Vetenskapens källa
Februari 24th, 2012
Danska barn får i sig för mycket salt, hävdades på Ekot imorse. Det är ju inte en nyhet som gör en så där alldeles jätteförvånad – ett inslag om att det kan vara skadligt med för mycket färdigmat vid unga år ruckar inte direkt världsbilden.
Samma blänkare dök upp i tidningarna. "Danska småbarn får i sig för mycket salt, enligt en undersökning från DTU (Danmarks tekniske universitet). WHO rekommenderar att barn mellan ett och tre år äter maximalt 1,2 gram salt dagligen, men danska barn intar upp till dubbelt så mycket." Högt saltintag kan leda ”till förhöjt blodtryck som sliter på barnens hjärta, njurar och blodkärl”.
Man blir ju nyfiken på originalstudien. Hur väl belagt är det att saltintag i unga år har ett kausalt samband med hjärt- och kärlincidenser i ålderdomen? Undrar sa flundran. Men allt som stod att finna var det lilla TT-klippet. Det fanns i och för sig upprepat i nära nog alla svenska medier – från teve, till radio till dags- och kvällstidningar. Men ingenstans länkades till källan. Inte heller kunde studien hittas på DTU:s sajt.
Varifrån kom storyn?
Off chance kikade jag på Politikens sajt (studien var ju "dansk"). Och tänk – där kom jag något på spåren. Nyheten verkar ha sin källa i ett danskt månatligt magasin, nämligen Samvirke. I Samvirke, som har temanummer om salt, står att:
”Danske børn i alderen 4-9 år indtager dobbelt så meget salt, som den maksimalt anbefalede mængde. Tallet er oppe på 7,8 gram, viser kostundersøgelser fra DTU Fødevareinstituttet, og anbefalingen siger 3,6 gram pr. dag.”
Men vänta nu – nyheten handlade ju om barn i åldern 1-3 år? Från samma artikel:
”Ny undersøgelse: danske børn under 4 år får for meget salt
Saltindtaget for de 1-3 årige har hidtil ikke været undersøgt i Danmark, men i løbet af foråret 2012 offentliggør DTU Fødevareinstituttet salttal for de helt små. Ellen Trolle, der er souschef på DTU, løfter sløret for, hvad man kan forvente af undersøgelsen:»1-3-åriges saltindtag er et godt stykke over anbefalingerne, men om det er helt så højt som hos de 4-9-årige, kan vi ikke sige endnu. Men det kommer deropad,« siger Ellen Trolle.
Jaha. Så det här med saltintaget hos 1-3 åringar, det kan vi inte säga något om ännu. Undersökningen kan inte man inte komma åt, eftersom den ännu inte presenterats än. Eller finns hemlig rapport? Och som lök på laxen: WHO:s rekommendationer är mindre än 1000 mg salt för barn mellan 1-3 år, inte 1200 mg som anges i blänkare (för det gäller för äldre barn). Inte för jag för den delen kan hitta några sammanhållna rekommendationer från WHO (mina angivelser är rekommendationer från Kanada) – finns ens sådana?
Jag vet att det inte finns tid att kolla varenda story – men då kanske man ska avstå? Eller åtminstone ange källa? Som det smart sas på twitter av Anders Bjerg: "Källskyddet är en viktig journalistiskt princip som tyvärr även undantagslöst verkar tillämpas på vetenskapliga rapporter!"
Rätta mig gärna om jag fattat fel – eller, än hellre, uppdatera artikeln med källhänvisning!
Anne Brynolf
Du har så rätt i att det nästan alltid är något fel i en artikel om man känner till personen eller bakgrunden. Jag tror att mycket beror på att man har tagit bort korrekturläsarna. Förr i världen var det mycket ovanligt med stavfel t.ex.
SvaraRaderaDen här saltartikeln är ju ett bra exempel på att man inte ska tro allt som står i tidningen.
Verkligen! Och ändå blir journalister alltid så sura om man ber att få kolla före tryck. De borde vara tacksamma att man åtar sig att hjälpa dem.
SvaraRaderaOch det felaktiga meddelandet om saltet till de minsta barnen tjatades om och om igen på ekot hela dagen...
SvaraRaderaNågon rättelse har jag inte hört.
Jag måste faktiskt få lov att ha en annan åsikt i ämnet. Det anser jag mig ha rätt att ha med tanke på mina 40 timmar i veckan minst (!) på en redaktion och även som daglig dagstidningsläsare. Ni alla här pratar på ett sätt som är generaliserande och utan rimlighet. Hur kan alla journalister alltid ha fel? Eller aldrig ha helt rätt? Fundera lite på hur ni uttrycker er hörrni.Korrekturläsare kan rätta stavfel och syftningsfel men inte kolla upp all fakta i texten. Klart att det blir fel men att säga att det aldrig är helt korrekt är ju bara knäppt. Och samtidigt ja, det beror ju på hur man ser på saken. Ska journalisten skriva en avhandling eller en artikel? Ibland får man inte hela bilden men det är ju faktiskt inte heller journalistikens mening i alla lägen.
SvaraRaderaDessutom är det inte alls så att journalister blir sura. Samtliga reportrar där jag jobbar säger dagligen "du får hemskt gärna läsa texten och ha åsikter om den så att du känner dig trygg i vad du har sagt till mig". Vad pratar ni om? Har ni någon gång själv varit på en redaktion?
Så det var min rättelse. Och så vill jag påpeka att det är väl klart att även journalister gör fel ibland. Gör inte läkare det, butiksbiträden eller forskare fel mellan varven?
SiS:
SvaraRaderaSjälvklart tillåts du ha en annan åsikt.
Självklart kan inte faktafel skyllas på bristen på korrekturläsare och mina funderingar här rör inte språkbehandlingen.
Jag har fått läsa före publicering - den journalisten tog ändå inte hänsyn till mina synpunkter. Det hade förstört "vinklingen"! Den gången gällde det att kasta skit på "facket" och fakta var inte intressant.
Jag uttalar mig inte om allt som skrivs, bara det där jag är insatt och ser vad som är fel. Men det gör att jag tar det mesta i dagsmedia med just en nypa salt. Det senaste jag känner till var måleriteknikerna ( jag hade själv gjort utställningen) och där hade skribenten både närvarande insatt person som intervjuades OCH skriftlig information. Ändå blev det fel, även om det knappast var en riksolycka.
Det är mänskligt att fela - men ibland går det litet för fort i svängarna.