Trygg styring...

Knappen satt på Leifs skjorta men jag fick den gärna.

 .. över berg, dal och framför allt myr fick jag även i år av Leif Haugen. Vi räknade ut att det faktiskt var 20-årsjubileum i år. Efter att tidigare ha ridit med en god vän till Leif blev jag "överlåten" och har sen varit trogen.

Vädret var oss nådigt, ganska idealiskt ridväder, 12-14°, litet dugg emellanåt men inget stritt regn. En dag med ganska mycket sol blev litet för varm och satte fart på en del insekter. Moln och svalt är mest njutbart när man rider på fjället. Några jordgetingar vaknade av solen och gjorde några hästar upprörda, det är mindre trevligt.

Året bjuder på enorma mängder molt, dvs hjortron. Visst försåg vi oss till en god dessert på kvällen! En god fjällryttare har alltid en plastpåse i fickan i beredskap.

.

Det här är vad Turid fick ihop på fem röda minuter

Middagsrasten är till för hästarna minst lika mycket som folket. Just det här stället har vi rastat vid förut och kallar det Björkarnas dal. Bra gräs till bete och underbart vackert vid en sjö som vi ibland passat på att bada i.

Matt Dillon i Gun City, nej jag skojar, det är Atle i Stordal i sin helt osannolika jacka. Anskaffad för att ingen ska ta honom för älgen i jakten! Atle var med för två år sedan också, den gången hästarna rymde på natten, om någon nu minns det. Vi gör... Atle är opererad tre gånger i ryggen och har stag och skruvar i den. Han har INTE talat om för sin ortoped att han rider långtur i fjället och det är nog bäst att han inte gör. Talar om, alltså.

En natt bodde vi över i turisthyttan på Storerikvollen som ligger mellan Sylmassivet och svenska Blåhammaren (Norge har sin egen Blåhammare som inte alls är samma fjäll) så nära svenska gränsen att vi fick svenskt telefonnät på våra mobiltelefoner där.

Syltoppen i mitten.

Sylmassivet bakom oss.

Det har regnat mycket i fjällen i sommar och det var extremt blött i markerna. Leif fick slita med navigering RUNT många myrar som helt enkelt inte bar att gå över. Troligen adderade vi ett antal mil till turen på detta vis, i alla fall åtskilliga timmar. På kvällarna var vi alla rejält trötta och jag garanterar att vi sov gott. Trots all försiktighet blev det en del vurpor i myren med plötslig avsittning, bl a jag själv råkade ut för att hästen gick omkull. Hon var oskadd men jag fick min första skada på alla år - en stukad handled. För första gången fick jag användning för den beresta elastiska binda som snart vore antik i sin obrutna originalförpackning om jag inte behövt den nu.

Min häst i år, liksom i fjol, var stoet Bleikfaxa. Vi är mycket goda vänner!

Trygg häst ligger lugnt kvar när man kommer för att hämta henne.

Gosa litet är populärt.

Så var den sommarturen över med goda minnen. Trevligt sällskap av både folk och hästar, fantastiska naturupplevelser och alla hoppas vi ses nästa sommar igen. Inshallah som det heter numera..
Och handleden är bra igen, känner bara litet i extremlägen med belastning.