Kulturtanter och mäns våld mot kvinnor

Nu kommer ordet kulturtant in i SAOL! Det gör mig stolt för jag räknar mig till den skaran.
Det är en äretitel - till skillnad från "kulturman".
Läs gärna Liv Strömqvists krönika i ETC.
Jag fastnar särskilt för meningen där hon påpekar det märkliga att de män som producerar kultur höjs medan den majoritet som konsumerar den sänks i den allmänna debatten. De kvinnor som producerar kultur får ofta nöja sig med en andraplats. T ex tog man i nyheterna idag upp det faktum att ett rockband automatiskt betyder att det är killar som spelar. Tjejer som spelar rock har inte rockband, de har tjejband....

Jämställdheten har långt kvar, inte bara i Saudiarabien.
F ö anser jag att Margot Wallström borde få medalj.

Jag bevistade ett kulturevenemang i lördags eftermiddag. Man sände Otello från Stockholmsoperan live på ett stort antal biografer i hela landet. Jag och ca 10 entusiaster till såg den på min närmsta biograf. (När Metoperan sänder är vi väldigt många fler! Kanske problemet i lördags delvis var tidpunkten - kl 15. Vad vet jag?)

Jag har alltid värjt mig mot just den operan trots den gudomliga musiken. Nu koncentrerade jag mig och tog in hela handlingen och förstod precis varför jag har så svårt för den. Den är alldeles för verklig, aktuell och otäck.
Den beskrivs av regissören som en svart mans, eller en ensamvargs, historia i ett vitt samhälle och det kanske den är till stor del, i alla fall i Shakespeares ursprungliga drama. Men egentligen är det den klassiska historien om vissa mäns oresonliga våld mot kvinnor, upprepat varje dag i hela världen.
Jago, den onde demonen i Otellos fall, sjöngs mästerligt av den bulgariske barytonen Vladimir Stoyanov (föreställningens klart lysande stjärna bland de manliga sångarna). Han sände verkligen rysningar utefter min ryggrad!
I den verkliga världen behövs ingen fysisk Jago, den våldsamme mannens egna demoner, ofta stärkta av alkohol räcker fullständigt för att igångsätta den både psykiska och fysiska misshandeln.    

Omgivningens handfallenhet och oförmåga att skydda Desdemona (den bländande Malin Nyström)   liknar också fullständigt verklighetens sociala och polisiära myndigheter som gång på gång inte "tror"  att det är så farligt - tills ytterligare en kvinna som förgäves bett om hjälp mördas. Emellanåt åtföljt av självmord, liksom i Otellos fall.
Litet  västgötaklimax blir det när Desdemona rejält strypt och synbarligen död åter vaknar upp och sjunger sista arian innan hon dör en gång till och Otello skär sig i halsen med utomordentligt klent blodflöde som resultat och ändå dör. Som snittet såg ut tog det bara ytligt i sneda halsmuskeln. OK, jag ÄR yrkesskadad.

I bilen på hemvägen lugnade jag ner mig med hjälp av Placido Domingos sånger från Medelhavet.

Fem minuter bakom kulisserna inför premiären hittade jag på youtube.





Uppdatering:
Har just hört programmet Kritiken i P1 där en panel diskuterade Otello i Stockholm och Aida i Malmö. En av de kvinnliga deltagarna framförde det jag diskuterar ovan och möttes av tystnad (eller hörde jag ett fnys?) från herrarna! Är någon förvånad?