söndag 12 februari 2012

Resan till Madeira, del 1

Efter att ha lyssnat till Karins berättelser och sett många av hennes bilder från hennes och Uffes vistelser på Madeira tyckte jag det var dags att resa dit själv. Vad kunde då vara lägligare än att sammanstråla med ovan nämnda åländska par, hyra in sig i deras lägenhet och till bristningsgränsen utnyttja deras kunskaper och erfarenhet om den vulkaniska atlantön. De har många fina upplevelser från de år då de tillbringat vinterveckor på ön och goda vänner bland madeiranerna. De kan också berätta om konsekvenserna från katastrofåret 2010 då det i februari blev förödande jordskred under en regnstorm med många döda och skadade och sedan i augusti samma år skogsbränder med skador som tar sekel att läka.
Så här blev min första dag efter att kvällen före välkomnats av Pettasparet med en god sallad och installerande i soffan med utsikt över havet. Håll i hatten , för nu blir det bilder!

Vi tog buss och taxi för att komma upp till staden Monte som ligger ovanför Funchal..
...som alltså ligger där nere vid havet!
Vi promenerade runt  vid torget...

... och tittade uppåt där bebyggelsen klättrar vidare på höjden och alldeles nära kunde man se den döda brandhärjade skogen. Man spolade vatten på hustaken i Monte när det brann för att hindra att husen fattade eld.


Medan vi väntade på Pettasfolkets gode vän M passade vi på att bese de afrikanska samlingarna i museet i Monte Palace tropiska trädgård. Museet tillhör Fundacao Berardo och kallas African Passion och illustrerar en del av den stenrike grundarens egna intressen.


Här anslöt M och vi vandrade vidare ut i den vackra trädgården där det också finns afrikanska föremål utplacerade, t ex jättelika krukor.

Fantastiska trädormbunkar.

Långa häckar med de traditionella portugisiska kakelmålningarna, här klassiska från flera sekel tillbaka.

Den här är från mitten av 1700-talet.


Det räknas som vinter men massor av blommor finns ändå. Har ingen aning om vad denna heter, dock. Någon?

Inte denna heller kan jag namnet på; det är inte en fuchsia i alla fall, även om det liknar.

Porslinspjäsen är inte egyptisk utan tillverkad i Portugal och lär vara den näst största i världen(?)

Funchal och havet långt där nere bakom de dekorativa ormbunkarna.

Karin hoppar hopprep tillsammans med den söta skulpturflickan framför herr Berardos lilla "sommarstuga", dvs själva palatset.

Det är bara att njuta....




De flesta orkideerna stod i krukor, arrangerade i en jättetrappa så att det blev ett hav av de märkliga växterna.


Olika avsnitt av den branta trädgården har olika teman, här asiatiskt.

Karparna i karpdammarna flockades när man kom nära men vi hade inga karpgodsaker med oss.


En lång häck med blommande begonia.

Nog gör sig Uffe framför den lysande kleinblåa väggen som är en hyllning....

...till Yves Klein. Förstås! Fast det fattade jag inte riktigt när jag stod där.

Det är inte alls säsong för agapanthus på Madeira nu men en och annan hade fel på klockan. Det var jag tacksam för! Afrikas blåa lilja är ett ogräs på Madeira (som ju geografiskt tillhör Afrika) och jag skulle vilja komma tillbaka när vägkanterna blommar!

Vädret var behagligt med solglimtar och lagom temperatur.


Våra munnar var mest i örontrakten.

Kameliaträden blommade överallt men på Montes höjd fanns inga tulpanträd; de står längre ner mot havet.

Här får Karin sin espetada serverad: grillat oxkött trätt på en lagerträdskvist.
Nere på havsnivå igen promenerade vi hem till lägenhetshotellet längs med den nyanlagda strandpromenaden där hamnbassängen utfyllts på ett stort område med de rasmassor som meterhögt täckte de lägre delarna av Funchal efter skreden 2010.

Vi passerade det pampiga presidentpalatset...

...och den mindre pampiga nattklubben Vestas som dock pryds av dessa breddgraders motsvarighet till vår "arkitektens tröst", bougainvillea.
I hamnen ligger en kopia av Columbus fartyg, Santa Maria, som fick riggen förgylld av den neråtgående solen. Hon är en turistfälla - för en rejäl näve euro kan man åka ut en tur med henne - dock för motor.

Längs med Santa Maria låg en fiskebåt som höll på att förbereda att gå ut i kvällningen.

Solen sänkte sig över Funchal och ljuset förändrades varje minut.

Sånt som vi har i blomkruka täckte många kvadratmeter i rabatter, Vandrande jude kallar jag denna.

En gång i tiden var Madeiras rikedomar grundade på bananer och sockerrör. Bananerna är jättegoda och odlas överallt fortfarande. Det här trädet stod i en hotellträdgård.


En vit agapanthus som också har fel på klockan - till min förtjusning.

Tillbaka på hotellet där man kan få utsikt åt olika håll om man rör sig mellan våningarnas allmänna utrymmen.

Slutligen var det dags för sängen där städerskan varje kväll arrangerade min nattsärk prydligt med en chokladbit ovanpå! Gissa om jag sov ovaggad.  

5 kommentarer:

  1. Du fick in mycket på en och samma gång:). Igår hittade jag en påse i ryggsäcken, som jag hade glömt bort och när jag öppnade rullade formligen Madeira in i vårt kök med alla sina dofter!
    Och nattsärken! Nog är de för gulliga!

    SvaraRadera
  2. Så fint skildrat och så klokt av dig att slå följe med de erfarna resenärerna.
    Tjusigt med alla blomster och vida utsikter....
    Kram från Eva i Tyresö

    SvaraRadera
  3. VAD roligt!
    OCH så fint att du for dit då Karin och Uffe var där.
    SÅ kul att se dem på bild!
    jättekul!
    Vilken blomprakt.
    Jag förstår att du föll som en fura för allt det fina!
    Ser fram emot vidare avsnitt på din blogg!

    SvaraRadera
  4. Underbart att se dina bilder från Madeira. Jag funderar bara på vad man talar för språk där - spanska eller portugisiska. Gör man inte det är det väl inte så lätt att komma i kontakt med lokalbefolkningen i alla fall.

    Det måste ha varit väldigt roligt att komma dit för första gången och ha en bloggvän och hennes man som kunniga ciceroner! Säger som Annika, roligt att se paret Pettas på bild. Nu ser jag Karin framför mig när jag får de trevliga kommentarerna till min blogg. Och Uffe när han vinkar till mig.

    SvaraRadera
  5. Karin:
    Det var ändå bara en dag!

    Eva:
    Sällskapet gjorde ju hela skillnaden, förstås. Det var lika viktigt att vara med Karin och Uffe som att bese Madeira. Och utan dem hade jag inte fått ut alls lika mycket av ön!

    Annika:
    Klimatet är ju subtropiskt, rakt österut har man Marocko med Casablanca. Jag kände igen en hel del växter från både Kalifornien och södra Kina men det var också en väldig skillnad mellan växtligheten beroende på altitud och mikroklimat i olika dalar.

    Ingrid:
    Madeira hör till Portugal och man talar en variant av portugisiska. Det gör inte jag, haha. Men de infödingar jag träffade talade utmärkt engelska. Det måste man göra i ett område som är så beroende av turismen. T ex talade taxiförarna utmärkt engelska.
    Att vara med Karin och Uffe var guld! Jösses, vad vi kan tjattra!

    SvaraRadera