Jag fick en omedelbar association till min polska vän J som kom till Sverige med sin familj från Polen i början av 1980-talet då Solidaritet-rörelsen motarbetades och trakasserades av den kommunistiska regimen. Båda makarna hotades av myndigheterna men lyckades ta sig med sina barn till Sverige och få asyl här.
De acklimatiserade sig snabbt, lärde sig svenska med den äran och barnen började i svensk skola och blev väldigt "svenska" ganska snart. Föräldrarna fick bra jobb och hyfsad ekonomi efter några magra första år med loppismöbler och jular utan karp - det var för dyrt.
Jag förstod snart att utlandsresor var en längtan och ett behov. Efter att hela livet bott bakom järnridån ville de nu se världen, trodde jag. Det vore ju inte så konstigt. Eftersom de nu var bosatta i södra delen av landet så berättade jag om andra delar av Sverige som jag tänkte de skulle tycka om att se och kunna åka till i sin nyinköpta ömt vårdade Volvo.
Men icke!
De skulle utomlands. De åkte till alla upptänkliga länder i Europa, helst där det fanns varma stränder eller bra skidbackar. Först så småningom gick det upp för mig att det inte egentligen var resmålen som var så rysligt viktiga - det viktiga var att passera GRÄNSER!
Under en 10-årsperiod hade de ändå den stora sorgen att inte kunna åka till sitt hemland Polen, den gränsen var för alltid stängd för dem - trodde de. De hade bränt sina skepp fullt medvetet. Men så kom den dag när de med sina svenska pass kunde återse sitt hemland med en ny regim och en ny framtid. Och den gränspassagen glömmer de heller aldrig. Sedan dess kan de åka som de vill, komma till vännernas barns bröllop och sina skoljubileer. Polen är med i EU och gränserna har blivit litet otydligare om än de inte är så försvunna som utlovats.
Mycket bra inlägg om gränser. Gränser mellan land och mellan människor är snudd på synonyma, när det egna hemlandets gränser blir för trånga så blir den egna gränsen för tolerans också trång.
SvaraRaderaOch ändå, alltid, längtar man hem igen..jag vet så väl hur våra iranska flyktingvänner har det. De kan inte fara hem igen utan att riskera livet men längtan hem går aldrig över..
Blir gråtfärdig. Kan verkligen känna deras stora sorg som sedan gick över till en glädje att få komma tillbaka till sitt hemland! Fin historia.
SvaraRaderaHoppas du får en fin hösthelg :D
Man förstår verkligen vad din kompis familj ville få ut av sina resor. DE ville spränga gränserna, resa land och rike runt utan att stoppas. Inte konstigt alls!!
SvaraRaderaOCH vilken KÄNSLA då de kunde återvända till Polen på semester. Fantastiskt!
Bra feel-good story så här på fredagen!
Karin:
SvaraRaderaKanske just för att jag levt med bl a denna familjs våndor blir jag så rasande på intoleransen mot dem som faktiskt INTE kan återvända hem utan att riskera liv och lem. Och på våra snåla migrationsmyndigheter som tycks helt okänsliga för enskilda människoöden och bara hänvisar till regler. Och du, liksom jag, vet hur iranier har det.
Taina:
Det har varit många tårar längs deras väg, både av sorg och glädje. Jag minns när jag första gången följde med och köpte karp till jul och sen blev bjuden på en smakbit.
Annika:
Precis, de var som kalvar på nytt grönbete!
Jag har ofta tänkt på just det där med hur olika människor är fria att åka hur de vill (vi västerlänningar) medan andra möter hundratals barriärer som viseringstvång och övernitiska passpoliser. Vi kan åka nästan hur vi vill, men en egyptier måste söka visum varje gång de ska på tjänsteresa till Älmhult eller kick-off i Turkiet eller vad det kan vara. Återigen, vi svenskar vet inte hur bra vi har det!
SvaraRaderaHåller med Marianne ovan, det är så mycket man som svensk tar för givet... Som vanligt ett fint och intressant inlägg som manar till eftertanke.
SvaraRaderaMen när det gäller visum är det ju inte bara egyptier som måste ha det - vi är ju tvungna att söka sådant exmpelvis till Ryssland och Kina. Det är också många som kommer hit på falska passhandlingar inte att förglömma...
Marianne:
SvaraRaderaVisst är det så. Vi är nog rätt bortskämda med en hel del!
Musikanta:
Jo, vi måste ha visum för att komma IN i vissa länder, liksom många måste ha visum för att komma in i Sverige. Men nog är det värre att behöva visum för att få komma UT från sitt land.
Förr behövde sovjetmedborgare som legalt utvandrat hit och gift sig här visum för få komma HEM och hälsa på mor och far!
Man tar sig för pannan.
Det går nog inte att förstå hur det kändes att kunna återse sitt hemland efter så många år. Och jag förstår också att familjen ville ut och se världen när de kunde!
SvaraRaderaAtt vara instängd bakom en gräns och inte få resa ut måste vara förfärligt. Men att inte få åka tillbaka hem, om så bara för ett besök, måste vara ännu värre. Kan nog bara ana hur det är att komma från ett land med såna begränsningar för sina medborgare. Fin och stark berättelse om dina vänner!
SvaraRaderalise_lotte:
SvaraRaderaNej, att sätta sig in i situationen kan man inte, men du kan tro att jag också var nervös första gången dom åkte!
Grekland nu:
Som Marianne ovan säger, vi har mycket att vara glada för i Sverige!Inte minst våra stronga invandrare som har ett och annat att lära oss.
Vilket fint inlägg! Förstår att det blev väldigt viktigt för dem att besöka så många länder som möjligt bara för att de kunde. Vad häftigt det måste ha varit när de äntligen kunde åka till Polen igen.
SvaraRaderaAnna F&T:
SvaraRaderaTack!
Det var en verklig befrielse när det gick att komma till hemlandet igen.