Nordiska museet

Nordiska muséet har jag tidigare bara besökt för att se tillfälliga utställningar men nu hade jag bestämt mig för att se mera.
I ett försök att bidra till nattågets bevarande mellan Skåne och Stockholm äntrade jag detsamma en sen afton för en tid sedan. Tåget kommer in till Stockholms central strax efter kl 6 men man får ligga kvar till kl 07, tack för det. Att Centralens Stora Frukost försvann för en massa år sedan är bara att beklaga, inte mycket att göra åt. Men, tänk, vad det det var skönt att slå sig ner där, ta för sig av en utomordentlig frukostbuffé, läsa morgontidningen i lugn och ro innan det man åkt till Stockholm för att göra börjar. Visst finns det frukost men ingen så prisvärd som den gamla och inte heller med så bekväma sittplatser och avskilda hörn.
Nu blev det en färdigbredd fralla, kaffe och ett glas medioker juice. Yoghurt utan socker fanns inte att inte att uppbringa. Tidningen ägnade jag mig åt på medhavd padda.

Inget var öppet före kl 10 men några minuter före hängde jag på låset utanför den tunga fasaden till Nordiska Museet. Om man definierar Skansen som ett utomhusmuseum så är ju Nordiska dess inomhussyskon, båda grundade av Artur Hazelius vid slutet av 1800-talet. Svenskt så det dånar.  Och i stora hallen bligar Gustav Vasa i kolossalformat ner på en. Fast en trappa upp kan man själv bliga ner på honom.

En av de permanenta - i varje fall visas den tillsvidare -  utställningarna jag hade inriktat mig på var Folkhemslägenheten. Eftersom medlemmar i HSB går in gratis på Nordiska museet så gick jag in gratis, tack för det! Vi har förblivit medlemmar trots eget hus numera. Man vet aldrig vad som kommer med åldern...
Lägenheten, som är en tvårummare från 1940-talet väckte nostalgiska känslor. Själv växte jag upp i en HSB-lägenhet från 1948 och kom att bo 11 år i en modernare variant på 60- och 70-talet. Och jag måste säga att det var en smart och praktisk arkitektur. Mycket av tänkandet finns kvar än i dag och en hel del av de moderna avstegen är inte alltid så genomtänkta.
Framför allt tror jag inte det finns mer praktiska kök än de "folkhemska". Större ytor, jovisst, det är förstås bra, men om man ska dra nytta av begränsade kvadratmetrar så är dessa gamla lösningar oöverträffade enligt min åsikt. Om jag inte minns fel så var det ganska precis ett sådant kök som Tina Nordström visade upp i TV på den tiden jag fortfarande tyckte det var roligt med matlagningsprogram. I sändning stod hon i nåt tjusigt och designat men vid ett tillfälle visade hon upp var hon verkligen jobbade med maten. I ett alldeles oglamoröst folkhemskök, nämligen.

Efter åtskilliga utlandsresor med en hel del besök i hem, gamla så väl som nyare, älskar jag våra tamburer mer och mer. Plats att hänga av sig - inte lägga kläder på värdfolkets sängar - byta till inneskor, och lätt att hitta toadörren när man kommer till någon man inte besökt förut. Och visst stod telefonen alltid i tamburen förr! Jag tror inte heller att det brukade stå någon stol vid telefonen; i alla fall gjorde det aldrig hos oss.

Efter att ha dreglat en stund i lägenheten som väckte minnen från föräldrar och svärföräldrar och kamraters föräldrahem vandrade jag vidare ut i museet.

Den stora tillfälliga utställningen Ränder, rytm, riktning, är en färgsprakande upplevelse. Ränder är ju ett organiskt mönster i otaliga delar av livet, designade av människor eller naturen. Många av oss älskar randigt i olika konstellationer men det finns ju också otäcka varianter som koncentrationslägerfångarnas dräkter. Som tur är lyckades man inte kapa randigheten så som man gjorde med den mångtusenåriga svastikan! (Å, tänk om den hade kunnat återerövras!)

Jag fortsatte runt i museet och såg fina fotoutställningar, en fantastisk textilkammare, smycken, leksaker, ja, mycket mera.
Efter över 2 1/2 timme var både huvudet och fötterna trötta. Och precis innan lunchorden anstormade serveringen intog jag en utmärkt torskmåltid.
Men jag har minst en hel våning kvar på Nordiska museet till en annan gång jag besöker Stockholm!
Ute var det strålande sol och blå himmel och Stockholm visade upp sin vackraste sida.
Men efter Vårsalongen på Lijlevachs tog jag tåget till Flen (på vilket jag jag glömde kvar kassen från Svenskt Tenn och min fina mössa, grrr. Nej, kassen har inte hittat till SJ:s Hittegods).

PS. Vårsalongen var jättekul! Kanske jag återkommer om den.