Något försenat kommer här mitt trapp-inlägg för lördagen i går. Det är Karin Englund som fortsätter sitt T-tema för månaden!
Med stigande ålder och gistnande leder blir man allt mer medveten om alla trappor som man förut tog, om inte med en klackspark - det låter för ekvilibristiskt - men som ett tillfälle till litet vardagsmotion i förbifarten.
Jag har alltid varit motståndare till trappor inne i bostaden, 1 1/2-planshus, 2-planshus eller några trappsteg mellan rum i en villa, något som var särskilt modernt på 70-talet när både vi och mina svärföräldrar byggde hus. Svärföräldrarna var 60 när de byggde nytt och hade fastnat för ett typhus, enplans med källare och med tre trappsteg ner till vardagsrummet. Mina varningar möttes med att det ju var så trivsamt! Till all lycka(sic!) bröt min svärfar foten innan det var försent att ändra sig och den betan gjorde att han ändrade sig. Min svärmor kunde bo kvar tills hon var 90 och blev sjuk. Men i många år dessförinnan hade hon dålig balans och ett par trappsteg hade begränsat henne mycket.
Vi hittade inget typhus som fyllde mina absoluta krav: ALLA vardagsfunktioner i ETT plan, bottenplanet. Ingen "gillestuga" - också ett mode då - ingen tvättstuga i källaren, inga sovrum på övre plan, frysen i köket osv.
Makens absoluta krav var källare och hög takresning med möjlighet till ett övre plan. Så vi kompromissade och det blev källare under en del av huset och hög takresning. Samt egenritat lösvirkeshus.
Jag krävde också att trapporna skulle vara bakom dörrar, inga öppna gatt mellan våningarna. Raka trappor med sättsteg, oljade, inte halkfernissade, och med vilplan, inte svängda.
Det har funkat perfekt i alla år. Vi har våra verkstäder i källaren och ett par gästrum på ovanvåningen numera. Men allt i den ordinarie bostaden är på ett plan. Jag blir gladare och gladare för min envishet ju äldre jag blir. Det blir bekvämare för både oss och hemtjänsten..... Litet mindre glad är jag över allt förvaringsutrymme på kallvinden och i källaren där min ekorre till man lagrar och lagrar fastän jag uppmanar honom att dödstäda. Han åker visserligen till återvinningen då och då men det syns ändå inte att det minskar.
Fram till de senaste kanske två åren har jag utanför hemmet valt den vanliga trappan istället för rulltrappan, i alla fall uppför. På jobbet åkte jag aldrig hiss. Numera blir jag förtvivlad när rulltrappan uppför på järnvägsstationen står stilla, vilket den märkligt ofta gör. Det finns bara en kiss-stinkande hiss som man måste gå en lång omväg till att välja på. Så man kånkar svärande sin tunga resväska uppför dessa elefanthöga steg och blir omsprungen, nästan omkullvält av stressade ungdomar.
I offentligheten heter det ju att alla ska kunna komma in överallt, det lär finnas lag på det, men verkligheten ser definitivt inte ut så. Trappsteg till affärer och trottoarkanter gör tillvaron besvärlig för folk med rollator eller rullstol. Vad hjälper en handikapptoa inne på fiket om den handikappade inte ens kommer in på fiket?
Bort med alla hindrande trappor! Bygg förbi-farter där det inte går att ta bort trappan! Gör livet lättare för alla som inte är unga och friska och kom ihåg att ungdom är en åkomma som alltid går över!
Det är snyggt med ett par steg upp eller ner - men livsfarligt om man inte ser så bra, och stegen inte är tydligt markerade.
SvaraRaderaMysugt också med gamla hus med oväntade trappor och trappsteg - om man inte måste bo och städa där.
Margaretha
som än så
länge kommer
ned utan hiss
varje morgon
Fram för berikande nykonstruktioner i språket!
SvaraRaderaGamla hus som man kan vilse i är urmysiga (eller musiga?) men, som sagt, inte alltid så bekväma.
SvaraRaderaHelt enig! Ska man ha trapp ska den vara gåvänlig. I ett av våra "musiga" hus på landet fixade min pappa en trapp som skulle fungera änven när han blev gammal. Det gjorde den. Han bodde i det huset tills han blev 93. Klarade sig med lite hemtjänstinsatser (matlåda och städning) och använde trappen som sitt gym. Han satte dig ledstänger på båda sidorna och det är väldigt bekvämt att ta sig upp och ner i den trappen. Men så var han snickare också, min pappa...
SvaraRaderaSom jag skrev i min kommentar till Karin - min pappa satt i rullstol när vi skulle köpa ett nytt hus vilket gjorde att vi såg på husköpet på ett helt annat sätt än vi kanske skulle ha gjort om han hade kunnat gå som vanligt.
SvaraRaderaNu är jag innerligt tacksam för att jag bor i ett enplanshus UTAN både källare och vind. Tyvärr finns det två stora klädkammare, en bastu och ett garage där det får plats väldigt mycket grejor som vi inte använder men som kan vara bra att ha utifallatt...
Ingrid
Tänk att det ska behövas såna erfarenheter för att man ska tänka efter!
RaderaJag hade en studiekamrat som bodde i en likadan nybyggd lägenhet som den vi hade i Lund. Hon hade en syster i rullstol som också bodde där. Vissa dörrar var så smala att rullstolen inte gick igenom! Och när min svärfar hamnade i rullstol fick de slå upp större dörr till badrummet för att han skulle kunna komma hem. Så vi har breda dörrar överallt i huset.
Har ju själv växt upp med handikappade föräldrar, inklusive en mamma som satt i rullstol (utan någon som helst styrka att själv styra och klara klångra sig fram), så jag har som oftast hökögon vad hadikappsanpassat angår och det är verkligen otroligt hur dålig framkomligheten är många ställen, inklusive i offentliga byggnader. Min man vill dock, som din gärna ha en källare, och själv gillar jag ju stilen i äldre hus, som ofta inkluderar en trappa eller två, men kanske är det inte helt fel att muta mannen med ett hus med extra stort garage istället, med plats till vad det nu än kan vara han önskar använda en källare till. För mycket förvaringsplats har ju annars också sina nackdelar, även om man ju brukar säga att man aldrig kan få för mycket förvaringsutrymme. Tack för att du påminde mig, jag som trots allt går i små husköpardrömmar (även om det ligger lite på is just nu, i väntan på ett bättre jobb).
SvaraRaderaMed egna efarenheter blir man mera uppmärksam, så är det ju.
RaderaHoppas du snart får det där bättre jobbet så att husdrömmen kan gå i uppfyllelse. Under tiden kan ju du och din man kompromissa ihop er som vi lyckades med att göra. Tiden går mycket fortare än man tror och det är ju inte kul att behöva flytta för att man inte klarar trappan till sovrummet.