Hvis du vil være fri for sorg og savn...

..saa maa du intet elske her paa jorden.

Så stod det på en liten lapp jag fick av min danska ridekamerat Anne-Marie när jag efter en olyckshändelse måste avliva min förra häst med stor sorg och bedrövelse. Idag värmer de orden mig igen.
Malena kom hem till mig Annandag Jul 1991. Då var hon 4 år och vi hade bekantat oss och jobbat ihop några månader hos en kompis som hjälpte mig med inridningen som bara var knappt påbörjad under sommaren.
Nu, 22 år senare, lämnade hon mig Annandag Jul 2013.

Hon blev sjuk på julaftons eftermiddag och sen varierade tillståndet en del. Ett tag hoppades vi att det skulle vända till det bättre, men efter veterinärundersökning i går och ny bedömning idag fattade jag beslutet att inte låta henne ha det besvärligt mer. Hon var så trött och förbi och hade inte kunnat äta på två dagar.

Trotjänartjänst i Eslöv, som hjälper till vid sådana här tillfällen visade sig vara i Värmland och fira jul men Mats Nilsson lämnade familjen kvar och åkte ner till Skåne för att hjälpa mig och ett par hästägare till som stod i samma situation mitt i julhelgen. Jag är honom oändligt tacksam.

Malena var lugn och förtroendefull när jag gick ut med henne till Mats och det skedde något förunderligt när hon kom ut på gräset som som ju är grönt i denna milda vinter - hon började beta! Hon, som inte ätit något på två dagar, fick grönt gräs som sin sista måltid. Hon fick beta i fred en lång stund och medan hon fortfarande åt lugnt slutade hon sina dagar.

Ett stort tomrum blir kvar efter henne och alla våra år tillsammans. Vi har tränat för goda ridlärare men framför allt ridit i skogen, upp och ner för branta backar, vadat över bäckar och galopperat långa sträckor. Hon har bott hos samma stallägare i alla år som hjälpt mig pyssla om henne på bästa sätt. Hon har  varit älskad av alla som kommit i kontakt med henne. Hon var världens absolut snällaste och goaste häst.

Så här trivdes vi båda allra bäst - ute i skogen.