Shangri-la 1

Staden Zhongdian i norra Yunnan bytte för 10 år sedan namn till Shangri-La efter den mytiska sagoplatsen i James Hiltons roman "Lost Horizon" från 1930-talet. Avsikten var naturligtvis att dra ytterligare turister till platsen som är porten till Tibet, har övervägande tibetansk befolkning och annars är mest känd för klostret Songzanlin (stavningen varierar kraftigt!), byggt på 1600-talet av den femte Dalai Lama. Klostret kallas ibland "Lilla Potala-palatset" eftersom det liknar det riktiga Potala i Lhasa. Numera befolkas klostret av ca 600 buddistmunkar.

Shangri-la ligger på dryga 3000 meters höjd och när man kommer ganska direkt från den skånska havsnivån känner man av den tunnare luften. Vi anlände en tidig morgon med flyg från Kunming och efter en frukostförstärkning på ångkokta dumplings inhandlade i ett hål i väggen begav vi oss till Songzanlin. Alla tillhölls att gå väldigt sakta uppför de branta trapporna. Uppmaningen var ganska onödig, man flåsade som en blåsbälg efter bara några steg. Jag hade faktisk noterat att pulsen steg redan när man steg ur flygplanets tryckkabin och kunde överbevisa flera reskamrater att deras också gjorde det fast man hävdade att man inte kände det. Redan på flygplatsen erbjöds man köpa syrgas i plåtflaskor för 45 yuan. Inne i stan kostade de 25 yuan och flera inhandlade sådana och hävdade att ett par sniff kom dem att känna sig bättre. Min yrkeserfarenhet av den kortvariga effekten av ett par andetag oxygen fick mig att spara in den utgiften.
Vår lokalguide, Tasji, visade oss runt i den stora tempelsalarna och berättade om de olika väggmålningarna om Buddha och hans läror och olika visa män och kvinnor. Man fick inte fotografera inomhus, tyvärr, inte ens utan blixt.
Att Tasji själv var troende buddist framgick både av hans sätt att berätta och att han tre gånger knäföll och bugade till marken inför den största Buddhafiguren.
Vi fick av honom också stränga order att bara gå runt i templen medsols och att absolut inte trampa på trösklarna - då trampade man på Buddhas axlar!
Man fick naturligtvis inte se munkarnas boningar inifrån, men det framgår väldigt tydligt att det inte är fråga om någon lyx! Reparationer och bygge pågår överallt - med synnerligen primitiva metoder. Klostret for mycket illa under kulturrevolutionen som så mycket annat i Kina och med tanke på hur myndigheterna förtrycker Tibet har såklart inte heller de tibetanska och buddistiska grupperna här det inte heller lätt. Antagligen är turistströmmen ganska nödvändig för att underlätta i någon mån.

Litet irriterande är den kinesiska (o)vanan att ge oss en liten bit på engelska men resten bara på kinesiska. Särskilt retar det mig dock på omslaget till fina tidskrifter med lockande rubriker på engelska men hela innehållet sedan bara på kinesiska.

Anblicken är praktfull ..

..och området mycket stort.

När man kommit upp ett stycke blir utsikten magnifik men byggnadernas skick också avslöjad.

 

Flest munkar i de röda skynkena såg vi inne i templen där man inte kunde fotografera dem-

Trapporna är MYCKET branta.

Tasji

För mig som inte gillar att gå nerför var nedmarschen inte behagligare alls även om jag inte blev lika andfådd.

Byggen pågår överallt, här öser man sand i en korg att bära på ryggen!

Kvinnan tycks van att fotograferas och låter sig inte bekomma, tvärtom bjuder hon på ett leende..

..och säkrar remmen om huvudet..

..innan hon kilar upp för de smala brädorna med sin last!

Väl nere fick jag syn på denna kvinna i sin vackra dräkt. Under kunde man skymta jeans och högklackat!

Efter dagens tidiga fysiska ansträngning smakade det gott med mat på detta etablissemang som värmdes av glödeld mitt på golvet.

En hot-pot med rykande soppa var inte heller fel i det litet kyliga vädret.

Alla lät sig väl smaka..

..och nya rätter kom hela tiden in.