Lördagstema: Ett sommarminne

Oktobers lördagsteman dikteras av Musikanta och vi börjar med Ett sommarminne.
Ett sommaräventyr som blev betydelsefullt för många kommande somrar var vår allra första fjällvandring i början av 1970-talet. En god vän och kollega, A, lockade maken och mig att införskaffa både utrustning inför och litteratur om fjällvandring. Vi läste på och lyssnade på A som vandrat med STF-grupper tidigare.
Beslutet blev att, tillsammans med A, vandra längs Padjelantaleden i augusti och övernatta i stugor. Utrustade med Fjällrävens ryggsäckar, Graningekängor, frystorkad mat och knäckebröd åkte vi tåg och postbuss. På den tiden kunde man åka direkt till Norrland från Skåne utan tågbyte. Det tog ca 24 timmar, synnerligen bekvämt! Man kom in en långsammare rytm och kopplade bort vardagen medan man samlade energi för semesterupplevelsen. Man sov bekvämt på natten, vaggad av tåget och norrut fanns då fortfarande skenskarvar som dunkade som hjärtslag.
I Gällivare bytte vi till en gul postbuss som avlevererade oss i Ritsem där man tog en båt över Akkajaure. Sen vidtog fotarbetet!
Ganska snart kom min första kris - en smal hängbro, bestående av några plankor med bara ett enkelt rep på vardera sidan som sidoskydd. Aldrig i livet jag tänkte gå på en sådan! Nog fanns det väl ett ställe att vada över? Men, icke! Jag var färdig att åka hem direkt.
Det tog mina medvandrare en god stund att klargöra att jag inte hade mycket val, jag var helt enkelt tvungen att gå över bron - och, skulle det visa sig, många fler likadana eller ännu värre! En sak fick de dock lova: att INGEN av dem fick sätta så mycket som en tå på bron medan jag var på den så att den kom i gungning i otakt med mig.
Jag blev litet karskare efter hand och kunde njuta I fulla drag av naturupplevelsen och känna hur kroppen anpassade sig allteftersom dagarna gick. Luften, vyerna, ljuden av vind, vatten och fåglar, floran - ja, allt blev en omvälvande nyupptäckt och så var vi fast! Med åren blev också broarna av bättre konstruktion, tack och lov.

Maken kunde lugnt stå på den förfärliga bron och njuta av utsikten. Själv praktiskt taget kröp jag över, förbannande att jag givit mig in på detta äventyr.

Vi kom att vandra många gånger sedan under de år som följde längs olika vandringsleder i Lappland. Jag bytte Graningekängorna mot Lundhags, vi skaffade tält och Trangiakök, broarna blev allt bättre efterhand och inte så skrämmande även om ingen någonsin fick gå samtidigt som jag.
Så småningom klarade makens knän inte långvandring med tung packning så vi övergick till dagsturer med utgångspunkt från Abisko Turiststation där vi bott många gånger.
Ända tills jag upptäckte möjligheten att rida islandshäst i fjällmiljö!
Men det är en annan historia.