Lördagstema: Det var hens fel!

Byfånen för taktpinnen under aprils lördagar. Idag är det frågan om vems fel det är - i alla fall inte mitt - han får skylla sig själv.
Skämt åsido, så är det ofta inget skämt alls när vi skyller på andra för att något gått snett. Byfånen själv relaterar dock med glimt i ögat en incident med en glömd väska som fick ett lyckligt slut.
Själv kommer jag mest på trista historier när det skyllts på än den ena än den andra när något inte går som det ska och stämningen blivit tryckt.

Att ta på sig ansvar genom att avgå fastän man uppenbart inte kunnat påverka ett skeende  övergår min fattningsförmåga. Det är vanligt inom politiken, t ex. Vore det inte bättre att stanna kvar och reda upp?

Ett av de otrevligaste sätten att skylla ifrån sig är vuxenmobbning på arbetsplatser, ett alldeles för vanligt fenomen. Emellanåt blir det så illa att den utpekade måste säga upp sig. Oftast blir det inte bättre stämning av det eftersom problemet inte ens fanns hos personen utan hen blev offer för projicering.

Jag har känt personer som varit experter på att  skylla på andra i alla sammanhang. "Det var ditt fel att jag spillde, det var hans fel att jag blev sjuk, det var hennes fel att jag inte fick jobbet, det var deras fel att jag krockade, osv". Sådana hör hemma i energitjuvsgruppen och blir till slut alltför tröttsamma att ha för nära. Så blir de också bittra, ensamma och förgrämda och får bekräftat de de visste - det är alla andras fel.

Själv tycker jag nog oftare att jag har någon att tacka för något trevligt som hänt mig än att jag behöver skylla något trist på någon annan än mig själv.

Fast allt som är tokigt är ju regeringens fel, förstås....

För övrigt anser jag att vi ska vara rädda om varandra!