Förutfattade meningar.

Ibland blir man plötsligt så trött, så trött. Alltsedan jag och ett gäng andra tjejer på anatomikursen 1965 en dag satt och väntade på att få "dugga", dvs utsättas för veckans förhör hos kursamanuensen, när en annan av institutionens yngre befattningshavare kom förbi. Han tittade NER på oss, stannade till och sa medlisamt: "Och vad ska ni, små flickor, bli när ni blir stora?  Sjuksköterskor, va?" Då hade jag redan året förut, när jag talade om för en kille i vårt kamratgäng som redan läste medicin, att jag också tänkte söka in på medicinska fakulteten, mötts av kommentaren att kvinnliga medicinare var det värsta han visste.

Vi, som väntade på förhör, teg, anande att det inte skulle vara sista gången vi hånades.

Sen har jag under ett långt yrkesliv mötts av mycken respekt och tacksamhet, både av medarbetare och patienter men också av förolämpningar och förutfattade meningar. Att under de första, unga åren äldre patienter tog en för sjuksköterska trots att man tidigt lärde sig att tydligt presentera sig med namn och titel var ju inte så konstigt och jag tog aldrig illa upp. När de gamla blev rättade bad de ofta generat om ursäkt. Men än i denna dag berättar kvinnliga läkare att efter en lång konsultation kan patienter fråga när doktorn ska komma! Inom kort är det lika många kvinnor som män inom läkarkåren och om något decennium eller två blir kvinnorna i majoritet.

(I sjuksköterskekåren är det sämre könsfördelning, ännu bara ca 12% är män. Om dem finns en vanlig fördom: de är "alla" bögar!)

Värre har varit diskriminering vid schemaläggning och löneförhandling, tjänstetillsättning, uteslutning och tystnad vid planering och omorganisation.  Manliga kollegor har många gånger gnällt att det blivit för många kvinnliga läkare vilket försämrat lönerna för dem. I många år jobbade jag fackligt och även inom läkarföreningen utsattes vi kvinnliga läkare emellanåt för sexistiska kommentarer. Med tiden blev ju nässkinnet allt tjockare och vi markerade allt tydligare att det inte var OK. Många tog det till sig och öppnade ögonen, andra skrattade åt oss.

I vårt samhälle, ett "göra"-samhälle, blir man ofta tillfrågad om sitt yrke av obekanta personer. Har jag då svarat att jag jobbar inom sjukvården så har kommentaren i många fall blivit: "Jaha, då är du sjuksköterska?"  Till sist svarar man istället litet vagt att man jobbar i offentlig sektor och undviker att precisera, byter samtalsämne.

Häromdagen hände det igen. Jag fick frågan, svarade att jag jobbat i många år på stadens sjukhus och snabbt kom konstaterandet: " Jaha, då är du sjuksköterska." Inte ens ett hörbart frågetecken efter. Frågaren var kvinna i 40-årsåldern. Jag kände mig plötsligt alldeles vild och ville fråga henne: "Varför tror du det? Kan jag inte ha jobbat som städerska, sjukhusdirektör, sekreterare, kökschef, löneassistent eller läkare?"

Eftersom jag var där för att förhandla ner vår huslåneränta bet jag mig i tungan, det hade inte förbättrat förhandlingsläget att smälla av den här gången.

Men nästa gång gör jag det. Tror jag.

Jag blir inte ett dugg förolämpad att av tas för sjuksköterska, det är ett av våra viktigaste yrken som har en synnerligen tuff arbetsmiljö idag.

Men jag blir så TRÖTT av förutfattade meningar och fördomar!

PS. Vi fick ner räntan.

Bild från nätet.