Nu är det klippt!

Vår trädgård inhägnas till stor del av en bokhäck som vi planterade första våren i huset. För att vara så där riktigt perfekt ska en sådan klippas två gånger om året, i juni och augusti. Nu är jag inte perfektionist eller vansinnigt pigg på häckklippning så jag klipper en gång varje sommar - i juli. I många år klippte jag sidorna och sedan tog maken toppen, i alla fall sedan jag inte nådde upp stående på marken. Då stod han på en stege och klippte och jag på marken och gav direktiv. Så småningom insåg vi båda att äktenskapet nog mådde bättre av att någon annan klippte toppen. Så de senaste åren har ett par glada män kommit och klippt toppen när jag är klar med sidorna, så också för en knapp vecka sedan. Kvickt, proffsigt och med glada skratt och tillrop gör de ett perfekt jobb och städar efter sig.

Här klipps mot grannhuset ..

.. och här utifrån hörnet. Dit ut har jättekungsljus flyttat och blommar grant på en kommunal gräsremsa. I år har de fått stå i fred, härom året var någon och knäckte av blommorna precis innan de skulle slå ut. Inte för att ta med sig och sätta i vas, nej då, de hängde kvar i några slamsor.

Det känns alltid skönt att titta på den prydliga häcken efter mitt och herrarnas arbete! Häcken är ovärderlig, den ger insynsskydd året om, vindskydd och skapar ett bättre mikroklimat inne i trädgården.

Ett annat ställer där det är klippt är på Kivik Art. Där blir det ett konstverk i sig med de klippta stigarna i sädesfälten. Jag besöker utställningen varje år med en god vän och det är alltid en njutning att vandra runt. Utställningen ligger på en gårds marker och man måste gå precis förbi deras boningshus och flera konstverk ligger mitt i fälten. Man träffar på folk som jobbar och går ibland i vägen för dem, men inga sura miner eller irritationer har uppstått vid mina besök. En attityd himmelsvitt från den som en annan boende flera km därifrån har och som fört rättsprocesser mot Kivik Art till högsta instans för att få bort utställningen. För att främja grannsämjan tog man bort en av Snöhettas Wiewfinders som retade gallfeber på den surmagade grannen. Men när han framhärdade i sina förföljelser insåg man han inte nöjde sig med den gesten så då placerades den tillbaka på sin rätta plats igen.

Det som retat surgubben allra mest är tornet av David Chipperfield och Antony Gormely och just nu får man inte gå upp i det. Det lär dock få stå kvar för snart är bygglovet är klart. Det finns en ny lag sedan något år som gör att det betraktas som byggnad och inte konstverk. På länken ovan kan man njuta av en ca 10 minuter lång meditativ film om att komma in i och upp i tornet.
Under utställningens öppettider finns en guide vid tornet som ser till att bara en person i taget går upp. Just nu är dock ingången tillstängd och guidens uppgift är att förklara varför.