag avstod turistbesök på fästningen. Men jag fick i alla fall uppleva både taptot och reveljen som trumpetades ut över nejden. Jag tog en kvällspromenad i det vackra vädret och satt en stund vid sjökanten och filosoferade.

Nästa morgon satte jag kurs hemåt via Lammhult. Jag hade nämligen bespetsat mig på lunch på Lammhults Värdshus som är berömt för sina goda isterband. Döm om min besvikelse när där var stängt fram till 5 dagar efter mitt besök! Men det dög inte att hänga läpp för det, mat måste man ha, så det blev lunch på ett "lantcafé" i Öhr istället och det var gott nog även om det inte fanns några berömda isterband där. Sen var det inte långt hem till Göinge.

Det är alltid skönt att komma hem efter en resa! Och så har man ju något att berätta.