Pensionären har fått jobb

För ett par veckor sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att tillfälligt återgå till mitt arbete om pandemin orsakar brist på personal. Självklart svarade jag ja. Dessutom är man ju tjänstepliktig till 70 års ålder i sjukvårdens legitimationsyrken i krigstid. Tack och lov gäller det inte krig och det har ju ännu inte heller blivit någon kris av pandemin (vilket det definitionsmässigt faktiskt är, det har ju med utbredningen av infektionen i världen att göra).
Så igår ringde man från sjukhuset och frågade om jag kunde tänka mig att tjänstgöra som vaccinationsdoktor. Ja, det var ju nåt annat, men varför inte? Så från den 19 oktober står jag till förfogande för vaccinationscentralen vid sjukhuset som ska vaccinera all sjukvårdspersonal,   räddningstjänstpersonal och andra för samhället viktiga funktionärer och även personer i riskgrupperna. Så småningom kanske även "övriga", jag fick inte allt klart för mig under samtalet. Sen återstår det att se hur många som kommer. Vaccineringen är ju frivillig. I vilket fall som helst kommer jag att jobba under en tid i höst. Absolut inget jag längtat efter, jag trivs ypperligt som panschis, men på det här ställer jag upp. Får kanske rent av ett litet jobbavdrag? Inte det ökade som dom efter 65 får, så gammal har jag inte riktigt hunnit bli än, men ändå!
På förmiddagen idag var jag i trädgården och förberedde litet inför vitlöksplanteringen senare i höst. Till min glädje dök det upp ett antal tidigare missade potatisar så att jag kunde göra klyftpotatis på nyupptagna egna päror! Gott till grönsaksgratängen på fina produkter från Mossagårdslådan som kom i morse.

God lunch med stor sallad och gravlax fick jag hos kompisen E som var ledig idag. Vi kunde sitta ute i det underbara vädret hela eftermiddagen och spela Mah Jong med hennes kinesiska spel som har större brickor än mitt och är en mera vardaglig variant. Brickorna är av plast och liknar mest små tvålar men det går naturligtvis precis lika bra att spela med. Pappa Lu skulle nog tycka bättre; han tycker mina brickor är vackra men för små och pluttiga! Dom är av ben och bambu.

Vi spelade i flera timmar, vann nog ungefär lika många spel vardera men detaljräknade inte poäng. Själv saknar jag totalt tävlingsinstinkt och jag tror E klarar ett nederlag utan att bryta samman, hon också.