Årets fjälltur och ett världsmästerskap i familjen

För tjugonde året har jag varit i Meråker i Nordtröndelag på fjällridtur. Det är egentligen 21 år sedan första turen men ett år hade jag absolut förhinder. Ett annat år var jag där dock även på vintern så det borde jämna ut sig.
Uppenbarligen är det tillvänjande för det är inte tänkbart att sluta så länge jag kan komma upp på en häst!
För nio år sedan följde min väninna G  med och i år ville hon pröva på att rida med igen och så blev det.
Vi körde bil upp med övernattning i Falun på uppvägen och Nora på nedvägen.

Vi anlände till Teveldalen samma kväll som Leif Haugen, vår "hestekar", och hans hustru återvände från Österike där IslandshästVM just gått av stapeln. Med på VM var nämligen dottern Anne Stine som där erövrade guldmedalj i fyrgång och brons i tölt! Jag känner en världsmästare! Ja, jag känner en till, Jessica Rydin från Stockholm som för några år sedan var världsmästare i fyra timmar tills ledningen meddelade att det varit fel på tidtagningen och hon inte vunnit. Sånt känns INTE kul, särskilt som det i eftertankens kranka blekhet nog ÄNDÅ var hon som vann. Sjabbel på hög nivå, skulle man kunna säga. Nå, i år är i alla fall Anne Stine världsmästare. Jag har ridit på fjället i många år med dessa båda flickor sedan de var små och vi har haft så mycket roligt ihop! Numera är jag så mallig över dem att jag kunde spricka! Se Anne Stine på den fine Muni fra Kvistum för en dryg vecka sedan.



Den här gången hade vi ingen övernattning på fjället under turen utan kom ned till vår hytta på Haugentunet i Teveldal varje kväll efter ca 6-7 timmar på hästryggen. Det är skönt och lyxigt att kunna duscha och byta kläder och sedan samlas för gemensam middag och allmänt pladder på kvällen.  Några av ridkamraterna är gamla kompisar sedan alla åren, några var nytillkomna vänner.
 Flera av de nytillkomna var liksom G inte vana att rida men det gick bra för alla. Endast en enda ofrivillig avsittning skedde unde de fyra dagarna. Det var en norsk man som satt upp litet väl energiskt och trillade omedelbart ner på andra sidan utan att göra sig illa.
Blodvite uppstod dock en gång under veckan när en lång man, A, slog pannan i en utskjutande stock på sin hytta och kom med en blodig handduk tryckt mot såret över till G och mig, som båda är gamla intensivvårdsdoktorer. Med förenade krafter stoppade vi den blygsamma blödningen och satte på ett avpassat plåster. Vi var väldigt stolta över vår kompetenta insats!

I övrigt bestod uppkomna lidanden mest av ömma muskler och sittben hos de mest ovana ryttarna. Själv kände jag bara av att sadeln inte var min egen första dagen.

G hoppade över ridningen dag två pga magproblem som inte är så kul när man sitter till häst till hela dagen mest på kalfjäll utan minsta buske att gå bakom... Som tur var så tillfrisknade hon till nästa morgon och problemen var då som bortblåsta.

De tre första dagarna var det klokt att ha regnkläder på. Det kom skurar emellanåt men aldrig värre än att vissas ganska dåliga regnkläder klarade vätan. Dessemellan var det mest molningt men en och annan solglimt fick vi. Sista dagen strålade solen från en blå himmel och det var bara ljuvligt!

Från Haugentunet upp till Ivarsmyra där Leif Haugen bor och har sina hästar är det några kilometer och vid vägkanten på E18 kunde man träffa denna tvillingmamma!

Min häst denna sommar heter Bleikfaxa och är en duktig femgångare. Sista dagen kunde jag prova även den femte växeln, passgång. Det gick FORT!

Rinnande vatten är det ingen brist på i fjället. Möjligen litet obekvämt att hämta, så jag överlät det åt Leif som nog har en stenget i stamtavlan.

G beundrar målningen på insidan av dörren till vår hytta. Vi glömde ta reda på vem konstnären är.

Inte bara afrikaner kan bära bördor på huvudet, Leif kan också. Bra när man ska göra rasthage till hästarna under lunchpausen.

Här var det gott gräs till hästarna och skönt för oss att sitta och äta och vila.

Leifs två hundar, Sid och Sheila älskar att springa med. Om vi rider 2-3 mil springer hundarna minst det tredubbla utan att tröttna. Men de kan också konsten att slappna av totalt. Blir de för varma svalkar de av sig i en bäck. I år hade de extra mycket att göra eftersom det är lämmelår och de var suveräna på att hitta de små randiga, kaxiga krabaterna som inte har aning om hur små och försvarslösa de egentligen är. De satte sig på hasorna och skällde ut hunden framför sig som helt sonika bet ihjäl den i nästa ögonblick. Vore de smarta skulle de ju gömma sig i sin håla istället! Jag hoppas nån fågel fick bytet sen för det lär bara vara fåglar som äter lämmel, hundarna gjorde det garanterat icke. Rovfåglarna har sötebrödsdagar under ett lämmelår som i år. Ändå såg vi falken jaga vråken som för att få vara ensam om godsakerna. Till sist såg vi dem sitta i var sin trädtopp och förmodligen blänga surt på varandra.

Den här forsen som störtar ner i Storkjerringån har jag besökt ett antal gånger men nu var det länge sedan. Den känns mäktig att stå framför och hörs på långt håll.

Sista kvällen åt vi i gamma på Teveltunet, en kåtalikande timmerbyggnad med rökhål i taket. På min enträgna önskan serverades rakfisk. För dem som inte uppskattar denna delikatess fanns lax som alternativ men jag tror inte någon försmådde rakfisken för den försvann som en avlöning från fatet.

Belysningen i gamma är öppen låga; ögonen vänjer sig efter ett tag. När vi skildes åt efter denna sista kväll kändes det sorgesamt. Några av ridkamraterna träffar vi kanske inte igen nästa år; alla kan inte samordna sig varje år. Men järngänget gör det alltid! Så vi skildes med klem och planer för nästa år, t o m datum.

Nästa morgon trädde vi återtåget söderut, G och jag. Vi benyttjade nu Nora Tåghem som nattrast, STF:s vandrarhem i Nora. Tågen som står i Nora har tappat kontakten med övrigt järnvägsnät och utgör numera museum - och vandrarhem. Det fungerar alldeles utmärkt och vagnarna står på Norasjöns strand. Vi hade två meter till vattnet utanför vårt kupéfönster och vaknade till ett härligt kluckande och solblänk.

 

Vi kom fram innan det skymde och tog en promenad i den lilla trästaden. Mina associationer gick så klart till Maria Langs deckare och det grämde mig litet att man inte på söndagskvällen hade de mordiska promenaderna i hennes fotspår som vi såg affischer om.

Med litet fantasi kunde man kanske inbilla sig att kvällshimlen såg olycksbådande ut men det tyckte inte G som inte var bekant med Dagmar Lange, rektorn som skrev under pseudonymen Maria Lang. Själv har jag läst det mesta för länge sedan men galopperade idag iväg till biblioteket efter vad som fanns inne för en repetition.

Sjön såg i alla fall bara idyllisk ut och vi satt en god stund och filosoferade tills en stor apelsingul fullmåne gick upp.

Följande morgon steg vi upp tidigt, fixade vår frukost och fortsatte hemfärden.

Nu har jag en faslig massa bloggar att läsa ikapp på! Och så ska jag fundera ut fredagsteman till september!