Som inbiten republikan (obs! svensk dylik!) intresserar jag mig inte det bittersta för kungligheter - utom att önska deras snara avskaffande.
Däremot får de gärna befolka sagorna där de enligt min åsikt hör hemma och bör stanna. Den yngste brodern eller svinaherden får alltid prinsessan och halva kungariket, prinsessan får vara ömtålig och få blåmärken av ärten och sticka sig på sländan, vara askunge men bli prinsessa, osv.
Och man kan alltid skoja om sagorna - de verkliga personerna bland kungligheterna tycks tåla skämt ganska dåligt och inte har de alltid så roligt heller.
En av mina sommarfjällkamrater som en gång fick sova på golvet i en stuga vi övernattade i klagade på morgonen att hon var gul och blå trots att vi hade bäddat under med en hel stapel av liggunderlag och filtar.
Följaktligen tilltalas hon sen dess med Ers Kungliga Höghet fastän vi aldrig hittade ärten.
Och söt som en sagoprinsessa är hon, goa R!
Den prinsessan är verkligen söt!
SvaraRaderaPlatsar inte enbart i sagorna utan också i vår verklighet.
Roa dig kungligt där du är!
Just precis, en utmärkt sagometafor är vad de är, kungligheterna. Och Hennes Kungliga Höghet är söt, men ser inte särskilt ömtålig ut, tycker jag!
SvaraRaderaMen visst är det så och det är väl därför jag fastnade för den där robusta tjejen i Bergmans saga. För övrigt kan man konstatera att Monark är en cykel.
SvaraRaderaOch hur är det med Olga? Skickar en lite hälsning från en kollega på youtube
SvaraRaderawww.youtube.com/watch?v=w0ffwDYo00Q