På tal om soppa

Margaretha på Livets trassliga bastmatta skrev om soppa som blev för tunn när hon lagade den på en höft. Hom skrev också om en fransk rapport om telefonkiosker där jag konstaterade att min franska inte var vad den borde vara.

Då mindes jag Marianne (uttalat med e på slutet, hon var av norsk härkomst), en kär arbetskamrat som gick bort tragiskt i elak sjukdom vid alldeles för unga år. Marianne var alltid glad och spred sol och skratt omkring sig. Hon hade en outsinlig källa av roliga situationer att berätta om och bjöd alltid på sig själv med godmodig humor. Den dan Marianne jobbade var det kul på jobbet.
En gång berättade hon om ett restaurangbesök hon och en kamrat gjorde på en ganska fin inrättning någonstans i mellansverige. De studerade matsedeln noga, den var på franska. Då deras ekonomiska ramar inte var så vida bestämde de sig för något åt det billigare hållet som lät spännande - potage. Så kom servitrisen, klädd i för liten blank, svart kjol med vitt förkläde med volangkant, med en bricka och frågade på dialekt "Va de hä de sulle va söppe?"
"Nej", svarade nippertipporna, "vi har beställt POTAGE!"

Den av Mariannes historier jag älskar mest är inte så skojig men helt underbart kärleksfull. Hon växte upp i knapra omständigheter liksom sina lekkamrater. En familj hade många barn och knalt om det men var alltid lika gästfria. En gång knackade hon på just när mamman i den familjen lagade middag. Barnet som öppnade dörren ropade då in till köket "Mamma, Marianne är här! Slå litet mer vatten i soppan!"

Bilden från internet