fredag 11 december 2015

Nobelfest med förhinder.

Jag läser Svetlana Alexijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte.
Samtidigt pågår ikväll Nobelfesten med högtidstal och festblåsor. Inte för att jag brukar titta på sändningen i TV annars heller, annat än glimtvis. Men idag är det totalt omöjligt att växla om från de sovjetiska kvinnornas berättelser från kriget till den påkostade festen. TVn förblir avstängd.

Det är längesedan jag läste en Nobelpristagare som mer förtjänat sitt pris. 

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till de soldater som idag återvänder från tjänstgöring i främmande länder till en oförstående hemmiljö och inte hittar någon som orkar lyssna.  Alexijevitj orkar lyssna, ger andra världskrigets kvinnor möjlighet att berätta hur det verkligen var - det har de inte fått göra förut. Hon visar hur de levt med två parallella historier, den officiella, manliga, och den personliga kvinnliga. 

Själv minns jag ett hastigt möte i Moskva 1975. Jag satt och argumenterade med en man, jag minns inte hans funktion i sammanhanget, men vi var oense om hur jämställda de ryska kvinnorna var. Jag hade ju en krets välutbildade väninnor och visste precis hur de hade det. Mannen menade att kvinnor och män i Sovjet var helt jämställda, vilket jag inte höll med om, och plötsligt går en stilig kvinna med en stor sjal om sig förbi oss. Mannen blir förtjust och ropar henne tillbaka och ber att få presentera henne, stridspilot från kriget. Hon lyfter sjalen och visar att hela jackan är fylld med  medaljer och hederstecken. Hon är på väg till ett föredrag om kriget.

Det är detta Alexijevitj berättar om. Kvinnorna har i alla år offentligt talat om det manliga kriget, hon har fått dem att äntligen berätta det som kom dem närmast.

Jag läser och gråter.






 

9 kommentarer:

  1. Tack för din klara berättelse "bakom boken".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den rekommenderas till läsning!

      Radera
    2. Har nu reserverat den på bibliotket ...

      Radera
    3. Har nu reserverat den på bibliotket ...

      Radera
  2. Vad intressant! Jag förstår verkligen att du inte kunde, eller ville, se Nobelfesten växelvis med boken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ..och i radion går barnens berättelser som radioföljetong av samma författare.

      Radera
  3. Jag har förstått att man ska belamra sig med många och stora näsdukar när man läser hennes bok. Själv framträdde hon anspråkslöst, följde inte reglerna med att ha lång kjol utan kom i byxdräkt eller liknande, inget smink, bara rakt upp och ner. Hon berättade att det var omöjligt för henne att göra något annat med tanke på dem hon har beskrivit. Storslaget! Jag ska givetvis läsa henne jag också, ta en korg med näsdukar med mig och sätta igång

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter kryptisk allt detta men du förstår säkert att jag gick på Nobelfesten via tv-n.

      Radera
    2. Bra att du berättade detta, jag förstår att du såg på tv-sändningen. Det stämmer ju precis med Alexijevitjs sätt att med stor respekt låta kvinnorna själva berätta sin historia.

      Radera