Lördagstema: Kökssoffa

Englundskan i Livsrummet har tänkt ut Kökssoffa som tema åt oss denna lördag.

Inte ens i min barndom var kökssoffor i min verklighet vanligen förekommande annat än på det sk bondlandet där de fanns i varje kök. Ibland bara raka och enkla med ett trähårt lock och stram rygg, ibland med litet snidade krusiduller som gjorde ont i ryggen om man lutade sig men kanske med en tunn stoppning och ett vackert överdrag på locket.
Kom man på oplanerade besök i gårdarna i byarna där vår stuga låg var det i köket man umgicks och i soffan man blev bjuden att sitta ned. Den stod ofta vid väggen precis innanför dörren ett stycke från bordet och bestods det något att äta eller dricka bjöds man att sitta fram.

I början av min läkarkarriär runt 1970 vikarierade jag som provinsialläkare i mörkaste Småland några månader. Då åkte man på hembesök i stugor och gårdar och var inte sällan kallad att undersöka en gamling i just i en kökssoffa. Passade av en hemmadotter eller svärdotter - aldrig son eller svärson (otänkbart!) låg de där i sin soffa när benen inte längre bar. Även vid den tiden kunde det vara svårt att få plats på ålderdomshem eller landstingets sjukhem som fanns då. Jag kunde inte heller alltid frigöra mig från tanken att det var billigare att ha gamlingarna i kökssoffan så att inte hela pensionen gick åt till avgifter och arvet krympte.....
Men jag minns också ett par episoder där just desperata svärdöttrar fick nog och helt sonika beställde en bårbil och lämnade in den gamla på läkarmottagningen och vägrade ta hem vederbörande igen.   Vid åtminstone ett tillfälle skickade jag in en sån gammal svärmor till lasarettet utan egentlig grund i akut sjukdom för att svärdottern i alla fall skulle få några dagars frist.

Senare, när jag tjänstgjorde på sjukhus läste jag i en journal att en patient måste komma få komma  på sjukhem eftersom det inte fanns någon dotter eller svärdotter! Knappast ett argument som skulle framföras idag under vårdplanering, som det så fint heter. Vilket dock inte betyder att inte anhöriga gör det största jobbet med att ta hand om gamla, sjuka och funktionshindrade. Det är den krassa verkligheten trots personliga assistenter och hemtjänst; den allra största delen vård utföres av anhöriga. Ålderdomshem finns inte och det är kommunerna som sköter äldresjukvården efter Ädelreformen 1992 (eller lägger ut den på entreprenad).
På ett sjukhus skrev man i sköterskerapporten ibland BBE, vilket skulle läsas benen bär ej, som inläggningsorsak. På mitt sjukhus användes en mera  latiniserad diagnos som dock inte heller betecknade sjukdom. Jag betvivlar att  någon av dem skulle gå att få in i dagens datorjournaler...

I vår stuga fanns förstås en kökssoffa men den stod i rummet innanför köket. Förknippat med den finns ett par minnen. På 1950-talet firade vi jul flera smällkalla vintrar i stugan trots avsaknad av vatten inne och ordentlig uppvärmning. Vi eldade i öppen spis och hade ett löst litet  täljstenselement. Någon förälder eldade sent och steg upp tidigt och eldade innan övriga huttrande kunde stiga upp. Mina systrar var små och sov skaföttes i kökssoffan. Mor lindade in vardera ungen i en liten prickig-korvmönstrad filt och stuvade ner dem i soffan under många ytterligare filtar efter att locket lyfts bort och soffan dragits ut en bit.

Många år senare bodde jag på veckorna i stugan eftersom jag då hade närmare till jobbet än från stan där vi bodde. Jag hade jour var tredje natt och led av ständig sömnbrist (på den tiden jobbade man 36 timmar i sträck när man var jour utom på helgerna då det blev från fredag morgon till måndag kväll, vansinnigt, jag vet!). Så det hände inte sällan att jag helt enkelt slocknade på sofflocket så snart jag kommit hem och satt mig ner. Där vaknade jag en gång av att en bekant stod mitt i rummet och med hög röst konstaterade att "Du är ju inte riktigt klok! Vem som helst kan ju gå rakt in utan att du märker det!)

Nåt i den här stilen var vår soffa.

Av olika skäl blev det så småningom så att en av mina systrar blev ensam ägare till stugan och då försvann soffan efter en tid och det möblerades om. Jag tyckte sen alltid det såg litet tomt ut där den stått.

Och sedan ett par år finns stugan inte längre i familjen alls. De närmaste gårdarna i byn bebos inte av bönder längre utan i flera fall av danska sommargäster och jag befarar att de flesta kökssofforna skattat åt förgängelsen. Men visst var det en praktisk och ofta vacker möbel!

I högerspalten står övriga lördagsbloggare samt månadens rubriker!