"Förr" kallades man i vår del av världen -son eller -dotter till sin fars namn ; eller i vissa länder, som Island, till sin mors (det enda man egentligen kunde vara säker på innan DNA-undersökning fanns!). Sedermera har det bruket upphört och namnen har allt fler variationer även om -sonnamnen fortfarande är vanliga. Den samhälleliga vikten av särskiljande efternamn minskade radikalt i och med personnumren.
Hela min uppväxt retade jag ihjäl mig på bestämmelsen att en kvinna vid giftermål MÅSTE ta mannens efternamn. Det förekom att kvinnor på höga samhälleliga poster ansökte om att få behålla sitt eget namn som de gjort karriär med och FICK AVSLAG! Det fanns ingen egentlig namnlag förrän 1964, bestämmelserna reglerades i giftermålsbalken.
Namnlagen av 1963, som började gälla 1964, kan jag inte hitta på nätet, så jag vet inte exakt hur det står där. Men jag fick vid den tiden klart för mig att i och med den kunde man SLIPPA ta mannens namn vid giftermål. Huruvida mannen lagligt kunde välja hustruns namn vet jag inte men antagligen var det ändå helt otänkbart.
Det förekom då, liksom nu, att ett par tog ett helt nytt namn tillsammans när det gifte sig, särskilt om mannen hade ett vanligt -sonnamn.
När jag gifte mig 1967 och fyllde i lysningsblanketten på pastorexpeditionen fanns det en ruta att kryssa om jag ville behålla mitt eget namn. Gissa om jag kryssade!
 |
| Det här vackra paret har valt brudens namn till sitt gemensamma. |
Min far blev glad och makens farmor tvärilsk.
Så länge hon levde tjatade hon om att jag ju inte kunde neka till att jag var fru A. Vilket jag ju förnekade lika envist.
Dock hade jag problem i ett helt år. Den som handlade min blankett hade nämligen inte läst mitt kryss utan folkbokförde mig som fru A. Alla officiella dokument hade fel namn. Det tog åtskilliga telefonsamtal, en mängd pappersexercis med synnerligen motvilliga tjänstemän på pastorsämbete, skattemyndighet och försäkringskassa innan det efter ca ett år blev rätt. Kännedomen om lagen hade inte trängt igenom på de 2 1/2 år den gällt innan jag gifte mig.
Namnlagen är sedan omgjord på 1980-talet och lär nu vara föremål för ny översyn. Det handlar mest om vad man får heta och vilka namn man får ta, vilka namn som är skyddade osv. Numera händer det ju också att par tar hustruns efternamn om det känns mest praktiskt även om det ännu inte är lika vanligt som tvärtom.
I vår del av världen kan familjenamnet kallas efternamn eftersom vi sätter det efter tilltalsnamnet. I stora delar av världen är det tvärtom, man sätter familjenamnet först. Denna skillnad ställer till en del missförstånd i dagens globala umgänge, inte minst i invandrarsammanhang hos oss innan man fått rett ut vilket som är vad.
Härmed tackar vi Musikanta för inspirerande ämnen och ser fram mot oktobers!
Alla tillönskas en fortsatt fin helg!
(Bilden på brudparet är min egen, de övriga från nätet)
Tack och lov så luckras sådana måsten upp och bort. Nu är det rätt så vanligt att mannen tar hustruns efternamn här på Åland, men också att de tar ett nytt eget namn. Många väljer att använda sina egna namn utan förändring.
SvaraRaderaDet är bra att det finns möjligheter.
Tänkte på dig när jag såg på tv-n att det var Äppeldag på Kiviks marknad. Tittade efter dig utifall att du skulle ha varit där.
Jag har inte svarat på ditt mejl, vilket du säkert har märkt. Ingående mejl går bra men inte utgående. Måste få ordning på problemet.
Vi valde av praktiska skäl att gå på Skånemässan i Malmö som är samma helg som Äppelmarknaden. Vi hade ett flertal ärenden i Malmö, nämligen. Och så fick vi tag i bröd från Röstånga Mölla, vilket är utmärkt när maken är med som laståsna.
RaderaHoppas din utmejl tillfrisknar, men tag det lugnt! Den som väntar på nåt gott....
Skönt att det där patriarkala bruket luckrats upp. Minns att jag som barn och ung hade svårt för en sång som började nåt i stil med "Den flickan ska bära mitt efternamn..." Och så kom det en kravlista på hur hon skulle vara beskaffad för att få åtnjuta denna ynnest. Troligen var den mina rätt (i teorin) jämställdhetsvänliga föräldrar inspirerat mig att ställa frågan varför jag inte kunde säga samma sak och upprätta en liknande kravlista.
SvaraRaderaMaken hade en grevedotter som klasskamrat i småskolan och hade ju hört att flickor som gifte sig med grevar blev grevinnor. Efter ett barnkalas i hennes hem - ett slott - tyckte han det vore bra att gifta sig med henne och bli greve. Han gav dock upp projektet när verkligheten hann i kapp honom. Det finns olika sorters ojämlikhet!
RaderaNär jag skildes 1970 ville jag ta tillbaka mitt flicknamn och att mina två barn (då) också skulle få mitt flicknamn. Min pappa var känd och omtyckt i Norrköping och namnet var också välkänt. Min exmake vägrade barnen att ändra namn, och jag behöll då hans eftersom jag inte ville att vi skulle ha olika namn. Rätt åt honom att ingen av hans barn har hans namn nu. Sonen tog sig sin frus efternamn och äldsta dottern tog sin mans namn när de gifte sig.
SvaraRaderaJag bytte gärna efternamn när jag gifte mig eftersom MMs namn är så ovanligt. Det finns bara i hans släkt. Mirrmaken tog sig hans släktnamn när han gifte sig så nu har hela Mirrfamiljen samma namn. Även hans bror tog sin frus namn! Mirrens svärfar, som sysslar med släktforskning, var inte överdrivet glad...
Kul att du stod på dig och var så framsynt när du gifte dig!
Namn väcker mycket känslor, det är alldeles klart. Tänk, att taggen från 1970 med tiden byttes i en liten triumf!
RaderaOfta spelar ju inte själva namnet så stor roll nuförtiden när man gifter sig tror jag. Jag ahr vänner som har tagit hans namn efter giftermålet, men även de som har tagit hennes, samt de som har kvar sina olika efternamn. Så som jag och Mats gjort. För vår del kändes det naturligt att inte byta. Ingen av oss var väl sådär väldigt sugen på att byta efternamn så vi tyckte det var ett enkelt val. Det som ofta kan bli knepigt när man gör som vi gjorde är väl OM det kommer BARN senare. Då kan det ju bli otroliga diskussioner om vilket namn BARNET ska ha. Här i USA tycker många (de flesta) att det är väldigt konstigt att Ella har mitt efternamn och inte Mats. Här är det ju i stort sett alltid så att barnet får pappans efternamn. Fast vi har vänner här (amerikaner) där dottern faktiskt har mammans efternamn inte pappans. Men det är som sagt rätt ovanligt.
SvaraRaderaNamn är kul!!!!!
:-)
Litet märkligt att man i USA har synpunkter på Ellas efternamn - med så många kulturer måste det ju finnas många olika namnbruk. Men det är nog ganska fyrkantigt även i USA. Bara en sån sak som att på alla blanketter ska man fylla i MIDDLE INITIAL. Jag har mitt MIDDLE NAME som tilltalsnamn och alltså ingen mellaninitial. Liksom miljoner andra som vistas i USA.
RaderaVi var ju unika 1967 och folk undrade bekymrat vad eventuella barn skulle heta. Maken hade ett bra svar: Alla pojkar får mitt namn, flickorna hustruns!
Våra syskonbarn på andra hållet har också mammas efternamn, det har deras pappa beslutat!
Eftersom vi "levde i synd" i 15 år innan vi kom oss för att skrida till verket så hade jag blivit mitt namn och jag har för all del inget emot att heta Frost så det blev båda.
SvaraRaderaUndrar hur det kommer att gå för kommande släktforskare?
Svaret på din fråga är enkelt! Personnumren löser det problemet.
RaderaDet är verkligen tur att saker och ting förändras med tiden. Att måste ta mannens efternamn, och därtill alla andra måsten man hade som kvinna, känns verkligen främmande för mig, även om sederna så klart till viss del lever kvar även bland den yngre generationen.
SvaraRaderaSom Englundskan är lite inne på, så verkar detta med dubbelnamn att vara lite av modellen för många numera, där både man och kvinna får båda namnen. Det är väl jämlikhet om något.