Kattkäringar, västgötaklimax och tysk förskräckelse.

En dag i förra veckan for en kattkompis och jag och hälsade på en riktig katttant. Vi är alla tre Russian blue-fantaster. Damen vi hälsade på heter Essie och ägde en gång en Russian blue-hona vid namn Blue Moon av Mölleby. Blue Moons ungar blev vittberömda och exporterade till flera länder, bl a USA där de kom att betyda mycket för aveln av rasen. Blue Moon var född 1958 och Essie aktiv uppfödare decennierna därefter så ni kan räkna ut att hon uppnått en vördnadsvärd ålder varom hon icke vill att man talar. Men om jag viskar att hon blir 100 om 5 år så har jag ingenting sagt...

Kompis C och jag hade en trevlig stund med Essie, läste gamla klipp och lovade komma tillbaka nästa sommar. På väggen har Essie förstås en bild av den vackraste Russian blue-katten hittills, Blue Moon af Mölleby.

Vår Sonja, som är en sentida ryss, är inte så lätt att fotografera, kvicksilversnabb som hon är att byta plats och skepnad. Här hittade jag henne under bordet på en stol.

Olga är mycket bättre på att posera. Gärna mitt på bordet...

En annan dag åkte jag med en annan vän till Kivik Art Center - vi har gjort det till en årlig utflykt.
Vi ville ju se årets nytillskott. Kanske nåt mer som retar gallfeber på Ulf Lundell, rent av. Förutom tornet och den kubiska ramen, alltså. Den senare lär han ägnat 8 sidors förbannelser åt i sin senaste bok. Som jag inte läst. Sedan jag misslyckades med att komma förbi 20 sidor i "Jack" har jag  inga planer att läsa nåt annat av honom. Världen är full av bra böcker jag kan läsa först.

I år har arkitekten Petra Gipp ritat ett hus för kontemplation och där ska man sitta och meditera till en film av Runa Islam. Jomen, det lilla byggnadsverket klev vi upp i, satte oss ned - men ingen film! Det visade sig att åskan slagit ner och filmen inte kunde visas förrän en reparatör kommit. Säg det inte till UL - han blir bara skadeglad.

Vi njöt ändå av rundvandringen som hade sina poänger. En tysk familj med två vilda barn, sisådär 4 och 6 år härjade. Barnen ägnade sig flitigt åt att slita av jättesjok med björnmossa från alla stenar dom hittade medan en av Artcentrets funktionärer förgäves försökte stoppa vandaliseringen. Föräldrarna låtsades som det regnade. Då rann sinnet på mig och jag började ropa på knagglig tyska "Verboten! Nickt mehr entfernen!" Äntligen hejade sig i alla fall gossen som såg helt förskräckt ut, mamman kastade arga blickar på mig men kallade in barnen.

Vi gick vidare till tornet som vi avstod från att klättra upp i denna gång - tänk om vi sett åt UL:s gård igen! Han kunde ju blivit upprörd. Man får bara äntra konstverket en person åt gången och barn endast hand i hand med vuxen - hela tiden. Det finns inga barriärer eller fallskydd. Vi varnade funktionären för de tyska barnen som snart skulle komma efter oss. Döm om vår förskräckelse när vi får se den lilla flickans ben dingla ut över kanten högt upp! Barnen hade smugit i förväg och tyst och obemärkt klättrat upp utan föräldrarna. Den stackars mannen som vaktade tornet blev utom sig av fasa och skyndade sig mot föräldrarna  som kom på stigen för att få hjälp att få ner barnen. Vi smet iväg - ville inte se några barn trilla ner.
Efter detta behövde vi frid och ro. Så vi tog oss till Friden vid Vägs Ände. Där bakar Peter de läckraste och originellaste pizzor i stenugn med ekologiska  och närproducerade råvaror. Han ser rätt kul ut också.

Jag åt en "Johansson" med Lillehemsskinka och tropiska frukter. Jag frågade vem den var uppkallad efter - Owe Johansson, min silverlärare, förstås. Inte helt osannolikt, för den som första gången tog mig med i ett gäng elever till Friden var - Owe. Besök kan varmt rekommenderas. Ring och boka bord, det blir fort fullt! Ha inte bråttom - här lönar sig inte brått!