Se upp för katten!

Våra två katter har helt olika vanor och personligheter. Olga, gamla katten, av den ädla sorten Sösdala White, är en soffpotatis för det mesta. Sonja, av den ännu ädlare sorten Russian blue, är ett kvicksilver som kan återfinnas på oväntade platser. Viss betydelse har kanske åldersskillnaden, Olga har just fyllt 11 år och Sonja är knappt 1 1/2, men så snabb som Sonja är har Olga aldrig varit. Försök inte lyfta och bära Olga; hon får 18 vilt sprattlande ben och skjuter iväg sig som en katapult och landar med ett brak. Sonja ligger i famnen som en bebis och njuter och spinner tills hon inte har tid längre. Det finns kanske nån matta att skrynkla! Båda kommer själv och vill ligga i knät och gosa. Dom är goda vänner men inte så kompis att dom ligger ihop, det är mest brottning och eventuellt en öronslickning som kan gå an. Dom konkurrerar aldrig om mat. Olga äter helst hjortstek eller lammrulle, Sonja skulle inte få för sig att äta människomat, helst torrfoder ska det vara men ibland litet burkmat.
Eftersom hjortstek och lammrulle inte serveras varje dag är Olga ofta missnöjd med menyn. Då klagar man på tjänstefolket! Jamar, river oss på benen, prasslar med papper, biter i böcker, puttar tavlor på sned eller river sönder tidningar. Ett stort problem tornar just upp sig: den enda burkmat hon gillar tillverkas inte längre!! Vi har meddelat detta trista faktum men hon lyssnar inte på det örat. Och trots att hon är vit hör hon utmärkt, särskilt när hjortsteken sjunger i kylskåpet - eller vad den nu gör som hon hör. Hon har gröna ögon och några blåa hår dessutom så hon har inte den döva genen.
Sonja bryr sig inte om kylskåpet, för henne gäller skafferiet. Där finns asken med kattgodispillerna. Om den lilla silverpilen inte kommer på skafferidörrsljudet så kommer hon som en raket när man tar i pillerasken. En utmärkt fjärrkontroll om man inte vet var hon håller hus! Några gånger om dagen sitter hon vid skafferidörren och undrar om det inte dags för en godispilla! Det är det inte varje gång och hon är ingen tjatmoster!
Fjärrkontroll kan vara bra i andra sammanhang också. Men en sådan har en godisfabrikant förstört för mig. Det fanns en tablettask som hette Domino, gula med frisk smak. Min häst älskade dom! Hon kunde göra vad som helst för en Domino. Och lystrade ju genast på skramlet av asken, förstås. En höst red jag över stubbåker i galopp och hur det gick till vet jag inte, men rätt som det var låg jag på marken medan hästen fortsatte i galopp hem mot hagen. Jag kom på fötter, hittade Dominoasken i fickan och skramlade med den, och si, hästen stannade, vände sig om och väntade tills jag kom ifatt med med godiset. Nä, hon kom inte tillbaka själv, där gick gränsen. Numera finns inte Domino och inga andra tabletter har väckt samma förtjusning, tyvärr. Jag till och med ringde tillverkaren men dom hade inte minsta förståelse, det var väl konstigt? Hästen gillar äpplen och morötter men dom skramlar så dåligt.

Jag har hittat en Mah Jong-intresserad kompis på hyfsat nära håll! Vi ska spela på fredag.....