Lördagstema: Minnesvärda födelsedagar

Musikanta står för junilördagarnas rubriker, idag gäller det födelsedagar.
Vi firar inte särskilt energiskt i våra familjer och när det är "jämna" födelsedagar så reser vi oftast bort för att inte riskera att bli "överfallna".
Jag är uppvuxen i storstad och med större firande bara av 50-åringar så jag blev ganska paff när jag flyttat till "landet" och upptäckte att här storfirade man även 30-åringar. Så när jag skulle fylla 40 lät jag alla veta att jag var bortrest - och reste bort. Förstås.
Maken kunde inte ta ledigt och jag åkte till en god vän som kunde. Solen sken och vi hade en härlig aprildag ute i naturen, vi var med vid lamning och mjölkning och åt en god middag med väninnans familj och maken som anslöt efter jobbet.
När jag återkom till jobbet efter några dagar kom min chef och slängde ett paket på mitt skrivbord och fräste att han förgäves stått och ringt på när jag fyllde år. Att jag sagt att jag var bortrest spelade ingen roll - så gjorde man bara inte när man fyllde jämnt!

Ett sånt här litet svart lamm hjälpte vi till världen den dan jag fyllde 40.

En annan minnesvärd födelsedag var den decemberdag en brittisk kollega fyllde 70. Han var en av våra återkommande vikarier på den tiden det var helt omöjligt att hitta en svensk narkosläkare att vikariera. Vi hade ett utmärkt samarbete med en grupp duktiga kollegor vid ett sjukhus i Skottland som regelbundet kom var sin vecka under året. Keith D var pensionär men ville gärna hålla igång och han var älskad av all personal hos oss. Jag blev dock ganska bestört när jag upptäckte att han tackat ja till att vikariera samma vecka som han fyllde 70. Själv tyckte han det var helt i sin ordning, han firade inte födelsedagen ändå.
Det var mig han ersatte, jag hade fått en vecka ledigt i början av december och använde den till julförberedelser. Så kvällen han fyllde år såg vi till att han slapp vara jour, beställde bord på en av Skånes då bästa krogar och maken och jag åkte dit med honom. Jag hade klätt mig i min folkdräkt för att hedra Keith, vilket gjorde honom nästan rörd till tårar och jag förstod sedan på hans fru att det gjort ett outplånligt intryck.

Det bara vi tre vid ett bord förutom ett större sällskap på krogen som också var konferensställe. Det sällskapet bestod av en man och ett 15-tal damer. Det tog mig ca 30 sekunder att räkna ut vilka de var, en vårdcentral med en läkare och hans personal. Vilken vårdcentral det var framgick också raskt av samtalet om icke närvarande personer, inte patienter, nota bene, utan andra medarbetare och släktingar till dem, personer jag var nära bekant med.
En mig närstående person arbetade då och då på just den vårdcentralen, dessutom, förvisso belägen i en helt annan del av Skåne än där vi befann oss. Antagligen trodde sällskapet att de var helt anonyma så långt hemifrån, men oj, vad de bedrog sig.

Nästa dag ringde jag till den "närstående" personen och berättade.
Det hela framfördes till flera på vårdcentralen i fråga som alla fick sig en rejäl tankeställare. När det gick upp för dem vem damen i folkdräkt var blev de ganska generade och jag tror inte de glappat lika öppet offentligt efter den kvällen.

Det här var förra gången jag bar min folkdräkt, på barndop. Det är INTE gudbarnet på bilden utan en av gästerna. Men vi två var de enda med klut!

 Till denna dag nämner Keith och hans fru hans 70-årsdag som särskilt minnesvärd eftersom jag klätt mig så fin för hans skull. Inte för sällskapets skvaller - det förstod han ju inte - och inte för maten, fastän den var supergod!
F ö är Keith nu 92 år, skriver till mig på mejlen och åker regelbundet på semester till Menorca varje sommar.

Övriga lördagsbloggare finns i högerspalten!