Kläggamoja - och dahlior

I helgen som gick var det Den Stora Trädgårdsdagen på Sofiero. Vädret såg lovande ut så vi for iväg, mannen och jag. Jag hade siktet inställt på att hitta trädpioner att plantera där jag grävt bort gräsmatta och odlat potatis i sommar och kanske något annat trevligt att testa. Förutom att beundra allt som duktiga odlare och trädgårdsexperter totat ihop och ställt ut och Sofieros egna trädgårdar.
Vad vi inte räknat med var att Helsingborg hade fått 30 mm under natten och att gräsmattorna redan var rejält upptrampade av alla entusiastiska besökare redan i två dagar. Hade man använt de små grå hade man utrustat sig med gummistövlar; nu nöjde jag mig med ett par gratis utdelade plasttossor vilka omedelbart läckte. Vi ska inte tala om i vilket skick mina fötter, strumpor och sandaler befann sig i efter en kort stund. Solen sken mestadels, f ö, det kom bara en kort skur medan vi klafsade runt.

Det var ganska synd om alla som hade något att sälja, leran var oövervinnerlig.

Det fanns mycket vackert att se i de små "tablåerna" om man bara lyckades ta sig dit.

De här liljorna kände jag igen från mitt besök i England i juli.

De praktfulla ricinerna hade ett eget "hus" utan tak. Jag gissar att det gav dem ett bra mikroklimat.

Inne i orangeriet var en keramikutställning av Agneta Spångberg. Det var inte alls i min smak men litet roligt i vissa fall. Som några rätt tunga klänningar, t ex, allt i keramik.

För blommigt och pråligt men kanske skojigt.

Vi fick ganska snart nog av gyttja mellan tårna och drog mot utgången när vi fann dagens höjdpunkt, dahliorna!

 

Här var det ingen trängsel av besökare, bara av de undersköna blommorna!
Min svärfar hade alltid fina dahlior och vi fick förstås en massa knölar som jag de första trädgårdsåren träget grävde ner och upp. De började alltid blomma några dagar före första frosten och så var den glädjen över. Jag gav förstås upp och har aldrig försökt igen. Antagligen måste man driva dem i blom tidigare på nåt sätt men det har jag aldrig förstått mig på. Men här kunde man få sitt lystmäte utan att anstränga sig själv, härligt.

På vägen ut - som vi alltid tar genom plantshopen - kunde vi beundra en blommande agave, åtskilliga meter hög. Enligt en skylt hade den funnits i Helsingborg i 50 år, varav de 30 senaste på Sofiero och just i år beslutat sig för att blomma för första och troligen enda gången; oftast dör plantan efter blomningen.

I plantshopen fann vi vad vi sökte, nämligen två rosa trädpioner som sedermera planterades i därför avsedd rabatt.
I plantshopen fann vi också vad jag vill skicka som en hälsning till Stribergs Station!

Mina fötter har jag fått hyfsat rena men strumporna får nog gå ett par varv till i tvättmaskinen...