Operaresans andra och sista del

Från Ostrava tog vi tåget till Prag, det tog tre timmar. Ombord fick vi en typisk mikrolunch i plasttråg. Ätbart, men inte mer.
Det blev litet taxikrångel i Prag med fördröjning så besök på konstmuseet i Mässpalatset som jag och några till hade bespetsat oss på gick om intet. Istället tog vi en dyr men elegant långfika i Medborgarhuset. Det var intressant på så sätt att kaffe beställde man av en servitör, kaka av en annan och smörgås av en tredje. Det vete katten om det inte var en fjärde som skulle ha betalt... Det påminde mig om hur det var att handla i affär i gamla Sovjet på 1970-talet. På vägen tillbaka till hotellet lyckades jag denna gång komma in i Tyn-kyrkan och se Tycho Brahes grav som markeras med en dansk flagga. Vid mina tidigare Pragbesök har kyrkan varit stängd för besökare.

Kvällens opera var en överraskning, Jakobinen av Dvorak. Det var närmast ett folklustspel där "jakobinen" var den förlorade grevesonen som farit till Paris, haft förfärliga, för nationen nedbrytande ideer som att avskaffa livegenskap, t ex, och dessutom gift sig med en slampa av folket. Nu var han tillbaka av hemlängtan och naturligtvis slutade allt väl. Slampan var en god mor åt grevens barnbarn och sjöng rätt sånger och sonen var inte alls jakobin utan girondist! Alla blev glada men hur det gick med livegenskapen fick man inte veta. Att det gick illa med franska revolutionen vet vi ju alla. Musiken var tralltrevlig och sångarna goda; särskilt gillade jag grevens bas.

Ridån var avskaffad och medan man bänkade sig pysslades det på scenen som här föreställer musiklärarens skolsal.

Promenaden hem till hotellet var inte lika trevlig. Plötsligt var Prags gator till trängsel fyllda av skränande ungdomsgäng. De for fram som vildar, kastade smällare och lekte med fotbollar mitt i trafiken. Man fick snitsla sig fram och försöka undvika att hamna mitt i ett gäng. Några hade helst tagit taxi men var visa av skadan att ha blivit uppskörtade i Prag tidigare och vi hade inte så långt att gå. Hemma på hotellet, Gyllene Hjorten, var det lugnt och skönt och man kunde få en kopp rött te i lobbyn.
Eftersom detta var mitt fjärde besök i Prag kände jag inget absolut behov att vandra på Karlsbron eller besöka Pragborgen utan följde med på en utflykt till staden Kutná Hora. Man tar tåget mot Brno från Prags pampiga järnvägsstation.och byter sen till ett skramligt lokaltåg som går till Kutná Horas medeltida stad som finns på UNESCOS världsarvslista pga sin arkitektur.

Järnvägsstationen i Prag är fosterländskt utsmyckad.

Tåget till Kutná Hora var det skramligaste jag upplevt!

 Under 500 år bröt man silvermalm här och byggde upp stora rikedomar och uppförde fantastiska hus.  Böhmens myntverk låg här och här präglades Prag-groschenmyntet. I myntverksmuseets shop köpte jag ett sådant souvenirmynt - säkert av aluminium - för 30 tjeckiska kronor, ca 10 SEK.

Myntverkets innergård

Staden ligger på en höjd och det var branta kullerstensgator upp till den pampiga
St Barbarakatedralen.

På vägen upp passerade vi denna grupp som försökte frammana den medeltida stämningen som dock emellanåt lät mera afrikansk!



Katedralen började byggas på 1300-talet och ersatte en romansk kyrka på samma plats med sina enorma gotiska valv. Utsmyckning och väggmålningar visar på betydelsen av silverutvinningen och hedrar ofta dem som arbetade i gruvorna.

Staden, som under turistsäsongen, säkert sjuder av liv var denna dag tyst och stilla och det var svårt att hitta ett lämpligt matställe. Till slut fann vi dock ett litet hotell som kunde kasta fram en riktigt hygglig måltid på nolltid så att vi hann med vårt tåg tillbaka till Prag.

Efter välbehövlig vila klädde vi så upp oss för en helafton på Grand Hotel Bohemias Boccacciosal där vi intog en Mozart-middag.
Det var inte så strikt fotoförbud som på en teater men jag föredrog att inte störa de utmärkta solisterna som underhöll med nummer ur Mozartoperor mellan rätterna. Maten skulle spegla operornas tidsepok men det vet jag inte om det stämde. Förrätten var bäst, en god pumpasoppa. Huvudrätten var kalops med potatismos där en klick lingon skulle ha piffat upp... och efterrätten en högst ordinär apfelstrudel.
Följande dag drog vi våra väskor till stationen och fick under vägen bevittna hur kranbilar lyfte upp och körde bort parkerade bilar som uppenbarligen stod i vägen för gatsopningen. Antagligen hade bilägarna glömt vilken datum det var... Litet fnissigt skadeglada kunde vi ju själva ta tåget!

Det tog vi till Dresden dit vi kom vid lunch. Det gav oss god tid att spatsera i gamla staden bland de historiska kvarteren som återuppbyggts efter den totala förstörelsen på våren 1945. Vädret var fint och vi kunde sitta ute och äta sparris - tjock, vit, tysk. Smaken är delad men jag tycker grön är mycket godare, den vita är ganska smaklös. (En enda liten knopp sticker upp i mitt sparrisland...)

I det vackra vädret var det liv och rörelse på gatorna.

Allt är inte återuppbyggt och här planeras något nytt.

I god tid anlände vi så till Semperoperan (namngiven efter sin arkitekt) där vi gick med på Fürung före Auffürung och fick beskrivet alla återuppbyggnationerna. Den första operan, byggd 1841,  förstördes i en gasexplosion redan 1869. Då var herr Semper landsförvisad efter att ha deltagit i februarirevolutionen 1848 men han kunde delegera uppgiften att återuppbygga operan till sin son och andra och leda arbetet från sin exil. 1945 bombades byggnaden sönder och samman men byggdes upp igen efter originalritningarna under DDR-tiden och återinvigdes på 1980-talet. Under de centraleuropeiska översvämningarna 2002 skadades så huset igen... Det hela är i mina ögon ett överlastat och överpyntat spektakel till teater med falsk träådring och stucco lustro en masse. Det förra eftersom trä inte tillåtes pga brandrisk, det senare eftersom det är billigare än äkta marmor. Men akustiken i salongen skall vara oöverträffad och Göteborgsoperan lär har hämtat inspiration här. I operashopen inhamdlade jag min andra och sista souvenir denna resa: en ask Hustenbonbons med namnet Caruso! Efter originalrecept från 1800-talet!

Från en balkong på operan har man fin utsikt!

Förställningen av Simon Boccanegra gjorde dock ingen besviken, den var lysande. Det kändes fint med med en Verdi-opera som magnifik avslutning på denna kulturresa.

Efter föreställningen stod det en man och spelade Ave Maria på klarinett framför operan.

Nästa morgon anträdde vi resan tillbaka till Köpenhamn där gruppen spreds mot olika destinationer.

Någon dag kanske jag skriver ett inlägg om badrum på hotell...