tisdag 9 januari 2018

Veckans rubrik: Rörelse

Pettaskarin har dikterat veckans tema rörelse. Just det har ju hon och hennes Uffe, egen rörelse, alltså. I form av sitt ekologiska företag, menar jag. Det är ju en av betydelserna ordet kan ha. 

Men det första jag kom att tänka på var hur lättrörd jag själv kan vara. Det ska inte mycket till innan jag blir tårögd och gråter av rörelse. Jag gråter när jag läser nåt sorgligt, jag gråter på bio, på konsert och opera när det är vackert, jag gråter när jag blir glad eller ledsen, förstås, och när barn eller djurungar föds eller är alltför söta. Jag sympatigråter när nån annan gråter. 

Det har blivit liiitet bättre med åren, jag kan behärska mig ibland även om jag blir till mig av rörelse. Men sen tänker jag, varför ska jag behärska mig? En av mina idoler gråter ju offentligt:


11 kommentarer:

  1. Nej, varför ska man hålla tillbaka det som så gärna vill komma ut. Obama hör till en av mina stora favoriter också och nu är han ännu större efter det senaste presidentvalet.
    Jag tror inte att det är hälsosamt för själen och indirekt kroppen om man håller tillbaka sina känslor alltför mycket. Behärska sig ska man göra men inte till vilket pris som helst.
    Det är vi nog rörande överens om Olgakatt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nån gång när jag till min egen förvåning inte gråter fast jag ”borde” så undrar jag om det betyder att jag blivit cynisk.

      Radera
  2. Gråt på! Det lär ska vara nyttigt. Det säger i alla fall min psykologdotter. Och hittills har jag inte klarat sånguppvisningar, dansavslutningar, julspel eller liknande där barn är inblandade utan att bli åtminstone tårögd för att det är så fint.

    Men om man är riktigt ledsen kan det till sist blir jobbigt med allt gråtande och då kan man behöva ta ledigt ibland från det allt det ledsna och då kan det vara befriande att få gråta åt något annat, hur paradoxalt det än kan låta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det klassiska rådet ”Gråt,det lättar” är tvetydigt. Det kan kosta väldigt mycket energi att gråta så att man magrar både av gråten och av oförmågan att äta när man är ledsen. Men det är inte alltid som sorgen lättar.

      Radera
  3. Ja, du store tid, så svårt det är inte inte alltid ge efter för rörelsen - visst är det OK ibland, men när jag jobbade på en förlossningsavdelning var det inte alltid lämpligt att snörvla över det nya livet.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis när man jobbar så är det lättare att låta bli att gråta, det är värre att stå och titta på!

      Radera
  4. Det blir bara värre med åren tycker jag, det räcker med ett luciatåg på tv så kommer näsduken fram, snyft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då är det kanske ändå så att jag blivit cynisk......

      Radera
  5. Här har vi något gemensamt ... jag gråter för allt som du räknar upp och kan inte ens prata om sorgliga, lyckliga eller andra rörande händelser utan att börja gråta. Skönt att det finns fler lika lättrörda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och gråter nån annan så gråter jag också! Det smittar.

      Radera
  6. Vilket fint inlägg du har gjort. Jag är också väldigt lättrörd, har svårt att behärska mig i vissa situationer. För mig har det blivit tvärtom, värre med åren. Förmodligen har jag blivit mer sentimental. Men egentligen är det ju inget att skämmas över!

    SvaraRadera